Det är nu ganska många år sedan som jag lämnade den småländska hembygden och en del är sig skrämmande likt samtidigt som mycket har förändrats. Med lite perspektiv och med facit i bagaget, nu när jag har gjort allt det där som jag planerade vad det gäller utbildning och familjebildning, så kommer frågan tillbaka. Den blev intensivare ju närmare vi kom målet för vår färd. Tio mil bortanför Gävle, någonstans i Salatrakten, så fanns inte frågan alls. Inte efter tjugo mil heller. Det var väl egentligen någonstans efter Linköping, kanske mellan Rimforsa och Kisa, som det började frågeteckna sig. Då var vi fortfarande kvar i Östergötland och det är inte alls samma sak som Småland. Jag vet inte vad östgötarna tycker om Småland, men tvärtomläget har jag full koll på. Jag tror att syndromet finns, uppe norr om Dalälven också, mellan Gästrikland och Hälsingland. Det känns som om det är gästrikarna som får agera östgötar då och hälsingarna är som smålänningarna. Det här inlägget blir krångligare än vad jag hade tänkt mig. Jag tror att hälsingarna har en speciell stolthet över sin hembygd med hälsingegårdarna och naturen. Gästrikarna kan bara avundsjukt sukta. Vad suktar östgötarna efter när de tänker på Småland? Ostkakan?
Sverige är fantastiskt. Varje landskap har sina fördelar och tjusningar. Jag reser gärna i Sverige, för det finns så mycket vackert att vila ögonen på. Jag tror, utan att tänka efter speciellt länge, att jag har varit i Sveriges alla landskap och har alltid fått något nytt att glädjas åt. När det gäller Småland, så handlar det inte bara om att vila ögonen på det vackra, utan jag tror att det handlar ganska mycket om tillhörighet. Jag har växt upp där och fick förmånen att få en trygg och fin barndom. Jag tycker att bilden av ett träd passar bra. Helst ett ekträd, för jag älskar ekar. Mina rötter står stadigt i den småländska marken. Hur jag än beskär och förändrar utseendet på trädet, så är rötterna kvar. Även om trädet huggs av, så återstår ett omfattande jobb att få upp hela rotsystemet. Hur du än försöker, så är det ingen garanti för att du får upp allt och kanske skjuter ett sidoskott upp, som på nytt växer till sig.
Du kan ta smålänningen ur Småland, men aldrig Småland ur smålänningen. Det är bland det vettigaste uttryck som någonsin har tryckts på en ölburk. Självklart är det på en småländsk ölburk. Så är det för mig. Hur långt bort jag än reser, så bär jag ändå Småland med mig. De här dagarna vet jag att jag kommer att ramla in i småländskan igen och jag låter det ske med glädje. Jag kommer att vandra ner genom skogsgläntan till Länsmansängen vid sjön och jag kommer att pilla i den småländska myllan för att leta fram blåsipporna under eklövsförmultningen. Jag kommer att tjata ut gänget på utflykt och läsa alla bynamnen på skyltarna som jag känner igen från min släktforskning och det är till etthundra procent äkta njutning. Jag kommer att fundera på att stanna och strunta i allt vad Hille, jobb och vad för övrigt som väntar utanför Smålandsgränsen och seriöst under några dagar fundera på: Varför lämnar någon överhuvudtaget denna metropol av ljuvlighet? Om några dagar har jag förnuftiga svar att ge på den frågan. Fram till dess ska jag vara så småländsk jag kan, så jag ska.
Att jag hyllar Virserum som en idyll, handlar mycket om nostalgi. Jag har bra minnen härifrån och det är en otroligt vacker plats på jorden. Sedan finns de bästa föräldrarna till mig kvar här, så det är mycket som överväger till fördel Virserum i vågskålen. Det är dock en liten plats, kanske liknande den i Bjästa, söder om Örnsköldsvik. Jag hade faktiskt inte hört talas om Bjästa, förrän jag läste uppdateringarna på Facebook. Jag tillhörde dem som missade TV-programmet Uppdrag Granskning igår, som handlade om våldtäkten på en fjortonårig flicka och vuxenvärldens agerande kring detta. Jag blir inte imponerad av oss vuxna kan jag säga. Jag ska så fort som det är möjligt försöka att se en repris eller titta på programmet genom SVT Play. Jag vill gärna se och bilda mig en uppfattning. I det här fallet verkar allt så solklart galet. Jag har läst i tidningen, hört på radion och sett små snuttar av det på TV:n och även tagit del av avskyn på Facebook och i några blogginlägg. Vuxenvärlden verkar ha missat målet och tappat greppet. Det gäller alltså att ta tag i kartan och fatta tag i verkligheten igen. Så fort som möjligt.
Hur idylliskt än Virserum verkar, så tror jag att det med lätthet skulle kunna göras ett Uppdrag Granskningsprogram här också. På samma tema. Jag vill inte sitta och blogga om att Bjästa och Virserum är Sveriges sämsta vuxenplatser, inte alls. Jag försöker bara säga att en sådan fruktansvärd händelse som tjejerna i Bjästa råkat ut för, kan hända varsomhelst. Därefter kan människors reaktioner bli desamma. Hur vettiga och förnuftiga vi än vill påskina att vi är, så agerar vi ynkryggigt och staklöst många gånger. Vi förvaltar vårt ansvar riktigt uselt. Jag blir så upprörd över sådant att det kan få mig att verka som om det är jag som är ur balans. Låt gå för det. Jag bjuder på den uppvisningen i så fall och då får skitsnackarna i alla fall något annat att snacka om en stund.
Ibland tycker jag att vi kristna har missuppfattat kärleksbudskapet. Vi lutar oss mot det för att slippa komma i konflikter. Jag menar absolut inte att vi ska sträva efter att hamna i konflikter och sammandrabbningar, men vi måste våga stå raka och ta itu med dem när de uppstår. Annars uppfattas vi som flata och det är när sådana här program som Uppdrag Granskning tar upp problematiken som vi får stå till svars och det som då alltför ofta händer är att vi rullar in oss i ett tjockt täcke av försvar. För att skydda oss själva. Inte för att hjälpa den skadade människan. Jag blir uppriktigt ledsen över detta. Jag önskar att vi människor, speciellt vi vuxna, kunde jobba på att försöka höra efter vad det är som verkligen har hänt och bilda oss en egen uppfattning. Då måste vi gå till källan. Vi kan omöjligt gå till dem som har andrahandsversionen eller tredjehandsversion eller till dem som har etthundradehandsversionen. Alla dessa versioner är oftast uppbygda på skitsnack och elakt förtal. Allt detta ojande och stojande är bara dumheter och gör inte världen ett dugg vackrare.
Nästa gång kan det vara din dotter som blir våldtagen på skolans toalett. Nästa gång kan det vara du som råkar stå ensam och få ta skulden för all skit, när andra passar på att skydda sig själva och svära sig fria från ansvar. Du anar inte hur ensamt det kan kännas och hur lång tid det tar att överhuvudtaget fundera på att vilja eller orka ta nästa steg. Du anar inte hur många gånger du kommer att konfronteras med smärtsamma minnen. Du anar inte hur utanförskapet växer med åren och hur tystnaden bara blir större och större. Du anar inte hur ont det gör när människor som vet hur det verkligen ligger till väljer att skylla på att det nu har gått så lång tid att det är inget att dra upp till ytan igen. Jag uppmanar dig att försöka ana hur det idag och om tio år kommer att kännas för den fjortonåriga flickan. Hon blev inte bara våldtagen av en ung pojkvasker som borde ha fått en ordentlig tillrättavisning av alla, utan vi andra, som valde att gå omkring henne har också våldfört oss på henne. Jag är helt övertygad om att Jesus hade gått rakt fram till henne. Varför är det bara snack om att ha honom som föredöme och att i sångerna sjunga om viljan att vara lik honom, men sedan falla för människohopens påtryckningar? Vi kan höra ropen om korsfästningen lite överallt. I Bjästa, i Virserum, i Vellinge, i Gävle. Korsfäst honom! Korsfäst henne! Pontius Pilatus tvättar sina händer och avsäger sig med den gesten allt ansvar. Vi sjunger kören: Jesus älskar alla barnen med tillägget: Inte de homosexuella, inte de våldtagna, inte de som sagt sanningen, inte hustrumisshandlarna, inte alkoholisterna och med de och alla övriga tillägg så avsäger vi oss ansvaret. Jag tror att vi kommer att häpna över Jesus när vi får se honom live någon gång framöver. På återseende med ett leende!
PS. Mr T och jag har suttit i en bil i femtio mil idag. Vi har pratat en hel del. Skrattat en hel del. Lallat med i Tomas Ledins refränger och lyssnat en del på radio. På tal om vuxenvärlden så måste jag få kommentera Beatrice Ask, du vet, justitieministern. En av de få justitieministrar som inte har någon som helst juristbakgrund. Jag är medveten om att hon säkerligen är mediatränad, men idag lät det mest som om hon är dum-i-huvudet-tränad, då hon skulle förklara sitt plumpa uttalande om att skicka ut färgglada kuvert till sexköpare. Journalisten frågade samma enkla fråga gång på gång och Asken svarade lika dumt på något helt annat gång på gång. Det där med att hänga ut människor med hjälp av färg känner jag tydligt igen från något annat sammanhang. Judar med gula stjärnor, röda trianglar för politiska fångar, grön triangel för kriminella, ljusblå triangel för emigranter, mörkblå triangel för religiösa avvikare som till exempel Jehovas Vittnen, rosa triangel för homosexuella och svart triangel för asociala. Så nu är det alltså dags för gredelina kuvert till sexköpare, om Beatrice Ask får sin dumhet igenom. Jag vet inte om det hade gjort någon skillnad, men det hade kanske varit bra om hon hade plockat ut sin examen ändå. Innan hon blev minister. Jag vaknade upp i morse och upptäckte att mitt huvud inte fungerade. Jag tänkte genast att jag måste ju sjukskriva mig. Det finns inga jobb där jag kan fungera utan huvud. Men Försäkringskassan sa genast ifrån på skarpen. Sjukskrivning beviljades inte. Avslag. Jag kunde gott söka jobb som justitieminister eller som handläggare på Försäkringskassan. Så var det med det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar