Har svenska folket fått ärthjärnor?

Jag kan faktiskt inte låta bli. Jag var beredd till landsflykt igår kväll. Jag vill dementera det. Jag är kvar i Sverige, i Gästrikland och i Hille. Det var i ett panikartat skede när jag kände hur pinsamt det var att inneha svenskt pass och vara svensk medborgare, som jag tänkte sjappa. Nu när de genombrusande känslorna har lagt sig och jag tänker klart och mer vidgat, så framtonar Sverige som ett bra land att bo i. Gästrikland är inte så tokigt heller och Hille, det vet du, är en liten pärla på jorden. Men hallå, vad hände igår kväll? Jag och övriga familjen hade inte tänkt följa Melodifestivalen. Vi har inte haft någon vidare koll på den här typen av cirkus med deltävlingar och andra chanser. Visst, vi kände till att det igårkväll var final i Globen och att tio låtar skulle tävla.

Det fanns en hel del namn med på listan som kunde borga för att det skulle kunna bli något vettigt: Salem al Fakir, Andreas Johnsson, Peter Jöback och ett par till. Jag hade egentligen bara två namn som jag blockerade för vinst och det var Jessica Andersson och Anna Bergendahl. Jessica såg ut som om hon kråmade sig för en roll i Glamour och Anna, vad såg hon ut som? Direktutkommen från Myrornas vårvernissage? Jag hörde något utlåtande från en modeexpert som sa att hon såg ut som en pistill som längtade efter att bli befruktad och att hennes dansare såg ut som spermier. Detta inslag från SVT:s Blommor och bin-produktion ska vi alltså exportera till Norge. Jag känner mig matt. Mest på mig själv. Att jag bryr mig. Jag har nu lovat att inte göra om samma misstag nästa år och sitta och zappa mellan kanalerna för att kolla hur röstningen går. Om jag fortfarande bloggar nästa år, så kan du vara säker på att hitta en blogg om fel eller rätt låt. Jag lägger ner projekt Melodifestivalilska, för jag märker att det finns faktiskt människor som tycker att rätt låt har vunnit och de kanske får rätt. Min röst och mitt hjärta fanns hos Salem al Fakir. En skön låt och en skön artist.

Då är det roligare att blogga om fotboll idag. Ingen landsflykt för mig vad det gäller det. Skulle i så fall vara en liten landskapsflykt, för laget i mitt hjärta finns i Småland, i Växjö och så ska det förbli. Östers IF, som så småningom ska återta sin plats i Allsvenskan. På den punkten kommer jag inte att vika mig en tum. De hör hemma där. Precis som att mjölken mår bäst i kylskåp och efter vinter kommer vår, lika självklart är Öster i toppserien. Jag tvingas tyvärr vara supporter på håll, annars tror jag i min enfald att deras läge hade sett mycket annorlunda ut. Jag har dock under min tid som invånare i Gävle sett allsvensk match mellan Gefle IF och Östers IF. Det står inte på förrän det blir verklighet igen. Tro mig. Jag ingjuter tålamod i dig som hoppar på tå i förväntan. Eller är det av irritation?

Igår spelade Hille IF:s A-lag en träningsmatch inför kommande spel i Division 3. De dängde till Valbo, som också ska spela i Södra Norrlands div. 3 herrar och jag hoppas inte Valboiterna har blivit så revanschsugna att de ror hem segern när serien har kommit igång. Hille vann med säkra tre-noll, så det var inte så mycket att snacka om, mer än att läktarna var fulla med snö och att en flera meter hög snövall skymde sikten in mot plan. Jag var nämligen med för att kunna följa matchen från bilen, eftersom det är kanske inte bästa medicinen mot förkylning att stå ute i två gånger fyrtiofem minuter. Jag var dock rejält påbylsad för att kunna sitta still i en bil, så till skillnad från många andra i publiken, så frös jag inte vid planen. Inte vet jag om det var spelet som värmde. Det är sällan så gott som att komma hem efter en kylig match, dessutom med seger i bagaget och få slå sig ner med en kopp kaffe. Det ska erkännas att där kom också ett bakslag i förkylningsmåendet. Usch och fy, lördagslankighet.

Idag har det funnits hur mycket tid som helst för återhämtning. Mr T har dragit till Uppsala med Messias-oratoriet och har varit borta större delen av dagen. Han är väl snart i antågande får jag hoppas. Sonen har tränat fotboll för egen del, kollat på fotboll live, kollat på den allsvenska premiärmatchen mellan AIK-Mjällby på TV:n och nu är han iväg och tränar sitt ungdomslag. Det verkar gå bra att summera hans dag med att den har gått i fotbollens tecken. Dottern har tillsammans med sin klasskompis arbetat med sitt UF-företag och vårt kök har stora delar av dagen liknat en vetesäcksverkstad. Snygga tyger, saxar, symaskiner, vetekorn och tygtrycksfärger om vartannat.

Jag tillförskaffade mig en liten yta för att bjuda de unga företagarna på en arbetslunch i form av kycklingtortillas. Det verkade mycket uppskattat. Resten av dagen har dottern förberett sig inför kommande provvecka och jag har hört några små muttrande kommentarer då och då. Det är inte helt lätt att plugga en söndag, när solen skiner från klarblå himmel. Det finns nästan en miljon saker som är trevligare just då. Blogga till exempel. I väntan på att inspirationen ska rinna till för en pingstpsalmstext. För jag kan nästan ana piskan som närmar sig. Min nivå är just nu på rimmen pinst-hingst, helig-velig. Du förstår ju att det behöver verkligen rinna till något. På återseende med ett leende!

PS. Hur är det i ditt kvarter? Jag håller på och gör en landsomfattande undersökning. I vårt kvarter finns det några grannar som hysteriskt vill få undan snön från sina tomter. Vad göra? Jo, kasta ut den på asfalten på vägen. I hopp om att solen smälter den snabbt förstås. Tanken är inte dum. Men när de börjar med projekt utkastning av tomtsnön på eftermiddagen, så hinner inte solen med, utan det fryser på efter ett par timmar. Det får till följd att bilar, mopeder, cyklar, gångtrafikanter på nytt ska ta sig igenom snömassorna som plogen äntligen har forslat bort. Hille må vara en pärla på jorden, men ibland undrar jag om det inte har fastnat för mycket potatismylla i hjärnbalkarna hos dessa grön-gräsmatta-först-ivrare. Vi får hålla utkik framåt sommaren, det kanske växer ut ärtstänglar?