Vem bryr sig?

Helt plötsligt händer det! Har inte haft en tanke på det, förrän alldeles nyss, då jag upptäckte att detta är mitt femhundrade blogginlägg. Nu är det lite försent att kalla in trumpetfanfar och rulla ut den röda bloggmattan. Jag har inte skickat ut några guldkantade inbjudningskort till mina trogna bloggläsare. Inga blommor, inga små spännande snittar, ingen champagne. Jag får skippa trumvirvlarna och bara göra som vanligt. Luta mig skönt tillbaka mot fårskinnet i vilfåtöljen. Sätta upp fötterna på fotpallen och ta laptopen i mitt knä. Låta fingrarna få leka över tangenterna en stund. Detta är förvisso mitt femhundrade inlägg, men det kanske inte blir det viktigaste inlägget. Det blir kanske inte det bästa. Jag borde kanske skjuta upp det till någon annan dag. Då inte lämnadet av Småland och femtio mils bilresa sitter i kroppen. Jag är inte på topp just nu kan jag säga. Tröttheten finns i alla kroppens delar, men den del som gnäller mest är min vänstra axel. Den har protesterat till och från under en ganska lång tid. När den gnäller som mest sköter jag om den med Zon-salva och inflammationshämmande tabletter och då backar den tillbaka. Jag vet inte om det är våren som värker i axeln.

Det var svårt att lämna Småland idag. Eller rättare sagt Virserum, eller ännu rättare mina föräldrar. Avståndet känns svårt och än mer påtagligt nu när de blir äldre och med tydliga krämpor. Det är något som jag måste försöka lära mig att leva med och en verklighet som jag får anpassa mig in i och göra det bästa av. På vägen in i den verkligheten och anpassningen så följde det många tårar. Jag kan inte säga att jag har gråtit i femtio mil, men jag har känt tårarna i kindknotorna hela dagen och det muntra femhundrade blogginlägget kommer nog att utebli. Jag vill bara förtydliga att jag inte kan skylla alla tårarna och den inneboende gråten på avståndet till hembygden. Det finns mycket som har samlats inom ett och samma skal, det vill säga min kropp, under en tid. Det går till en viss gräns. Sedan måste vissa saker sköljas bort. Det fungerar med tårar som sköljmedel ibland. Då och då händer det kanske att det inte går att förklara, men måste allt ha en förklaring?

Zon-salva och tårar. Finns det något mer elände att skriva om när jag har lagt nivån på en ganska låg position? Jag borde kanske balansera upp detta med något positivt? Då går det inte att skriva om väderläget. Vi anlände till Hilledenne i nollgradigt och snöblandat regn. Snötäcket på gräsmattan var högt och alla krokusar och snödroppar lyste bara med sin frånvaro. Det finns två sätt att se på denna vårupplevelse som vi fick i Småland. Antingen är jag tacksam över att jag fick en gnutta känsla för att något är på gång eller så ilsknar jag till för lurendrejeriet över att ge mig en försmak och så pang, dra undan mattan för mig. Jag väljer att ta första alternativet. Det räcker med zon-salvan och tårarna. Behöver inte ilskan också.

Ska jag kunna rädda det här femhundrade blogginlägget och få tröknivån att balansera över i jubileums- och glädjekänsla så är det kanske läge att berätta om Mr T:s hjälteinsats på hemvägen. Det är konstigt det här med långresor, men på ditvägen så känns det som om vi har all tid i världen. Visserligen vill vi komma fram så fort som möjligt. Men vi ger oss ändå tid att stanna och pausa för mat och fika. Lite shopping kanske, i alla fall lite blombestyr och sådant. På hemvägen däremot är siktet inställt på att komma hem så fort som möjligt. Hem, det är allt som gäller. Vi kör snabbaste, närmaste vägen och fikapauserna tas nästan i farten. Vi hade meddelat våra ungdomar destinationen med jämna mellanrum per sms, telefon och faktiskt också på msn-chatten. My iPhone is fantastic.

Så på E4:an, någonstans mellan Uppsala och Gävle, så vinkar två tjejer med båda sina armar uppe i luften. Vi ser dem på ganska långt håll. Mr T saktar in. Det står en mörkblå kombi vid vägkanten. Tusen tankar far genom huvudet. Vad gäller det? Är det något lurt? Eller är det så enkelt att det är två unga tjejer som behöver hjälp? Där i det nollgradiga snöblaskiga regnandet? Kan det vara så otäckt att det ligger ett helt rövargäng och trycker i diket och som kommer att sno vår Audi och skicka över den till Ryssland? Som du förstår så måste jag genast upphöra med att se Wallander- och Beckfilmer. Det räcker kanske med att sluta se på Rapport och Aktuellt?

Så här såg scenariot ut. Två Stockholmstjejer på väg till Sundsvall hade fått punktering. De hade lyckats byta däck, men varningsblinkandet hade dragit ur bilbatteriet och när de skulle åka vidare så startade inte bilen. Vad de behövde hjälp med var alltså startkablar från vår motorhuv till deras motorhuv. Något rövargäng i diket såg vi aldrig till. Bara två blöta och genomfrusna tjejer. Som utan resultat hade vinkat på hjälp och enligt dem hade hade över tjugo bilar bara svischat förbi. Trafiken fortsatte att svischa förbi och att vända en bil mot körriktningen utan att ställa till en katastrof är inte det enklaste. I alla fall inte i det grådask som rådde i väderleken. Mr T iakttog försiktighet och körde nära. Kofångare mot kofångare och vi kopplade gemensamt ihop den svart och röda sladden med respektive rätt klämställe. Mr T är den tekniska personen i vårt äktenskapsgäng, men jag klarar att läsa instruktioner och att agera efter dem. Så skönt att höra den blå bilen starta på första försöket.

Tjejernas tacksamhet värmde och det gjorde även stolsvärmen som fick jobba för fullt direkt när vi försiktigt vände bilen i rätt färdriktning och drog hemåt. Det blev ett verklighetsdrama mitt i sommartidsvardagen baserat på den bibliska berättelsen om den barmhärtige samariten. Den har du säkert hört talas om oavsett om du har gått i söndagsskola eller inte. Det var många som bara gick förbi den slagne mannen. De såg säkert att han var i dåligt skick, men av olika anledningar valde de att vända på huvudet och försvinna ifrån platsen så fort som möjligt. I etthundratio kilometer i timmen hade vi nästan inte behövt vända på huvudet. Det hade gått fort att nonchalera de två genomfrusna tjejerna. Vad fick oss att inte bli den bil som hjälpte upp siffran mot trettio förbipasserande? I grund och botten handlar det om att göra det som jag vet att jag skulle vilja att andra gjorde mot mig. Vad är det första som jag skulle vilja hände om mitt bilbatteri la av på E4:an mellan Uppsala och Gävle? Speciellt om jag hade bytt däck och blivit kall och blöt? Ja, inte längtar jag efter att drygt tjugo bilar kör förbi, i allt från etthundratio till etthundraåttio. Det är när vi slutar bry oss som det är kört för världen. Vet du vad, när det inte räcker med zon-salva och tårar, så är det inte dumt att testa välgörenhet och barmhärtighet. Livet blev i alla fall något lättare. Känns bra att det femhundrade blogginlägget fick en ljusare klang. Inte så vanligt att fira i svart, moll, tristess och världens undergång. På återseende med ett leende!

PS. Idag fyller bästisen från gymnasiet den angenäma åldern av fyrtiofem år. Skulle jag skriva om allt tok som hände under vår gemensamma gymnasietid, så skulle för det första ingen tro mig och för det andra så skulle det behövas femhundra nya blogginlägg om allt det skulle rymmas. Den ena grejen tokigare än den andra. Tre år som absolut hör till de bästa i mitt liv. Jag vill inte göra om dem med tanke på matten och rädslan för engelskalärarens hormonsvängningar, men om det vore för den otroliga vänskapen med Mia, så absolut, jag går gärna om gymnasiet. Nu hoppas jag att du har en underbar födelsedag min kära vän! Grattis!