Inte helt enkelt att sitta och knappra på tangentbordet på en konsert heller. Skärmen skulle lysa upp halva bänkraden på första balkong, där jag helst avnjuter en konsert i Gävle konserthus. Stolsgrannarna skulle nog anse att det var lite märkligt och inte alls förstå tjusningen med en tättintillsittande tangentbordsslagverkare. Mig veterligt finns det inte någon livebloggningsloge på konserthuset, så någon livemusikrecensent blir jag nog aldrig heller. Halva nöjet med både fotbollen och konserten skulle nog försvinna om jag delade upplevelsen med dataskärmen.
Kanske bäst att vara till hundra procent närvarande och enbart uppleva live, för att sedan återge det i bloggen. Vissa saker ska kanske inte kombineras. Bloggen är kanske inte rätt forum för live-livet? Jag skulle kunna ge mig på en test och göra ett försök här och nu. Live from bloggfåtöljen. Inte så häftigt och märkvärdigt som en match på Råsunda eller en konsert i Globen, men bara för att tillgodose lite av min live-längtan. Kära bloggläsare. Jag ger dig nu en stund av möjlighet att göra ett val. Antingen fortsätter du att läsa ända ner till På återseende med ett leende och mitt vanliga PS. Eller så skyndar du dig snabbt som katten att stänga denna sida och undviker på så sätt att läsa den mest triviala bloggningen någonsin. Jag har en känsla av att detta kan bli den mest simpla bloggen jag kommer att skriva. Ska jag bloggursäkta mig direkt eller i slutet?
För dig som nu har valt att hålla ut och inte räds det simpla, så börjar härmed live-bloggningen. Jag väljer att gå inifrån och ut och då kommer jag inte ifrån detta något som har flyttat in i min kropp och som verkar ha gjort sig otroligt hemmastatt därinne. Vissa stunder känns det som om det håller på att packa ihop och lämna mig för gott, men så visar det sig att det bara har varit ute och vänt. Inhämtat frisk luft eller vad det nu har haft för sig. Det som händer därute är i alla fall att det får ny kraft och ny motivation. Det däckar mig. Det är trist när viljan och envisheten hos mig vill så mycket, men när samtidigt något obestämt så totalt omöjliggör nästan allt. Detta obestämda måste helt enkelt vara influensan.
Influensa behöver väl ingen närmare beskrivning. Alla som någon gång har känt av den, kan säkert förstå hur ynklig man känner sig. Helt besegrad är jag dock inte, för jag tillåter mig rätten att känna mig förbannad över sådant som jag inte kan göra nu. Det går inte att promenera i fåtöljen, inte jogga heller. Det går inte att ha styrÖLsemöte i fåtöljen heller och det finns ingen möjlighet att pyssla om hemmet från fåtöljen. Jag får däremot en lektion i tålamod. Sedan måste jag erkänna att jag under väldigt lång tid har önskat mig några timmar i lugn och ro. Att få vara hemma en förmiddag och ha huset för mig själv och absolut inte göra något vettigt alls. Här är jag nu. Resten av gänget har åkt iväg på jobb och andra aktiviteter. Det är jag och huset. Helt live. Precis som jag har önskat. Fast jag tror inte att jag beställde influensa. Det måste ha blivit något vajs med beställningssedeln. Så fort jag återfår krafterna ska jag lägga in en ny beställning.
Klockan har precis förmiddagspasserat klockslaget elva och därför står det givetvis en mugg kaffe bredvid mig. Jag inbillar mig att kroppen behöver den här koffeinkicken, idag bättre än någonsin förr. Jag var tvungen att kolla att jag skrivit koffein, för jag tror bestämt att jag tänkte kokain och det vore inte så lämpligt att göra sådana nyårsavslöjanden i bloggen. Lugn bara lugn. Det enda vita puder som jag någon gång råkat dra in i näsborrarna är väl någon mjölsort, om jag råkat inandats för häftigt över degbunken. Alltså, det finns inte någon anledning till oro.
Jag sitter alltså i fåtöljen med fötterna på fotpallen och laptopen i mitt knä. Jag sitter i TV-rummet som är kombinerat med musiklyssnarmöjligheter. CD-hyllor och DVD-hyllor och i klädkammaren bredvid står måttanpassade lådor för alla vinylskivor. Jag har tagit upp det intresset igen. Jag gillar att springa fram och tillbaka och lyfta upp och sänka ner pick-upen och höra det välbekanta knastrandet. Det är nostalgi på hög nivå. Inom synhåll finns också en dubbel bokhylla med glasdörrar. Innanför dessa bevarar jag mina älskade historieböcker. Jag skulle kunna namnge skåpet som pensionärstillvarounderhållningsskåpet. Shit, vilket långt ord det blev. Jag tror dock inte att Svenska Akademien godkänner det när de granskar det under sin lupp. Hur som helst, det är det skåpet som jag ska gå till när jag blir pensionär och så ska jag plöja igenom varenda bok. Förutom kurslitteraturen från A-kursen på högskolan. Hela världshistorien av McKay i två tjocka band på engelska. Det är ett under att jag blev godkänd på den tentan. Kommer aldrig någonsin mer utsätta mig för att programmera in alla kinesiska dynastier och dessutom på engelskt fackspråk.
Det finns så mycket annat smått och gott och jag skulle egentligen kunna sälja McKay på Tradera och få någon spänn tillbaka på dessa eländesböcker, men det kan ju vara en trofé att kolla på någon gång på ålderdomshemmet och säga: Ack ja, de här skitböckerna... varför i all sin dar har jag sparat dem? Är de överhuvudtaget mina? Mr T, vet du vad det här är för skräp som står här? Är det föreståndarinnan som har lagt dit en massa reklam nu igen? Jag som hittills har varit ganska skärpt inne i skallen, med för det mesta gott minne, kommer säkert att bli totalt väck när jag är hundra. Till skillnad från den underbare herre som var på TV4 alldeles nyss.
Det är så sällan som jag ser på TV på förmiddagarna, så jag har egentligen ingen aning om vad det var för program. Verkade som det här morgonprogrammet, men kör de det så långt fram på förmiddagen? Det spelar ju egentligen ingen roll. Det var i alla fall en dam och en herre, båda fyllda etthundra år och de var så otroligt klara i huvudet. Det måste vara en nåd att få leva så länge och dessutom vara pigg i kropp och skalle. När programledaren frågade hur man bar sig åt för att leva så länge, så svarade farbrorn: att vara nyfiken på livet, hålla sig vän med sin omgivning och att vara tacksam. Jag borde faktiskt kunna bli etthundra år. Idag känner jag mig nästan som det i alla fall. Tanken svindlar om det nu skulle vara femtiofem år kvar.
