Lapp-at och klart

Jag hade klockan på tidig väckning i morse och det fanns inte en cell i kroppen som ville upp. Jag hade sådan lust att bara klippa till klockradion med en rejäl handflatesmäll och sedan vända mig om och sova till kroppen var beredd på uppstigning. Jag fick ta ett viljebeslut mot min egen vilja och så ta fram några positiva tankar som till exempel: det blir säkert bra med en härlig dusch. Har du försökt att påverka dig själv, med sådana enkla knep någon gång? Du är kanske inte så lättlurad? Det här var absolut en sådan morgon som jag hoppades att alla världens chefer skulle ringa och säga till sin personal att stanna hemma. En sådan där håll-dig-inne-och-njut-av-boken-dag-och-låt-bli-att-trilskas-med-snön. För det var just det vi fick göra. Mr T hoppade i ett par träningsbyxor och drog på sig jacka och all annan vinterutstyrsel, för att ta ett tag med snöskoveln innan duschen.

Jag smet in i duschen och hade väl inte mer än blött ner mig, förrän jag hörde dotterns ynkliga stämma: Mamma, kan du hjälpa mig? Jag blöder näsblod. Det är klart att mamma rusar till undsättning och jag var helt plötsligt klarvaken och vårdande. Någon lite tanke svischade förbi och i den fanns längtan tillbaka till sängen, blandat med väntan på telefonsamtalet från chefen. Dottern blöder sällan näsblod. Den enda gången det har hänt är nog förresten då hon bröt näsbenet i en fotbollsmatch. Det blödde mer i morse. Efter mycket övertalning fick jag henne att stanna hemma från skolan. Hon har varit dålig i flera dagar, men mån om att inte missa något. Nu beordrade mamma vila och lugn.

Det känns som om landstinget har fått en filial hos oss. Jag försöker återfå krafterna efter sorkfebern, Mr T har låsning i ryggen, sonen var igår hos läkare för andra gången den här veckan och fick tömma sitt knä. Han fick dessutom öka på penicillinkuren och så nu även dottern som dras med baskelusker. Jag hade kunnat betala ganska mycket för att få slippa färden in mot stan. Mr T hade ju skottat garageuppfarten, men utanför rådde snökaos. Plogar verkar vara en bristvara här i Gävle. Det var nästan stört omöjligt att ta sig fram. Så moddigt, spårigt och slirigt. Personalparkeringen vid kyrkan var inte plogad heller och vi beslutade att Mr T skulle ta bilen till konserthuset, för att se om det var mer undanröjt där. Jag visste att han kör försiktigt, men det kändes ändå på sin plats med en vädjan: kör försiktigt. Kom ihåg att jag älskar dig!

Så for han vidare och blev snabbt osynlig bland snödrivor och plogade snöberg. Jag vågade inte tänka bönen att: Gode Gud, ta mig härifrån, för tänk om han verkligen skulle fixa det. Då hade jag kommit försent till personalmötet. Idag var hela personalgruppen församlad och vilket gäng. Jag borde inte blogga om detta, för en snöfri dag, så hade jag kanske gett innehållet en ärlig chans. Nu hade det varit motvilja att överhuvudtaget möta dagen och så näsblod och snö på det, så jag var blasé. Jag hade också kämpat med att hålla undan stress, för sådant som jag hade ogjort och som borde åtgärdas under den här dagen och då blir det ännu mer enerverande att hålla på med sådant som jag tycker känns, ja, vad ska jag säga... För att vara lite diplomatisk, så kan jag säga att jag är ingen Post-it-lapps-människa. Jag har förut tyckt att dessa små block, med lagom tillskurna lappar med lite fästklister på baksidan, har varit ganska praktiska. Det kommer att dröja ett tag innan jag använder dem igen. Jag tänker på en Post-it-lapp nu och känner det som om jag behöver kräkas.

Jag försökte analysera min reaktion efteråt. Jag började med att tänka att kanske jag fortfarande är så trött efter sjukdom att jag inte orkar tänka? Men nej, jag har tänkt en hel del nu under mina arbetsveckor och det har gått bra. Så jag försökte istället dra in en småländsk ådra och förklara det hela med att jag tyckte det vara slöseri med dessa Post-it-block. Men nej, det var inte heller där som skon klämde. Jag återgick till snön och tänkte att det kanske var den som hade tagit musten ur mig. Men nej, jag brukar inte bli så påverkad av vädret. Det var snöstorm igår och det var hur härligt som helst att ha teckentolkad veckomässa och teckenträff efteråt med sopplunch.

Jag tror faktiskt att det som störde mig var att där satt kanske fyrtio vuxna, välbetalda personer och skrev ner sina arbetsuppgifter på Post-it-lappar, istället för att göra dessa arbetsuppgifter. Meningen och syftet med övningen var nog att inventera församlingens verksamhet och få en överblick om vad alla kollegor gör. Jag är nog mer för personlig presentation, än för färgglada Post-it-lappar. Det jag med ett enkelt ögonkast kunde se, var att vi har mycket verksamhet och att gudstjänstlivets utrymme inte var lika vältäckt som diakoni/lärande och stöd/service. Det känns som om det inte gav en rättvis bild av verkligheten. Jag kunde dock känna glädje över de kollegor, som ändå verkade väldigt uppiggande av denna uppgift. Är andra nöjda, så är jag också nöjd. Att jag sedan inte kommer att använda Post-it-lappar på ett tag framöver, är ju något som jag säkert kommer att överleva.

När jag kom tillbaka till mitt arbetsrum, så kände jag att känslan jag hade haft i arla morgonstund hade varit rätt. Jag borde ha dragit täcket över mig och stannat där. Jag vet att det står: Var inte rädd 365 gånger i bibeln, alltså, det räcker för en gång varje dag. Jag tog fram dagens var-inte-rädd-dos och tänkte: var inte rädd! Men jag började tvivla och tänka tankar som: vad kommer härnäst? Motvilja, näsblod, snö, Post-it-lappar. Vad står på tur? På eftermiddagen fick jag en vacker överraskning, i form av en underbar bukett, av mina före detta elever. Jag tog av Interflora-papperet och världen formligen exploderade av vårkänslor. Så underbar bukett i ljuvliga färger. Tulpaner, anemoner, fresior. Allt i cellofan och vackert lila snöre. Gud vet verkligen när det måste dimpa ner ett bönesvar. Jag blev otroligt rörd av buketten och orden som följde med den: Bara för att du har varit en så himla bra lärare! Jag hoppas att de kan förstå att det är ömsesidigt. Bara för att de har varit så himla bra elever! På återseende med ett leende!

PS. Post-skriptum. Idag är det åtta år sedan som Astrid Lindgren dog och jag tycker fortfarande att hon skulle haft ett Nobelpris i litteratur. Det går ju att ge postumt. Post-umt. Det är även idag femtio år sedan Sveriges första journalisthögskola startades i Stockholm. Inte vet jag hur de utbildade journalister tidigare, men jag postulerar att det fanns någon typ av utbildning, men kanske inte på högskolenivå. Post-ulerar.