I vårt kvarter kan jag inte skylla på Tekniska kontoret. Jag tror det är HSB som fortfarande ansvarar för bortforslingen av snön, trots att kåkarna numera är friköpta. HSB lider av samma syndrom som SJ denna vinter. De kommer när de inte ska och kommer inte när de ska. Alltså när vi boende i kvarteret som bäst behöver snöröjning, då verkar HSB har blivit uppslukad av jorden eller det kanske är mer rätt att säga att de har krupit in och gömt sig i en snökoja? I vintras till exempel, så hyvlas vägbanan helt fri från snö, trots att det hade blivit ett nerkört lager av packad snö, som gav fint fäste för däcken. Följden av detta blev att det blev snorhalt på gatan och de fick komma en runda till och slänga ut stora gruskorn på snudd småsten. Grus som snabbt doldes av nya snömassor som på nytt packades ihop i frånvaro av plogen. Under de senaste dagarna av töväder och värmande solsken, så har dessa snömassor förvandlats till snöglopp. I sådana stora mängder att det nästan har blivit omöjligt att framföra ett fordon över det. Vi skulle ha behövt investera i en pansarvagn om vi skulle ha tagit oss förbi detta elände utan problem. Sådana dagar gör HSB något annat. De kommer inte och hyvlar bort gloppet, utan det får varje eftermiddag frysa till och bilda flera decimeter höga spår, som bilarnas underreden fastnar i. HSB har denna vinter varit i total otakt med verkligheten och ute på stora vägen, alltså genomfartsleden genom Hille, som inte alls är speciellt stor, så märker man snabbt att det är samma problem för snöröjningen där.
Jag kan för mitt liv inte förstå idén med att lägga alla bortforslad snö från vägbanorna i vägkorsningarna. I vårt lilla Hille har det varit stört omöjligt att köra med någon som helst slags trafiksäkerhet denna vinter. Om det inte ska bli en konstant bilparkering på vägarna häromkring, så har man varit tvungen att sticka ut nosen och chansa på att det inte kommer någon från endera hållet. För någon sikt har det inte funnits i gathörnen. Vårt äppelträd har knäckts också. Det är alldeles för mycket snö kvar för att se hur stora skadorna är eller för att bilda sig en uppfattning om det är någon idé att behålla det eller om det måste tas bort. Snöhögen runtomkring är än så länge alldeles för omfattande, så vi kommer inte intill, utan vi får betrakta brottet på avstånd och detta kan vi varken skylla HSB eller Tekniska kontoret för. Det känns som om vi inte kan skylla på någon, eftersom det har egentligen inte funnits någonstans att göra av snön. Den har blivit kastad på första bästa lediga plätt och äppelträdet har en viss vana av snötyngder. I snökaoset anno nittonhundranittioåtta knäcktes hela trädet och vi var osäkra på dess överlevnad. Då lagade vi det enligt konstens alla regler och det har gett frukt alla år sedan dess. Vi kändes oss som mirakelfixare eller femstjärniga aborister. Det är givetvis ingen sanning i detta påstående. Återigen hade vi behövt lite trädgårdspraktik, för att inse att så är inte fallet.
Det här med frukt och trädbeskärning av grenar är inne och nosar på bibliska marker gällande församlingslivet. Innan jag gick hem från jobbet igår, så diskuterade jag detta med en kollega och det var ett intressant samtal. Jag är inte förvånad, för det är en intressant och fin kollega, men jag kände mig glad för att jag jobbar på en arbetsplats, där det går att diskutera djupa bibliska funderingar utan att det behöver bli teologiska grubblerier. Detta var ett verklighetsförankrat samtal och sådana är bra tycker jag. Det är skönt att det finns klarsynta människor som vågar ha en åsikt. Det uppskattar jag. Vi delar dessutom födelsedag och delad glädje är dubbel glädje.
Det är ofrånkomligt att blogga om glädje utan att nämna gårdagskvällen. Detta blir bloggning om en Sverigepremiär. Sug på den karamellen ett tag. För första gången i Sverige framfördes texten till Händels Messias med nyskriven musik av Sven-David Sandström. Ett oratorium för orkester, kör och solister. Fredagskväll och det är lockande att dra på sig mysbyxor och tofflor och bara låta jobbtröttheten få sitt fulla fäste i huvud och kropp. Men det är en viss tjusning också att ta en dusch, fixa sminket, piffa till håret och dra på sig någorlunda konsertfina kläder och slita åt sig biljetterna som ligger på hallbordet och dra iväg på äventyr. Jag fick dessutom sällskap av en körintresserad kollega. Trevlig dessutom, så jag visste att det skulle bli en mysig kväll på förhand.
Jag har fått en recension av Mr T under veckans gång som har repat verket under dagtid med orkestern och på kvällstid med kören. Den recensionen har mest handlat om värk i öron, öronproppar, svåra räkor, orytmisk körsång och en dirigent som inte ger en enda vink till hjälp. Men som du vet är detta min blogg och min upplevelse av konserten, så nu kommer en åsikt från första balkongens tredje rad. Det var oundvikligt att inte tänka precis en vecka tillbaka och le en stund åt Tomas Ledin-konserten. Den bubblar fortfarande i mitt inre. De sju damerna lyste med sin frånvaro. Tack och lov.
En maffig kör radade upp sig bakom orkestern och fyra solister, två damer och två herrar, intog frontplats på scenen. Hade det varit en kvinnlig solist till, så hade de kunnat göra en pamflett på Tant Grön, Tant Brun och Tant Gredelin. Igår skulle det ha blivit Tant Svart, Tant Vinröd och vad ska vi dra till med? Tant Turkos? Herrsolisterna var klädda i frack. Tenoren skulle ha behövt en storlek större. Han såg inpressad ut och jag var konstant orolig hela konserten att några av västknapparna skulle sprätta iväg i ögonen på någon i publiken som satt på parkett. Det var de kvinnliga solisterna som imponerade. Männen får ursäkta, men de nådde inte upp i den finess som jag hade förväntat mig med tanke på utbildning, erfarenhet och veckolön.
Att sitta på konsert handlar om helhetsintryck. Så hur mycket de än har övat upp sig med skalor och repeterat takter och slitit i sina hår, så spelar det inte så stor roll om de vid konserttillfället smackar på sig helt fel klädutstyrsel. Några damer i kören hade helt och hållet tappat känslan för rätt klänning och jag önskar att arrangören nästa gång satsar på dirigent, solister och stylister. Det förväntas kanske att jag ska säga något litet ord om musiken också? Jag säger som så här: Sandström behöver inte ha mindervärdskomplex inför Händel. Detta var hörvärt och intressant. Inte någon gång under konserten blev jag less eller behövde titta på klockan. Det fanns mycket att titta på på. Tre körer, samlad till en, ett slagverksbatteri som upptog en fjärdedel av scengolvet och så allt upp-och-stå-varsågod-och-sitt för solisternas partier.
Mest anmärkningsvärd var ändå texten. Ett fint program var upptryckt och vi i publiken kunde följa med i både engelsk och svensk text. Det var som en hel predikan, med bibelord från både gamla och nya testamentet. Herrens härlighet skall uppenbaras, och alla människor skall se det som är hämtat från Jesaja, sjöng kören i första delen. Kom till honom, alla ni som är tyngda av bördor; han skall skänka er vila. Ta på er hans ok och lär av honom, som har ett milt och ödmjukt hjärta, så skall ni finna vila för er själ. Den texten framfördes av solisterna i sopran- och altstämman och orden kommer ifrån Matteusevangeliet.
Ytterligare två akter eller delar fick vi avnjuta efter paus och när slutorden kom, så var ande, själ och kropp fyllda av glädje och frid. Den som sitter på tronen, honom och Lammet tillhör lovsången och äran och härligheten och väldet i evigheters evigheter. Amen, amen, amen. En stund av tystnad efter att kören låtit sista tonen ljuda ut. Jag var precis mitt emellan. Jag ville applådera så hårt och länge att handflatorna skulle bli ilsket röda. För så bra var det. Jag ville lika mycket bara sitta kvar i stillhet och bara smälta allt som jag hade upplevt under de senaste två timmarna och trettio minuter. För så bra var det. Detta var en kväll för Sverigepremiär och jag kommer inte glömma den så lätt. Det blir inte lätt att toppa detta för nästa fredags konsert. I efterdyningarna av Ledin och Sandström så blir jag inte lättflirtad. Fast om jag inte är helt fel ute, så är det en av säsongens gratiskonserter. Det borde rendera i fullsatt konserthus. Förlåt, jag glömde att vi inte är i Småland, utan i Gävle. Där det mesta handlar om fotboll & hockey vs sjukhus & skola. Så gävliska är vi. På återseende med ett leende!
PS. Jag pratar om att göra praktik inom snöröjningen och trädgårdsskötseln, men det jag egentligen borde göra är en praktik hos mig själv för att undersöka vad det är som är fel. Det är nämligen andra helgen i rad, som en dunderförkylning slår omkull mig och den här helgen verkar både huvud, bröst och mage ha fått sin dos av baskeluskerna. Febrig, hängig, dunkig i huvudet, snuvig, smärtig i halsen och obalanserad i magtrakten. Men fåglarna är fortfarande glada och det känns lättare att vara sjuk med sol och takdropp än med gråmulen himmel och novemberfrost.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar