Jag tror Luther startade världens första snöbollskrig

Tolv dagar in på det nya året och jag lägger upp en ny blogg med nummer fyrahundrafemtio. Lider jag sådan brist på fest och glamour att jag tycker att den siffran för med sig anledning till jubileum? Det hade varit mer jämnt med den fyrahundrafyrtiofjärde bloggen i så fall, men då hade jag fullt upp med nyårsdagen och hanterandet av influensasymtomen. Jag var inte lika van då som nu. Jag har haft en lång invänjningstid måste jag få påstå.

Det kan också vara så att jag sitter på vetskapen om att resten av arbetslaget har transporterat sig med buss till stiftsgården i Undersvik. Gud och Mr T vet hur gärna jag hade varit med. Jag har avstått många av de planer och önskningar som stod på ledighetslappen. StyrÖLsemöte, VBK:s besök i Göransson Arena, besök hos broder Tuck med familj i Västerås, Smålandsresa för att nämna några. Istället satte jag blicken mot resan till Undersvik. Åkt buss har jag gjort förut. Undersvik har jag besökt förut. Packat har jag gjort förut. Så det är inte därför som jag sitter och låter deppmossan breda ut sig över mig. Jag hade sett fram emot att få vara tillsammans med alla mina underbara kollegor. Dela andakter och samtal med dem. Äta tillsammans. Skratta tillsammans. Fika tillsammans. Jag skulle just nu i denna stund ge mycket för att få starta ett snöbollskrig ute på gården. Gud och Mr T vet hur mycket jag saknar dem. Mr T har tröstat och sagt att det blir fler tillfällen. Han har också sagt de kloka orden, som jag redan vet och känner. Du skulle omöjligt ha orkat. Jag antar att Gud nickar instämmande. Han har ju koll på helhetsläget, utan att behöva läsa mina eländesbloggar.

Jag hoppas att arbetslaget får trevliga dagar däruppe i Hälsingland. Jag önskar dem många skratt och mycket avkoppling. Först och främst önskar jag att chefen kan koppla av och njuta. Han står högt upp på min bönelista när det gäller kraft och glädje. Han står i en nästan omänsklig arbetsledarsituation och jag imponeras av hans förmåga att ändå räcka till för de små sakerna, som för den enskilda individen betyder så enormt mycket. Jag kan bli lite orolig för hans egen skull. Att det ska slita på honom personligen. Det är därför jag ber. Jag litar på att Gud skickar en skön säng och lite roligheter som får honom att slappna av. Förhoppningsvis ligger Undersvik i mobilskugga, så att han får vara ifred för omvärldens ryckningar i kavajen.

Så till resten av arbetslaget. Två arbetslag som nu ska fogas samman till ett. Från och med nyåret, så har Heliga Trefaldighets församling och Tomas församling gått ihop. Detta innebär ett rejält arbetslag. Kan verka ohanterligt, men jag tycker vi kan se positivt på det och tänka: oj, vilka fantastiska resurser VI har. Det är spännande att inte behöva tänka gränser. Jag tror det är osäkra människor som är i behov av gränser. Det pissas in revir och allt ska vara tydligt och begränsat. Så jag hoppas på att dagarna i Undersvik går ut på trygghet. Att vi blir så trygga i oss själva och i Gud att vi vågar ge oss ut. Utanför oss själva och vår egen bekvämlighet. Vi lever redan ett enormt bekvämt liv. Tak över huvudena. Mat för dagen. Kläder på kroppen. Vetskapen om att vi har en Gud som tar vård om oss.

Jag har under den här sjukdomsperioden haft svårt för att lyfta blicken. Nu pratar jag rent bokstavligt. Huvudet har känts så tungt och ögonen har varit så trötta, att det har känts skönare att titta neråt. Jag kan tala om att det är inte roligt hur länge som helst. Det jag då ser är en otränad mage. Trösklarna som markerar gränsen mellan olika rum. Dammet som samlas i hörnen. Igår var jag ute och med blicken sänkt, så såg jag nästan bara de gula markeringarna i snön av rastade hundar. Det fick mig att tycka ännu sämre om pissgult.

Med lyft blick så ser jag andra människors ansikten och ännu högre, så upptäcker jag himlen. Om vi inom kyrkan höjer blicken, så vidgas området från oss själva. Jaget blir inte det centrala, utan vi möter strax någon annan som vi får som sällskap. Gränser för parkeringar är oftast målade på marken. Gränser kring tomter och marker består oftast av staket och stängsel. Men höjer vi blicken ännu högre, så ser vi himlen och då är det obegränsat. Vi kan fästa blicken på ett moln och låta oss segla med. Det kommer att kännas befriat.

Jag tror mina arbetskamrater har hört mig säga hur glad jag är för dem alla och för min tjänst. Jag tror dock inte att det är så lätt för dem att förstå hur tacksam jag är för dem eller hur varm jag känner mig inombords när jag tänker på dem. Nu kanske någon tänker, men herregud, det är ju bara ett jobb. Det är ju bara arbetskamrater. I dessa tider är det inte så bara. Gå in på närmaste Arbetsförmedling, så bevisas du om motsatsen. Akta så du inte åker på en propp. Du har förtjänat den ska du veta. Jag applåderar den person som tar ner dig till verkligheten. Visst, detta är mitt jobb. Jag får betalt. Men mitt jobb och mina arbetskamrater är mer än så. Det är gåvor från Gud. De vackraste och mest genialiskt genomtänkta gåvor man kan tänka sig. Om man är snäll eller har gjort sig förtjänt av att få gåvor, så brukar man få det. Jag har nog inte varit varken det ena eller det andra. Jag rycker i tampen för nödlösningen som vi har inom kyrkan. Nåden. Jag har fått stå, gå, ligga, sitta i den. Jag har fått vara i nåden. Kom inte och säg att detta är ett jobb. Det är en nåd, större än jag någonsin vågat hoppas på eller tro på.

Jag kan inte annat än tro att Gud har något fantastiskt i sitt kikarsikte för Heliga Trefaldighets församling. Varför skulle han annars ha suttit och knåpat ihop och dragit i olika människortrådar för att få till denna alldeles lysande blandning av människor? Var och en helt fantastiska. Vad använder man för ord när det gäller ett helt gäng som är fantastiskt? Vem har snott alla mina superlativ? Eller förresten, behåll dem. Jag har ändå ingen användning för dem. Det behövs något större för att beskriva det jag känner för min arbetsplats och för mina arbetskamrater. Om du tillhör dem som bländas av kungligheternas diadem och halsband på Nobelfesten, så ska du veta att de glänser inte en tusendel som mina kollegor gör. Rada upp arbetslaget på konserthusscenen i Stockholm och världen skulle baxna av dess storhet.

Därför sitter jag här och tar hand om sorken. Någon måste ju stanna hemma hos husdjuren. Jag sitter inte här med avundsjuka, utan med lite sorg för att inte kunna vara med. Men jag sitter också här med förhoppning om att de andra ska ha det bra och att de ska få bli ompysslade och glada. Jag agerar gärna mottagningskommitté till en busslast med glada och nytända kollegor. Hoppas de är slut av lycklig trötthet, orsakad av långa spännande nattliga samtal. Det önskar jag mig. En liten önskan till. Att någon pular chefen i snödrivan vid gårdsplanen. Tala inte om för honom bara att det är min inneboende önskan. Då kanske jag inte får följa med på Teologifestivalen i februari. Sätter sikte på den nu och hoppas att jag kan ha satt sorken i fällan tills dess. Förresten, det är kanske inte någon smart idé av mig att bloggstarta ett snöbollskrig mot chefen? Han kanske är snöbollskrigsexpert. Han har många talanger och flera ess i bakfickan och i kavajärmen. Säkert i prästkläderna också. Han är en bra chef och jag måste ju vara ett lätt byte i dessa dagar. Orkar ju inte ens lyfta blicken och se snöbollen komma farande. På återseende med ett leende!

PS. Grattis Elisabet! Idag är det din dag. Med sång, tårta och blommor.Du fyller sjuttio år. Det får bli sjuttio golfbollar i present. För snart är det vår och då vet jag vem som är först ut på banan och vem som tar segern i veterandamklassen! Två tredjedelar av styrÖLsen är i Undersvik ikväll, så jag får kanske lyfta ett glas med Mr T istället. Det finns att fira. Fyrahundrafemtio blogginlägg. En sjuttioårig vän. Ett helt arbetslag. Och faktiskt, sorkar gillar inte öl, men det gör mina njurar. Det, kära bloggläsare, är inget som jag bara hittar på. Det är något som ingår i Guds nåd. Varför lida, när man kan njuta? Som en mycket god vän brukar säga. Jag gjorde för bloggkännedom ett test på FB igår kväll. "Hur mycket Luther är du?" Mitt resultat blev inte helt oväntat: Luther skulle vara stolt över dig! Så var inte orolig. Jag njuter så där lagom. En öl. Det kan i sammanhanget kanske vara intressant att veta att andra halvan av Luthers liv ägnade han mestadels åt familjen och hustruns goda öl. Så FBtestet stämmer bra. Luther skulle vara stolt över mig. Detta för kännedom. Att sämre sällskap än Luther finns säkert. Jag tycker att det finns en hel del roligt att säga om Luther. Att han till exempel ändrade sitt efternamn från Luder till Luther. Han gifte sig också med en före detta nunna. Eller var det tvärtom? Föddes han som Martin Nunna och gifte sig med ett före detta luder? Jag får återkomma till Luther. Han förtjänar det.