Undrar om jag får gråta innan flaggorna går i topp?

Gå och lägg dig, utbrister nog en kär kollega, om hon granskar uppläggningstiden. Jag brukar få den uppmaningen av henne ibland, när jag avslöjar att jag sitter och häckar på Facebook i sena kvällstimmen. Facebook förresten, det tecknet fick jag lära mig idag. Så jag har lärt mig något nytt även denna dag. Jag skulle alltså kunna lägga mig nöjd, utan att blogga. Jag har nämligen som mål att lära mig något nytt varje dag. Det målet har jag fått av Mr T. Han har en del finurligheter för sig och jag har aldrig haft ambitionen att bli bastrombonist, men levnadskonsten att lära sig något nytt varje dag är inte så dumt. Det behöver inte vara på vetenskaplig nivå varje dag. Kunskap är inte tung att bära. Det är faktiskt sant. Jag skulle ha kunnat vara den person som myntade det uttrycket, men nej, jag har lånat det också. Kunskap är inte alls tung.

Det var däremot snön idag. Nej, egentligen inte. Någon centimeter tjockt snölager hade varit lika lätt som innehållet i en vaniljsockerburk. Mr T och jag handlade på hemvägen efter avslutad arbetsdag. Eller rättare sagt, avslutade arbetsdagar. Vi har haft varsin. På varsitt håll. Jag kan nog verka väldigt timid och from, men efter att ha kört fullpackad kundvagn i snömodden på Willys kundparkering, då hade jag nog om det hade varit dags fått skotta lite kol nere hos han med eldgaffeln. Jag behöll förvisso lugnet och sansen ute på parkeringen, bland folk. Men inne i bilen jämte Mr T, så släppte jag på ventilen och lät min längtan efter våren och värmen komma fram. Pip, vad jag hatar det här pip vädret, så pip pip pip trist det är med all pip snö. Det kanske inte är så där ordagrant rätt, men du förstår kanske stämningen i bilen. Mr T höll med. Inte för att han är en toffel, utan för att han helt enkelt också är trött på all pip pip snö.

Pipen har inget att göra med min förmodade sorkfeber, utan jag försöker bara att upprätthålla skenet av att jag är from och sansad. Ni som har sett amerikanska talkshowsprogram vet att pip är ett fånigt sätt att dölja svordomar. Där ramlade min gloria av och det kändes rätt skönt. Den kliar och dess strålar är så varma att jag blir svettig. Vi kom hem i lagom tid för att skjutsa dottern till ridning. Skönt att hon inte har tagit körkort ännu. Hade inte velat ha henne ute på vägarna idag. Det räckte med att vara orolig för sonen kan jag säga. Var är plogen? undrade dottern och hon undrade vad vi alla tänkte. Så mycket snö och så djupa spår att bilen nästan hängde ovanpå alltihop och när däcken inte får fäste, då är det något helt annat än bilkörning. Jag hade ju redan pipit om all snö, så nu var jag mer resignerad och eländestrött. Nästan så att jag inte orkade kommentera längre.

När vi väl kom hem, det tog en bra stund längre än vanligt, så möttes vi av en garageuppfart som var totalt igensnöad. Mr T och jag hade köpt 2-pack semlor gånger två och hade tänkt oss en värmeljusstund med kaffe och mumsigt mysande. Istället blev det svettigt skottande. Mot garagedörren var det minst en halvmeter snö och vi slet båda två, så det stod härliga till. Eller så går det väl inte att skriva? Det var inte alls härligt. Det var bara längtan efter att få komma in och stänga dörren och inte gå ut något mer innan det är plusgrader och takdropp. Ska vi se några fördelar med all snö, så är det att jag har nog aldrig ätit en semla med så gott samvete någon gång förut. Vi såg på varandra och de blickarna sa: Det här är vi värda! Lite längre in i blicken så fanns också meningen: j-kla f-rbannade snö eller pip pip snö, om du tycker det är bättre. Sedan säger Mr T: jag älskar dig pip. Alltså ingen svordom, utan bara ett smeknamn som jag inte tänker bloggavslöja. Då, i en sådan stund, spelar det faktiskt ingen roll om det är sjuttiofem centimeter snö mot garagedörren. Den smälter liksom bort och väntar vi till våren, så är det en verklighet. Jag smälte i alla fall och mådde så gott.

Ikväll har dottern fått avge ett löfte. Att inte lägga ut en mobilfilm på Facebook eller Youtube. Jag har skrattat som jag aldrig har gjort förut. Det kommer inte att bloggavslöjas vad jag skrattade åt, men det var verkligen förlösande. Så underbart det är att skratta. Hade denna skrattsalva kommit i Småland, så kan det tänkas att någon hade sagt att: Nu får du gråta innan kvällen. Jag vet inte hur det blir när det redan var kväll när jag skrattade så hejdlöst. Om det då förskjuts, så att jag får gråta i natt eller under morgondagen. Jag har aldrig förstått mig på det där uttrycket, utan jag gläds åt de gånger jag får tillfälle att skratta. Fast just det här vill jag absolut inte ha ut på nätet för allmän beskådning. Jag kan bara säga att jag har endast träningsvärk i käkarna, upp mot öronen och ner mot halsen. Enbart av att ha skrattat.

Det är annars ganska lätt att hålla sig för skratt i detta snökaos och i jämförelse med det som händer på Haiti som har drabbat så många människor, så är snö ingenting att klaga på. De hittar fortfarande överlevande. Efter fjorton dagar i rasmassorna. Tänk dig själv, allt som du har gjort under de senaste två veckorna, dag och natt och under denna tid har människor legat levande begravda. Jag är tacksam att det finns människor som inte ger sig, utan som fortfarande letar. Trots att myndigheterna har avblåst det officiella sökandet. Det visar att den lilla enskilda människans envishet kan uträtta mycket, mycket mer än det stora samhället.

Det är väl den triumfen som vi också har i åminnelse idag på Förintelsens dag. Det är sextiofem år sedan som Auschwitz befriades och jag vet inte om det, för den lilla enkilda människan som var utsatt för den stora mänsklighetens grymhet, var till någon glädje att bli räddad. Jag kan tänka mig att grymheten har fortsatt, dag och natt, i drömmar och tankar. Jag är ändå tacksam till dem alla, att de överlevde och kunde vara levande bevis på att detta får aldrig någonsin upprepas. Om vi ska lära oss något mer av den här dagen än tecknet för ordet Facebook, så är det att nazismens idéer är prövade en gång för alla. De behöver inte på något sätt återupptas. Jag behöver skriva många pip i den här bloggen för att uttrycka vad jag anser om nazist-tänket. Eller är det något tänk överhuvudtaget? Vi kan väl enas om att det räcker med snö nu? Att nynazismen har världen ingen användning av! Att vi behöver nödvändigtvis inte gråta efter att ha skrattat ordentligt och förlösande! Jag skulle gärna vilja ena svenska folket om att SSK borde få vinna SM-guldet också, men då bryter det väl ut ett nytt världskrig och det ska vi ju enas om att det vill vi inte ha. På återseende med ett leende!

PS. En ny dag och om några timmar ska alla flaggor hissas för konungen. Han har namnsdag och får antagligen en bakelse med sitt monogram på. I choklad. Jag tycker att kungen får dela med sig av flaggandet till en mycket god vän. Vänskapen började på Dalarö och ett konfirmationsläger för drygt trettio år sedan. Jag var konfirmand och födelsedagsbarnet var min konfirmandlärare. Idag, alltså den tjugoåttonde januari, fyller han pensionär och från Hille kommer det hjärtliga gratulationer och stora, varma födelsedagskramar. En konfirmation betyder mycket för många och denna vänskap är jag glad för, så i mitt paket ligger tacksamhet. Jag fick mycket kunskap, som inte alls har varit tung att bära. Tack! Ha en fin födelsedag, Anders!