Luften går ur och vårkänslor sköljer in

Nu är familjen bänkad framför TV:n för att fira av det sista i OS-kampen, hockeyfinal mellan USA och Kanada. Visst hade det varit av mer intresse om Sverige hade varit ett av lagen, men det hade jag faktiskt inte räknat med. Jag hade tippat att Sverige skulle vara med och slåss om bronset, men det var innan jag visste att Slovakien skulle däcka kronorna. Luften gick ur vårt land i torsdags morse svensk tid och nu får vi istället gratulera vårt grannland Finland till alla bronsmedaljer. Egentligen bryr jag mig inte ett dugg om utgången i kvällens match. Jag har redan varit engagerad i en hockeymatch denna helg och det var i elitseriens match mellan Djurgården och Södertälje igår. Luften gick ur mig då också. SSK förlorade med ett sketet mål. Djurgårdarna knep segern på Hovet med fem mot fyra nätningar. Det var ingen större glädje i att höra radiokommentatorerna säga att SSK störde Djurgårdarna påtagligt. Just nu, precis som i vanliga fall, är det vinst som gäller. Jag gillar inte tanken på kval. Fast det gör alla andra av mina hockeyintresserade vänner. SSK används som slagpåse från både Brynäs-, HV-, MoDo- och Linköpingshåll. Det här med vänskap sträcker sig inte ner till kvalspel tydligen.

Jag brukar kontra med att det är tur för alla lag att det eventuellt blir Södertälje som skickas som representant för elitserien att deltaga i kvalspelet. Är det något lag som kan klara kvalspelet så är det just SSK. Jag vågar påstå att de är som bäst i just kvalspel. Det är som att släppa in sex stycken Scania-lastbilar mot sex stycken tändsticksaskar som det skulle bli om HV skulle ut på kvalisen. Linköping skulle väl skicka sex JAS-plan och det vet vi ju hur de brukar störta. Brynäs skulle kanske slänga in sex stycken Läkerolaskar och vad skickar de från Örnsköldsvik? Jag är för dåligt påläst måste jag säga. Jag vet i alla fall att det är Ångermanland, men så mycket mer kunskap har jag inte om MoDoiternas hemstad. Jag har varit där på läger en sommar. Ett läger för döva lettiska barn. Det jag minns, förutom det härliga lägerlivet, var att Fjällräven ligger där och så fanns det i alla fall ett badhus med det något överreklamerade namnet Paradisbadet. Hoppas jag inte säger för mycket nu. Jag är nämligen inte hundra procent säker. Jag får kanske säkra med att nämna Foppa och när det gäller kvalspelet i hockeyn, så kanske MoDo får sända sex par Foppatofflor. Södertälje kommer med det tunga maskineriet. Om det nu blir kval förstås.

I kvällens OS-final så håller jag på hemmalaget Kanada. Jag har ingen bra förklaring. Jag tycker bara att det vore roligt för lönnlövsbladen att vinna på hemmaplan. En festlig punkt på ett ganska festligt OS. Jag bänkar mig framför TV:n för att jag är ganska säker på att det blir en fartfylld match och därmed god underhållning. Jag gillar hockey. Jag gillar sport överhuvudtaget och jag gillar alla TV-sändningar från OS. För Sveriges del kom det ju ännu en medalj för en stund sedan, då Johan Olsson tog brons i femmilen. Jag unnar faktiskt inte norrmannen Northug en guldmedalj. Jag tycker att han har haft för många otrevliga och osportsliga uttalanden för att helt vara värd den. Visst, han kan åka skidor, men därför behöver han ju inte vara så himla stygg, uhøflig og unsporting (otrevlig, ohövlig och osportslig). Min och Mr T:s tid som invånare i Norge var en av våra bästa tider, men när det gäller sport så är det svensk flagg som gäller och det är extra glädje så fort norrmännen och norskorna ligger bakom blågult i resultatlistorna. Jag kan avslöja att detsamma gäller för våra norska vänner. De vil bli overlykkelig når svenskene taper (De blir överlyckliga när svenskarna förlorar). Vi tror att vi är experter på Norgehistorier i Sverige. Då ska vi veta att de är lika duktiga på Sverigehistorier i Norge. Allt vi säger här, kommer igen sammanblandat med tusen ton rikemansolja i Norge.

Mr T och jag skulle egentligen ha åkt söderöver idag. Det var dags för ett besök hos parenteserna i Småland. Tyvärr så har vi båda åkt på en rejäl förkylning. Så vi avvaktar och ser hur det utvecklar sig. I två dagar har halsen kört rivjärnsmetoden och huvudet, speciellt pannan, har slitit sig åt olika håll. Huvudet har känts som om det vadderar in sig som en slags slemboll. Det kändes inte aktuellt att dra ner detta tillstånd till en redan nedsatt och trött mamma. Hon är mitt i konvalecensen efter en operation och nyligen hemkommen från sjukhuset. Jag hade gärna åkt ner och överräckt kramar och blommor. Bistått med matlagning, städning, tvättning och handling. Säkerligen snöskottning. Men igår och idag, så har febern dunkat i kroppen. Ganska typiskt inför ledigheten. Det är ungefär som om kroppen tänker: Åh, ledighet, då kanske jag ska passa på att göra mig kvitt den här baskelusken som har legat och väntat på tillfälle att bli omhändertagen. Det där syndromet är så vanligt att jag numer överlägger noga om jag tycker att det är värt med lite ledighet. Med tanke på min senaste blogg om vila, så inser jag att jag nu diskuterar emot mig själv. Det är nog snarare så att jag bör vänja mig vid att vara mer ledig, så att luften inte behöver gå ur kroppen varenda gång.

Jag vet inte hur det kommer sig, men jag fick vårkänslor helt plötsligt idag. Det är en meteorologisk omöjlighet egentligen. Vi talar inte om snöhögar här längre, utan det är snöberg. Jag är en obotlig optimist och brukar inte se svårigheter i saker och ting, men jag undrar om vår baksida är snöfri när dottern tar studenten i juni. Snötäcket är högre än altanräcket och slänten ut mot skogen är bortsuddad. Det är bara ett snötäcke vart vi än ser. Jag kan ändå inte hålla tillbaka vårkänslorna. De kom idag och jag välkomnade dem med öppen famn. Fåglarna sjöng när jag öppnade altandörren ut mot skogen och på eftermiddagen la jag på en vårfin duk på köksbordet. Eftermiddagsfikat serverades på ett hav av härliga blommor. Kan verkligen en duk sätta fart på vårkänslopulserandet i blodet? Eller är det kombinationen med att Mr T fick sin sommarfrisyr fixad idag? Det kan också vara så att insikten om att vi imorgon får vända blad på väggalmanackan och går in i mars månad som sätter sprätt på vårhormonerna. Det spelar egentligen inte någon större roll vad det är som triggar igång vårkänslorna. De är sköna att känna och just nu räcker det. På återseende med ett vårleende!

PS. Dottern hade hört av någon idag att förra året så här dags så hittades första blåsippan i Gävle. Den person som hittar första blåsippan idag kommer att ingå i kampen om bragdguldet tillsammans med Sveriges curlingdamer och Björn Ferry. Om nu blåsippan ute i backarna står, så är den väl gömd under ett snötäcke i rekordtjocklek. Än är det vinter kvar, säger mor.