Jag kan ju inte säga att jag hatar Tyskland och tyskarna. Men visst går tankarna förbi Hitlers bunker och sedan tillbaka till domarbesluten i matchen. Inte har jag någon längtan just nu att resa till Frankfurt på semester och jag bör undvika Småland ett tag framöver också. Där är var och varannan stuga tyskägd och i mina mest vänligt sinnade stunder, så kan jag tycka det är bättre att de köper upp dem, än att de står och förfaller. I nederlagets stund så har jag bara lust att säga: Geh nach Hause, wo du herkommst! Det där ska du ta med en nypa salt. Det skulle jag aldrig säga och borde inte ens bloggskriva det, men i handbollsstridens hetta, kan jag inte låta bli.
Det är ganska typiskt i sportsammanhang att skylla över allting på motståndarlaget, tillika vinnarlaget. Vid förlust så skapar vi några väl valda haranger över domarbesluten också. När vi egentligen borde rannsaka den egna svenska insatsen. Då tycker jag att Tyskland borde ha vunnit med mer än ett mål. Deras spel var överlag bättre. Jag tror egentligen inte att mitt hat är riktat direkt till tysken eller dennes land. Det är nog mer ett hat till ackusativ och dativ. Fem års skoltyska har jag och jag kan fortfarande framkalla våndan över tyskalektionerna. Det var bestämda och obestämda artiklar och jag var obestämd på de flesta och bestämd på att tyska inte var kul. Så lite anknytning kunde jag känna, fast det var väl inte så som läraren önskade. Hur jag fick en fyra i det gamla betygsystemet, både på högstadiet och i gymnasiet, övergår mitt förstånd. Jag är själva prototypen och beviset på att betyg är inte alltid rättvisa.
Synd att tyskarna inte hade hittat till Småland vid den här tiden, för då hade jag kanske hittat någon motivering att försöka kommunicera med dem. Om de nu hade haft tid. De är faktiskt mest på jakt efter älgbajs och vägmärken med varning för älg. Nu har tyskhatet lagt sig och förra meningen innehåller bara ren och skär fakta. Det går till och med an att sälja torkat älgbajs i Småland. Det är sant. Jag vet att det låter korkat. Nästan som om vi gästrikar skulle tappa upp sälurin på flaska och sälja det för en hundring per sex cl. En normalt funtad smålänning skulle för den hundringen köpa konjak. Den kan åtminstone användas till gallproblem.
Jag hade kunnat skriva om segeryra och glädjerop från Täljeklacken igår. En seger över Färjestad satt fint. Nu är det bara fyra poäng upp till Modo och ett undvikande av kvalspel. Jag har insett att något slutspel blir det inte för SSK:s del, men då går det att glädjas över att de kanske inte behöver kvala. Ett kval är precis som det låter: kvalfullt. Hamnade i en kvalkänsla igår, men jag bearbetar den och tror att jag kommer att komma upp till åtminstone slutspelskänsla i det beslut jag har tagit. Det gäller min arbetssituation. Jag lämnar klassrumsmiljön och går nu in på heltid i kyrkligt sammanhang. Jag lämnar gärna skolvärlden om jag kan få ta med mig eleverna och klassrummet. Jag är tveksam om Gävle kommun eller Svenska kyrkan kan acceptera det.
Jag får fälla några tårar, trösta mig och torka tårarna. Det är som vid alla förluster. Livet går vidare. Annorlunda. Men med all säkerhet inte sämre. Det får väl ändå betraktas som positivt att jag efter femton år fortfarande bara tänker positivt om klassrummet och möten med elever? Sedan tycker jag att det finns mycket som behöver ändras på, i allt från Skolöverstyrelsen till programarbetslag. Jag kommer att fortsätta hävda att en skola utan elever är ganska värdelös. Det är alltså dem vi ska ha fokus på. Det låter kanske självklart? Men tyvärr. Det är inte alls så självklart. Ibland är många skolbeslut lika dumma som dumheten att betala för älgbajs.
Från älgbajsbetalning och skolbeslut, så är steget inte långt till en annan dumhet. Jag gick till linedanceträning igår kväll. Jag har ju fått order på att vila mig ur den här lankigheten, men jag är inte helt överens med läkarvetenskapen på den punkten. Jag tror lite på läkningen i glädjeyttringar och då är, som du vet, linedance ett perfekt botemedel. Det hjälper mot oro, ledbrutna fötter och som uppladdning efter feberattacker. Jag gick ut lite lugnt och sällade mig till nybörjargruppen och kände mig som i-rad-dansens svar på Ginger Rogers. Allt satt som spikat. Tror inte jag tog ett endaste snedsteg. Det kändes väldigt roligt och jag bestämde mig för att stanna en stund, även på den avancerade gruppen. En stund blev lätt till hela tiden. Jag åkte hem när alla andra åkte hem. Sista tonen och sista steget. Det gick åt en hel del vatten och lite vila mellan danserna. Hjärtat slog lite för snabbt och inte alls i takt med musiken. Det kändes tydligt att jag har varit sjuk, men det jag intalar mig att linedance har ingen dött av. Inte vad jag vet i alla fall. Jag kan tänka mig värre platser att dö på, än ett linedancegolv.
Det skulle inte kännas fel att dö vid fikabordet, som bjuder på årets-första-semla som smakfröjd och frasig tulpanbukett som ögonfröjd, heller. I trevligt sällskap, så kan det bli en sådan där lyckligast-i-världen-för-tillfället-känsla, som jag vill vara rädd om. De här små ögonblicken av njutning i vardagen. De som är så vanliga att vi inte inser att de är underverk. Vi tar dem för givna, men de är inte det. Nästa dag kan vara helt annorlunda och så förändrad att livet inte kommer att bli som förut någon gång mer. Tidigare ikväll händer ett sådant liknande ögonblickslyckorus. I klass med årets första semla eller bättre upp till och med. Tonårsdottern var på väg till en kompis födelsedagskalas och jag stod i dörren och säger hej då och ha det så kul och vi kan väl höras och med det menar jag sms. Du som är tonårsförälder känner säkert igen dig. Så vänder hon sig om och ger mig en underbar kram och en liten kindpuss och världen och tiden stannar upp för en stund. Dessa sekundrar som känns som små gåvor från evigheten. Då spelar det ingen roll att Sverige får stryk av Tyskland i handboll och vad gör det om tyskarna vill köpa älgbajs på påse? Det kommer fler matcher och det finns säkert älgbajs kvar i Smålandsskogen som förblir opaketerat. Jag är inte lika säker på att alla dessa små gyllene ögonblick går i repris, så ta för dig och njut när det bjuds. På återseende med ett leende!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar