Noll ett noll tre arton trettiotre

Det börjar dra ihop sig mot kväll den tredje dagen på det nya året. Det är alltså inte speciellt nytt längre. Snart har en vecka gått och så är det bara femtioen veckor kvar. Förlåt om jag sitter och förstör nyhetens behag för dig. Du kanske fortfarande är uppåttjackad och gläds över att ha fått lämna det gamla året bakom dig och bara ha nytt, nytt och åter nytt omkring dig. Så kommer jag dragandes med vardagen och den vanliga lunken. I mitt sällskap har jag med mig den gamla influensan som ännu inte har släppt sitt grepp om mig. Jag har vilat, vilat och åter vilat. Så här lugnt har jag nog inte tagit det på över tio år. Det har gett sig självt. Har inte orkat göra mer än att sitta i vilfåtöljen. Där har jag samlat kraft att ta mig till toaletten och köket. Jag har undvikit trappen, eftersom jag känner att den suger musten ur mig. Alltså inte julmusten, utan kraften i kroppen. Stackars invandrare som ska lära sig svenska. Must eller must?

Jag har funderat en del under vilan. Ibland har jag bara låtit tankarna komma och gå. En slags meditation utan meditationspall. Vissa stunder har jag funderat aktivt och verkligen ansträngt mig att behålla tanken och tänka den ända ut. Visst, det är ett nytt år, men måste allt vara nytt för den skull? Jag vill inte verka bakåtsträvande, men har ändå fått något slags behov av att få leva mer här och nu. Njuta av att ha det precis som det var innan klockan slog tolv på nyårsafton. Mitt liv behöver inte ändras eller förändras på varenda punkt. Visst har jag mål, en del nya faktiskt, men också många nygamla. Med nygamla menar jag gamla mål, som har behövts friskas upp. De har getts förut, men fallit i dvala eller glömska. Jag plockar fram dem igen och lovar. Nygamla löften. Någonstans mitt emellan. Ett avstamp. Något jag har stått inför tidigare, men som inte är klart. Lite som att gå på en sandstrand. Tar ett bestämt steg i vilja och i kärlek, men sanden låter mig glida tillbaka ett halvt steg. Inte så mycket att orda om. Jag kan ta ett nytt steg framåt och glida lite halvt tillbaka.

Jag har alltid älskat böcker. Om det finns fyra element, som är jord, eld, luft och vatten, så skulle jag vilja tillägga ett femte element och det är boken. Jag vet, jag kommer aldrig kunna överbevisa vetenskapen om detta femte element och slösar därför ingen kraft på att bevisa någonting. Ända sedan jag var mycket liten har boken varit viktig för mig. Nu är det mycket runt omkring mig som har tagit min tid och min kraft, så boken har ofta blivit liggande oöppnad på nattduksbordet. Det är synd, för med hjälp av boken kan vi resa till andra platser, till andra situationer och till andra känslor. Vi kan få känna igen oss, bekräfta det vi tänker och vi kan få lära oss nya kunskaper.

Det händer ibland att vi säger om en person att han eller hon är som en öppen bok. Vi menar då att personen är så lätt att avläsa och att det inte finns några konstigheter. Som om alla böcker är lätta att förstå. Så är det inte alls. Vissa böcker kräver merarbete och eftertanke. Jag kan säga så här att varje människa är som en öppen bok. För den skull behöver vi inte vara lätta att avläsa. Oftast bemödar vi oss inte med att öppna den, alltså vi dömer människan på ytan och skaffar oss förutfattade meningar. Vi läser inte ens de inledande raderna på första kapitlet förrän vi har ett fullständigt utlåtande.

Nu ligger väl inte folk direkt och väntar på mitt nattduksbord som böckerna får göra, men visst är det lätt hänt att de får vänta på att jag hör av mig. Det är stor risk att jobb, hem och andra åtaganden tar överhanden. Det kan vara en liten tröst att alla andra verkar ha det likadant, men samtidigt är det en enorm varningslampa till hela mänskligheten. För den dagen då vi har avskärmat och stängt igen varandra som hårda bokpärmar och låtit varandra damma igen i någon bokhylleskrubb, då missar vi själva kärnan av livet. Vi är skapta för att se och ha kontakt med varandra.

Jag gillar tanken på att vi människor är som böcker. Det finns några tomma försättssidor och även några tomma sidor på slutet. De kapitel där emellan är det som vi har fötts med, växt upp med och som har gjort oss till dem vi är nu. Tänk så mycket vi kan lära oss, hur mycket vi kan bekräfta hos oss och hur mycket vi kan resa världen över genom att lära känna varandra. Då menar jag inte så där ytligt och att bara hålla samtalen på väderleksnivå, utan på ett djupare plan. Några kapitel längre in i boken, när det verkligen börjar bli ett sammanhang, en story. Är du med, på mitt bokförkovrande-lära-känna-varandra-innan-vi-dömer-projekt? Då har vi att göra för resten av det här året och får ingen tid över för skitsnack och grälmuckande.

Nu råkar jag vara sjuk, så det är väl inte rätt dag att ge sig ut och öppna människor-böcker. Så det blir familjen som får stå ut med baskeluskrisken och för övrigt får det bli telefon, mail, sms och Facebook med omvärlden. Det kan också vara läge att sådana här dagar att ta tag i det riktiga bokläsandet. Jag menar alltså, den som ligger på nattduksbordet och väntar. Håll, känn, öppna och läs. En hel värld inom räckhåll. Välbekant eller totalt okänd. Beror på ditt bokval. Så här ser mitt närmaste läsår ut.

Överst i bokväntehögen ligger Jonas Gardells bok "Om Jesus". Usch, han, är det många som tänker. Utan att ens ha öppnat boken. Utan ens ha pratat med honom och lärt känna honom. Fall nu inte i dåtidens snaror utan prova här och nu. Jag önskade mig den boken i julklapp och jag hade tydligen klarat snällhetsmåttet. Jag fick den i ett av mina paket. Utgiven på Norstedts under förra året, alltså 2009.

När jag är klar med Gardell, så ska jag kasta mig vidare in i Agneta Pleijels "Syster och bror". En för tidig julklapp till mig själv. Detta är en släktriologi och det är först i denna tredje delen som det är en familjeberättelse som bygger på bevarade brev, dagböcker och muntlig tradition. Den handlar om 1830-tal och den lovande sångaren Isaac Berg som har friat till skådespelaren Lars Hjortsbergs dotter Lina, men fått blankt nej. Den luttrade Hjortsberg vill inte ha fler taskspelare i familjen. Men genom att avstå från egna scenframträdanden och bli chef för hovets musikevenemang och undervisning vinner Isaac ändå Lina.

Om Isaac och Lina och deras två barn, den dövstumme Albert och den begåvade sångerskan Helena – ”Syster och bror”– handlar denna berättelse. (Här känner sig bloggaren manad att gå in med en kommentar angående ordet dövstum. Det används i presentationen av boken och jag vet inte om ordet används även i boken. Det var så man sa om döva förr i tiden och det händer fortfarande. Ordet dövstum försvann 1953 från officiella texter, eftersom det ansågs kränkande. Döva har inte per automatik inte fel på talorganen. Däremot hör de av förklarliga skäl inte hur orden uttalas. De är nämligen döva och det har inget med stumhet att göra). Men den handlar också om ett samhälle och en tid som sätter de handikappade på undantag, diskriminerar kvinnor och tillåter dubbelmoralen att härja fritt. Albert sätts på dövstumskola för att under sju långa år lära sig teckenspråk, katekes och ett hederligt hantverksyrke. Helena får trots sin musikaliska begåvning aldrig en ärlig chans till en sångkarriär, hon förväntas bara behaga med sin sång för att bli rikt gift. Agneta Pleijel skildrar detaljrikt realistiskt vardagslivet på dövstumskolan Manilla för Albert. Lika tidstroget övertygande skildrar hon det övervakade hemmalivet för systern Helena. Så säger omdömena om den här boken. Ja, det har verkligen lockat mig att läsa och jag hoppas att fler gör det.

Om du har något boktips på en bok som du tycker är värd att läsas, så är det läge att kommentera i slutet av den här bloggen. Jag besöker sällan en ny plats utan att besöka dess boklåda eller bibliotek. Tyvärr är det många bibliotek som stänger igen och då menar jag inte för lite julledighet. Utan för gott. Under fjolåret så nåddes vi av meddelanden från olika platser i Sverige om hur bibliotek efter bibliotek stänger igen. Vad ska alla ungdomarna i Åled göra nu när deras älskade bibliotek stänger? Den segdragna frågan om biblioteksfilialernas vara eller icke vara i Nås och Äppelbo har nu nått vägs ände. Biblioteken stängs vid årsskiftet. Onsdag den 18 juni stänger Hässelby Strands bibliotek på obestämd tid. Detta är oroväckande rapporter. Vi stänger dörren till läsandet, som för många människor inte är en given tillgång. Vi stänger också dörren till möten mellan människor. Så låt oss stå upp och göra bokläsandet och mötet mellan människor till ett naturligt inslag i samhällsbilden. Låt oss vara öppna som böcker och kanske med ett och annat uppropspapper i handen, som gäller att låta biblioteken också vara öppna. På återseende med ett leende!

PS. Idag för trettiofem år sedan så sänktes rösträttsåldern från tjugo till arton år. Det här med ålder är intressant. Det kommer jag nog att blogga om någon gång under det här året. Nu nöjer jag mig med att skriva att det är märkligt att man som artonåring inte får gå på Systemet och köpa en burk cider, men man kan bli serverad den dyrt på en bar. Dessutom får man rösta om landets väl och ve. Vore det inte enklare med lite konsekvens? Arton rakt över. Eller tjugo för all del. Vi tar det en annan gång. Jag kan faktiskt skylla på nedsatt ork idag. Jag går att läsa som en öppen bok. Blek, röd om nosen, andfådd, seg, varm. Bloggaren har fått en influensa att kurera.