I fint minne bevarad. Detta blir ett ljust bloggtillfälle. Solen har vaknat, ett stearinljus står tänt och jag tänker skriva ljusa tankar. Det kommer helt och hållet handla om min moster Anna-Greta, som igår förmiddag fick släcka sitt jordeliv och vandra över bron till himlen. Det var inte oväntat, men för tre veckor sedan hade nog inte någon av oss en endaste tanke på att hennes liv skulle sluta så här. För tre veckor sedan, på lördagen den trettonde februari, firade hon sin åttioårsdag tillsammans med familj, släkt och vänner. Hennes tre barn hade ordnat en överraskningsfest och mina föräldrar var där. Jag pratade med dem senare på kvällen och de var så upprymda och glada. Det hade varit en trevlig fest. God förtäring, trevligt sällskap och moster Anna-Greta var så nöjd och gick runt och kramade om alla.
Mamma var den enda av Anna-Gretas syskon som kunde närvara och jag tror att det är bra för henne nu när hon sörjer sin syster att ändå ha fått detta minne. Ett minne av ett fröjdfullt firande. Fortsättningen är tragisk. Min moster fyllde åttio år på Alla hjärtans dag. Alltså den fjortonde februari. Det var också på denna söndag som den hemska olyckan skulle inträffa. Hon ramlade väldigt illa i sin trappa, när hon var på väg upp från källaren i sitt hus. På väg upp till entréplan för att svara i telefon. Antagligen var det någon som ville gratulera henne på födelsedagen. Den åttionde. Hon föll baklänges och bröt ryggen.
Sedan dess har hon legat på Linköpings regionsjukhus. Opererad i ryggen och med det oerhört tunga beskedet att hon inte skulle återfå rörligheten någonsin. Ett liv som förlamad väntade. Visst, det är lätt att säga att döden kom som en befrielse. Men så lätt är inte livet. Tre barn har mist sin mamma. Den sista länken till den äldre generationen. Barnbarn har mist sin farmor och mormor. Barnbarnsbarn har mist sin gammelfarmor och gammelmormor. Syskon har mist sin syster. Övriga släkten har mist ett släktband. Vänner har mist sin vän. Grannar har mist sin granne. Det har uppstått ett tomrum som inte kan fyllas av någon. Livet förändras och blir inte detsamma mer. Det vet du om och det har du läst förut.
Det är många år sedan som jag flyttade ifrån Virserum och mina möten med min moster de senaste åren har varit sporadiska. Mitt senaste möte var nog marknadsaftonen på Virserums marknad. Vi sågs bland stånden i augustikvällen. Det är min senaste bild. Det var svårt att tro att hon närmade sig de åttio. Smal som en tonåring och fräsig i det grå håret. Det var kvällen då jag provade en kräftskivehatt och träffade gamla klasskompisar. Samt gav min sista kram till moster Anna-Greta.
Jag vill bloggdela tre minnen som jag har av min moster. Det första är från när jag var fyra-fem år gammal. Min fem år äldre bror lekte med vår kusin Leif och jag fick vara med de stora pojkarna och leka indianer och vita. Det var så oerhört spännande. Min roll var att sitta fånge hos indianerna och vänta på cowboybefrielsen. Tyvärr var den bistra fångenskapssanningen att grabbarna var inte att lita på och när de hade blivit av med lillasystern och lillkusinen, så gick de ut och fixade med lådbilen. Där satt jag och fick tråkigare och tråkigare tills moster kom in och befriade mig. Som tröst bjöd hon mig på saft och bullar och grabbstraffet blev att de inte ens fick fikaförfrågan.
Fika hos moster är något som jag inte kommer att kunna förtränga så länge jag lever. Hon var verkligen en fena på att baka och hennes kakfat vid födelsedagar och julfika gick inte av för hackor. Det var minst sju sorters kakor med tillägget mjukdoppa och bulldoppa. Inga enkla kaksorter heller. Det enklaste var väl jitterbuggarna. Det säger en del om kakklassen. De där snurrade, med maräng. Det vattnas i munnen. Allt var gott. Det svåraste valet att göra var vilken sort man kunde undvara. Det var omöjligt att orka med alla. Det var omöjligt att undvara någon.
Nittonhundraåttiosju blev jag bestulen på min plånbok. Datumet var den femte mars. Detta var verkligen en omskakande upplevelse för mig. Jag jobbade på en bokhandel i i Nordstan i Göteborg och när jag skulle äta lunch, så var plånboken borta. Jag hade haft den till jobbet på morgonen. Spårvagnskortet låg i den. Jag var även inne på Pressbyrån och köpte halstabletter, för jag kände en aning av halsont. Så där var plånboken med. Sedan vet jag inte. Jag hade inte pengar till lunchen och den tillbringade jag förresten på Polishuset. Satt i en kö med fyrtio personer före mig. Alla hade blivit bestulna på sina plånböcker.
Det var en obehaglig känsla att bli av med en viktig del av sitt liv. Körkort, bankomatkort, pengar, rikskuponger, frimärken, spårvagnskort och allt annat. Jag mådde inte bra av detta. Jag polisanmälde, spärrade och gjorde allt vad jag kunde för att åtgärda problemet, men såret och obehaget fanns kvar. Det satt i länge. Jag var förbannad och ledsen. Lite rädd också. En dag låg ett brev på dörrmattan. Det var från moster Anna-Greta. Hon skickade en sedel som hon ville att jag skulle köpa en ny fin plånbok för. Detta var nittonhundraåttiosju. Jag var tjugotvå år och ledsen. Hon lättade upp mitt sinne den dagen och det var en skön känsla att få köpa en ny fin plånbok. Jag minns att den var röd och glad. Precis som hennes omtanke. Varmt röd och mycket uppmuntrande glad.
Idag är det annorlunda. Min moster Anna-Greta finns inte här på jorden mer. Det som är varma och glada minnen blandas med tårar, sorg och saknad. Jag har pratat med min mamma i telefonen några gånger och hon är ledsen. Väldigt ledsen. Vi har pratat om allt möjligt och då och då kommer tårarna. Visst är det märkligt att den av syskonen som var mest igång och rörlig, skulle få sluta totalt förlamad och oförmögen att resa sig upp av egen kraft. Det gör det extra smärtsamt att tänka på att den här mycket tråkiga incidenten skulle behöva ske på hennes åttioårsdag. Det är omöjligt att förstå sig på livet, vi får försöka att leva det. Just nu får vi försöka att överleva det. Mina tankar och mina förböner är hos de närmast anhöriga. Barnen, barnbarnen, barnbarnsbarnen och min mamma, som jag är så ledsen över för att hon är så ledsen. När det blir så övermäktigt tungt, så suckar jag i min bön: Du vet Herre, hur svårt det är att be Ske din vilja, så nu får du förlåta att jag nästan inte orkar be alls. Amen.
PS. Det är den stora Vasaloppsdagen och i skrivandets stund lever jag i ovissheten om vem som ska stå som segrare i årets upplaga. Jag har välmående suttit med fötterna på fotpallen, skönt tillbakalutad i vilfåtöljen med det värmande fårskinnet mot ryggen. En filt omvirad runt axlarna. Känner mig lite småfrusen och det beror nog mest på morgontröttheten. Jag kom ganska sent i säng och det var många tankar som snurrade, innan sömnen tog över greppet. Klockan stod på väckning, både med radio och alarm, men det hade inte behövts. Vaknade en bra stund före. Vi pratar inte minuter, utan timmar. Det är inte helt lätt att skriva slutorden för min blogg, men vi får väl se om vi får återse skidåkarna med ett leende på blåbärsläpparna vid målgången i Mora. Eller det är kanske endast en lidandets grimas? Idag tittar moster Anna-Greta från en ny position. För jag tror inte hon missar Vasaloppsstarten. Den brukade hon följa. Så som hon följde nästintill all annan sport också. På återseende med, ett för dagen, lite sorgset leende!
Mamma var den enda av Anna-Gretas syskon som kunde närvara och jag tror att det är bra för henne nu när hon sörjer sin syster att ändå ha fått detta minne. Ett minne av ett fröjdfullt firande. Fortsättningen är tragisk. Min moster fyllde åttio år på Alla hjärtans dag. Alltså den fjortonde februari. Det var också på denna söndag som den hemska olyckan skulle inträffa. Hon ramlade väldigt illa i sin trappa, när hon var på väg upp från källaren i sitt hus. På väg upp till entréplan för att svara i telefon. Antagligen var det någon som ville gratulera henne på födelsedagen. Den åttionde. Hon föll baklänges och bröt ryggen.
Sedan dess har hon legat på Linköpings regionsjukhus. Opererad i ryggen och med det oerhört tunga beskedet att hon inte skulle återfå rörligheten någonsin. Ett liv som förlamad väntade. Visst, det är lätt att säga att döden kom som en befrielse. Men så lätt är inte livet. Tre barn har mist sin mamma. Den sista länken till den äldre generationen. Barnbarn har mist sin farmor och mormor. Barnbarnsbarn har mist sin gammelfarmor och gammelmormor. Syskon har mist sin syster. Övriga släkten har mist ett släktband. Vänner har mist sin vän. Grannar har mist sin granne. Det har uppstått ett tomrum som inte kan fyllas av någon. Livet förändras och blir inte detsamma mer. Det vet du om och det har du läst förut.
Det är många år sedan som jag flyttade ifrån Virserum och mina möten med min moster de senaste åren har varit sporadiska. Mitt senaste möte var nog marknadsaftonen på Virserums marknad. Vi sågs bland stånden i augustikvällen. Det är min senaste bild. Det var svårt att tro att hon närmade sig de åttio. Smal som en tonåring och fräsig i det grå håret. Det var kvällen då jag provade en kräftskivehatt och träffade gamla klasskompisar. Samt gav min sista kram till moster Anna-Greta.
Jag vill bloggdela tre minnen som jag har av min moster. Det första är från när jag var fyra-fem år gammal. Min fem år äldre bror lekte med vår kusin Leif och jag fick vara med de stora pojkarna och leka indianer och vita. Det var så oerhört spännande. Min roll var att sitta fånge hos indianerna och vänta på cowboybefrielsen. Tyvärr var den bistra fångenskapssanningen att grabbarna var inte att lita på och när de hade blivit av med lillasystern och lillkusinen, så gick de ut och fixade med lådbilen. Där satt jag och fick tråkigare och tråkigare tills moster kom in och befriade mig. Som tröst bjöd hon mig på saft och bullar och grabbstraffet blev att de inte ens fick fikaförfrågan.
Fika hos moster är något som jag inte kommer att kunna förtränga så länge jag lever. Hon var verkligen en fena på att baka och hennes kakfat vid födelsedagar och julfika gick inte av för hackor. Det var minst sju sorters kakor med tillägget mjukdoppa och bulldoppa. Inga enkla kaksorter heller. Det enklaste var väl jitterbuggarna. Det säger en del om kakklassen. De där snurrade, med maräng. Det vattnas i munnen. Allt var gott. Det svåraste valet att göra var vilken sort man kunde undvara. Det var omöjligt att orka med alla. Det var omöjligt att undvara någon.
Nittonhundraåttiosju blev jag bestulen på min plånbok. Datumet var den femte mars. Detta var verkligen en omskakande upplevelse för mig. Jag jobbade på en bokhandel i i Nordstan i Göteborg och när jag skulle äta lunch, så var plånboken borta. Jag hade haft den till jobbet på morgonen. Spårvagnskortet låg i den. Jag var även inne på Pressbyrån och köpte halstabletter, för jag kände en aning av halsont. Så där var plånboken med. Sedan vet jag inte. Jag hade inte pengar till lunchen och den tillbringade jag förresten på Polishuset. Satt i en kö med fyrtio personer före mig. Alla hade blivit bestulna på sina plånböcker.
Det var en obehaglig känsla att bli av med en viktig del av sitt liv. Körkort, bankomatkort, pengar, rikskuponger, frimärken, spårvagnskort och allt annat. Jag mådde inte bra av detta. Jag polisanmälde, spärrade och gjorde allt vad jag kunde för att åtgärda problemet, men såret och obehaget fanns kvar. Det satt i länge. Jag var förbannad och ledsen. Lite rädd också. En dag låg ett brev på dörrmattan. Det var från moster Anna-Greta. Hon skickade en sedel som hon ville att jag skulle köpa en ny fin plånbok för. Detta var nittonhundraåttiosju. Jag var tjugotvå år och ledsen. Hon lättade upp mitt sinne den dagen och det var en skön känsla att få köpa en ny fin plånbok. Jag minns att den var röd och glad. Precis som hennes omtanke. Varmt röd och mycket uppmuntrande glad.
Idag är det annorlunda. Min moster Anna-Greta finns inte här på jorden mer. Det som är varma och glada minnen blandas med tårar, sorg och saknad. Jag har pratat med min mamma i telefonen några gånger och hon är ledsen. Väldigt ledsen. Vi har pratat om allt möjligt och då och då kommer tårarna. Visst är det märkligt att den av syskonen som var mest igång och rörlig, skulle få sluta totalt förlamad och oförmögen att resa sig upp av egen kraft. Det gör det extra smärtsamt att tänka på att den här mycket tråkiga incidenten skulle behöva ske på hennes åttioårsdag. Det är omöjligt att förstå sig på livet, vi får försöka att leva det. Just nu får vi försöka att överleva det. Mina tankar och mina förböner är hos de närmast anhöriga. Barnen, barnbarnen, barnbarnsbarnen och min mamma, som jag är så ledsen över för att hon är så ledsen. När det blir så övermäktigt tungt, så suckar jag i min bön: Du vet Herre, hur svårt det är att be Ske din vilja, så nu får du förlåta att jag nästan inte orkar be alls. Amen.
PS. Det är den stora Vasaloppsdagen och i skrivandets stund lever jag i ovissheten om vem som ska stå som segrare i årets upplaga. Jag har välmående suttit med fötterna på fotpallen, skönt tillbakalutad i vilfåtöljen med det värmande fårskinnet mot ryggen. En filt omvirad runt axlarna. Känner mig lite småfrusen och det beror nog mest på morgontröttheten. Jag kom ganska sent i säng och det var många tankar som snurrade, innan sömnen tog över greppet. Klockan stod på väckning, både med radio och alarm, men det hade inte behövts. Vaknade en bra stund före. Vi pratar inte minuter, utan timmar. Det är inte helt lätt att skriva slutorden för min blogg, men vi får väl se om vi får återse skidåkarna med ett leende på blåbärsläpparna vid målgången i Mora. Eller det är kanske endast en lidandets grimas? Idag tittar moster Anna-Greta från en ny position. För jag tror inte hon missar Vasaloppsstarten. Den brukade hon följa. Så som hon följde nästintill all annan sport också. På återseende med, ett för dagen, lite sorgset leende!
2 kommentarer:
tack imgmarie för det du skrivit om våran kära mors svärmor mormor farmor gammelmormor gammelfarmors tragiska bortgång gm dotter lena
Tack Lena för din kommentar. Sänder mitt varma deltagande till er alla i er stora sorg och saknad. Beklagar verkligen det tragiska som har hänt. Det är ofattbart, men genom att blogga i ljusa minnen och att fortsätta prata om en kär människa, så finns hon mitt ibland oss. Var rädd om dig! Varm kram!
Skicka en kommentar