Dataskärmspredikan mitt i det ofattbara

Jag vet inte hur det är med dig. Men jag ska ärligt säga att ibland händer det så ofattbara saker att det är omöjligt att, med känslor som jag har eller som jag kan uttrycka i handling eller ord, närma mig skeendet och samtidigt kunna säga att jag förstår hur det är eller hur det känns. Om jag enbart tänker tanken, alltså försöker sätta mig själv in i samma situation, så ramlar det så stor sorg och smärta över mig, att det går nästan per automatik att kroppen stänger av. Kroppen, med hjärta, själ och ande, tar ett steg tillbaka och bygger något slags skydd. Så här års är det som att bygga en stor fästning av snö och på sommaren är det kanske höbalar som jag vill ställa mig bakom. Det beror absolut inte på feghet eller att jag har svårt att känna medkänsla. Men det är stört omöjligt att kunna säga att jag förstår. Jag tror inte att det går att till hundra procent förstå och inse hur jävligt livet kan vara.

När det ofattbara sker, så kommer många andra tankar. Hur överlever de närstående denna oerhörda sorg och smärta? Den som jag upplever genom att bara sätta mig in i situationen. De människor som står mitt i den, hur klarar de att ta nästa andetag? Hur kan de gråta en tår till? På något konstigt sätt går livet vidare, men hur? Jag har på den senaste tiden bloggat om toapapper, rumpstorlek och sjukdom, för att nämna några trivialiteter. Jag har inte medvetet undanhållit hemskheter från bloggsidan. Jag ville bara skaffa mig lite distans till scenariot. Inte på så sätt att jag vill avskärma mig och låta tiden läka alla sår. Om jag först tar ett steg bakåt för att det gör alldeles på tok för ont att tänka tanken mot morgondagen, så tar jag ganska snart flera steg framåt, för att vara mitt i eländet. Jag är inte rädd för tårar, men jag är ledsen för att de finns och är orsakade av det ofattbara.

I förra veckan nådde oss budet att en ung grabb i vår närhet hade förolyckats i en trafikolycka. Det som just då händer i vardagen eller helgdagen spelar ingen roll. Det vi är på väg till eller på väg att göra, blir plötsligt inte värt att åka till eller värt att göra. Det finns ett enormt behov av att bara få stanna upp. Reflektera och få veta fakta. Hur? När? Var? Basfrågeord. Egentligen spelar inte fakta någon som helst roll. Ändå är det viktigt att få konstatera läget. Detta är frågor som kan få svar. Det är värre med frågan: varför? En kille som precis avslutat ett skolliv och som har börjat jobba. En god lagkamrat och vän. En grabb som alla talar gott om. En människa som alldeles nyss log mot så många. Helt plötsligt förändras allt. Leendet finns som en minnesbild, men vi alla är i behov av det levande leendet. Det leende som borde finnas här och nu.

I detta läge skulle vem som helst av oss kunna göra vad som helst om bara denna person kom tillbaka. Vi som oftar längtar efter förändring och nyheter, vill helt plötsligt ha allt som det var. Bara personen som fattas oss kommer tillbaka. Oskadd. Vid liv. Att hallen behöver nya tapeter är av nonsenskaraktär. De tapeter som finns kan gärna hänga där hundra år till. Vem bryr sig överhuvudtaget om det finns tapeter? Går det inte lika gärna att ha tidningspapper på väggarna? Badrummet som skulle rivas ända in till murbruket, för att sedan fräschas upp till tipp-topp-nivå, har fått en helt annan prioritet. Vi skulle gärna duscha utomhus med vatten från regntunnan, om det bara var vad som krävdes för att få allt att gälla liv. Liv av kött och blod. Ingen är längre intresserad av den senaste modellen av handfat eller duschkabin.

Istället går alla omedvetna och medvetna tankekrafter åt att fundera på hur det kunde vara möjligt. Stora delar av kroppen vill fortfarande inte tro att det är sant. Det smygtänds ett litet hopp. Att det bara är en ond dröm och snart så blir det dagsljus och allt är tillbaka som det var förut. Det blir aldrig mer som det var. Hur vi än kämpar, så har livet förändrats och många tvingas i dessa dagar leva i en grymhet som orden inte kan beskriva. Det skapas utrymmen och tillfällen där människor kan få samlas. Inte för att sprida några stora ord, utan bara för att få se att inte ensamhet och mörker är det som segrar. Vi längtar efter ett hopp. Vi som i vanliga fall varken behöver Gud eller något liv efter detta, alltså när allt är som vanligt. De dagar då vi väljer klinkers till hallgolvet och handduksvärmare till badrummet. Då klarar vi oss själva och behöver på sin höjd bara Timell, Willy eller Simon & Thomas. Vem hinner tänka på ett liv efter detta, när allt är oss nog här?

När det ofattbara inträffar, då kommer himlen nära. Den som måste finnas. För det kan ju inte sluta i en kraschad bil på en liten sketen riksväg. När inte sorgen och smärtan ryms i en människas inre, så måste det öppnas en större plats, där sorgen kan få utlopp. Den enskilda sorgen som måste genomlidas i gemenskap med andra. Då kan det inte hjälpas att det inte är första advent eller midnattsmässa på julaftonskvällen. Kyrkan blir en naturlig samlingspunkt som får ta emot tårarna, skriken, ångesten, frågorna och allt annat som skapas i det ofattbara. Det är lätt att lämna som medlem i Svenska kyrkan de dagar då det känns mer naturligt att satsa på spackel och golvlister. Då det kostar på för mycket att med några kronor stödja den verksamhet som alltid finns nära människors vardag.

Idag är det närstående familj, släkt, vänner, lagkamrater, arbetskamrater till en ung grabb som sörjer. Imorgon är det någon annan som hamnar i samma situation. Det alla kommer att märka är en trygg punkt i vår samhällsstruktur och det är kyrkan. Som inte frågar människor när de kliver över tröskeln om de är medlemmar eller inte. Utan som i kärlek vill hålla famnen öppen för tröst och medkänsla. Det är tryggt att veta att detta är bara en kyrka, som består av församlade människor. I allt detta finns något mycket större som i sin ofattbara kärlek håller famnen öppen och som verkligen kan säga: Jag vet hur det känns att mista ett barn. Jag vet hur det är att se någon lida. Jag vet hur mycket du önskar att det skulle kunna vara ogjort. Gud som genom sin son har segrat över det onda och vänt död till liv, låter oss få komma. Precis som vi är. Ledsna, förtvivlade, förbannade, förstenade, sorgsna och ångestfyllda.

Det är lätt att räkna ut att det kan inte komma an på människor att fixa upp all jordens smärta. För oss är det nog med att en ung grabb rycks bort ifrån oss. När sedan nyheten når oss att en jordbävning i Haiti med sju komma noll på Richtersskalan har ödelagt och krossat tusentals människors liv och drömmar, så övergår det vårt förstånd. Vi ser rapporteringarna, men säg mig, vem skulle du tänkas kunna gå till och lämpa över alla känslor du har kring detta? Kan du säga ett namn? En människa som skulle orka bära all smärta? Tänk efter noga. Jag vill att vi går igenom vårt kontaktnät ordentligt. Du som är med på Facebook kan ju ögna igenom din vänlista där. Hittar du någon tänkbar kandidat? Jag menar, som vill ta alla världens eländesöknar på sina axlar. Någon i släkten? På arbetsplatsen? I skolan? I din församling?

Någon tänker kanske: Snälla bloggare, ge dig nu. Det du håller på med är ju bara tramsigt. Du vet ju själv att det är omöjligt. Var och en har ju nog med sig själv. Ingen kan bära oket själv. Inte ens om vi hjälps åt så orkar vi. Vid denna insikten så kommer de flesta människor fram till att det måste finnas en högre makt. Många är osäkra på om det kan kallas Gud. En högre makt kan de sträcka sig till. Något odefinierbart. Jag tror faktiskt att vår Herre har överseende med det. Han känner våra svagheter och han har fått många års erfarenhet av att vi agerar mänskligt. Jag tror faktiskt att han gråter med oss i vår gråt, men han gläds också åt att vi söker honom eller den högre makt som många väljer att kalla honom.

Det är viktigt för många av oss människor att poängtera att vi inte är religiösa, men att vi tror på något som är större än oss själva. Detta kan irritera många som säger sig vara religiösa och som följer den ena eller andra religionen. För Gud tror jag detta är av mindre betydelse. Det är nog hans minsta bekymmer om vad vi kallar honom. Jag tror han är mer bekymrad över att vi i vanliga fall låter dagarna rinna iväg utan den minsta notis om att livet faktiskt rinner ifrån oss. Inte hastigt alla gånger, utan i en långsam slentrianlunk. Bingolotto, trav, vem-vill-bli-miljonär, postkodlotteri och nätpoker upptar vårt engagemang och vår tid. Vi strävar mot en lycka som kan mätas i pengar. Trots att vi vet att inte ett korvöre av detta kan vi glädja oss åt när det ofattbara inträffar. Då vill vi för alla pengar i världen bara återställa livet och ge en kram. Låt oss ge den kramen till varandra medan vi har möjlighet.

Det finns en kanondel i bibeln som kallas Bergspredikan. Det är inte märkvärdigare förklaring till namnet, än att Jesus stod på en höjd när han predikade. När prästen predikar i kyrkan imorgon så skulle vi kunna kalla det predikstolspredikan eller på-golvet-nära-folket-predikan om någon föredrar att stå där. Bergspredikan är Jesus första och längsta tal. Det fanns inte Ur & Penn på den tiden, så några klockor var inte på plats. Det fanns säkert mer eller mindre intresserade människor på plats. Några hade kanske bråttom iväg, andra ville bara höra mer och mer. Några skulle kanske ha svarat lite flytande om det gjordes en Sifo-undersökning på bergstoppen: Tror du på Gud? En och annan fanns det säkert som sa: Nej, jag klarar mig på egen kraft. Jag är absolut inte religiös.

Det som är märkligt med Bergspredikan är att den passar för oss idag. För oss som har mist en människa i vår närhet och för oss alla som funderar på det hemska som händer i Haiti. Saliga är ni som nu gråter, ni skall skratta. Saliga är de som sörjer, de skall bli tröstade. Saliga är de som är fattiga i anden, dem tillhör himmelriket. Jag tror att Jesus tycker det är okej om jag bygger på predikan någon minut med tillägget: Saliga är de som vågar ge en kram till sin medmänniska idag, utan att i samma stund tänka på vad det kan ha för ekonomisk vinning. Du som idag känner att du inte räcker till eller att livet känns övermäktigt. Kom ihåg att du är inte ensam. Om du har ork, så ta dig till en kyrka och försök förlåta om det finns klantiga kristna där som inte hejar eller ser dig. Du får tänka att de är mänskliga och orkar kanske inte bära all världens elände på sig. De kanske själva är under isen, även fast de många gånger försöker hålla uppe klichén om att kristna skulle vara några slags superhjältar utan fel och brister. Sådant ska du inte bry dig om. De kommer på det så småningom. Lova att ge dem lite tid. Det du kan vara säker på är att Gud väntar på dig. Han vill möta dig och hjälpa dig. Hur han gör eller hur hans plan är har jag ingen aning om. Min erfarenhet är att han är spännande filurisk och kommer med lite kontroversiella möjligheter. Det brukar också kännas helt ofattbart. På återseende med ett leende!

PS. Mr T:s frissa har varit sjukskriven på obestämd tid, men idag innan Melodikrysset kände hon sig lite piggare, lite gladare och lite sugen på att låta "lockarna" falla. Så nu är det bara sommaren som fattas, för Mr T är strandfärdig och så där skönt stickig som herrarnas huvuden ska vara. Skönt, är hans tackkommentar efter varje besök på skönhetssalongen i Hilledenne. Det tycker jag också, replikerar jag och låter handen smeka över hjässan. Vi firade den somriga looken med kaffe och Melodikryss. Allt var nästan som vanligt en lördag förmiddag hos bloggaren. För hur ofattbart det än är, så fortsätter livet och tiden vidare. Numera finns Ur & Penn, så vi mäter det i sekundrar och minuter, timmar och dygn. Genom att titta på visarna så ser vi att tiden går. Även när den, helt chockartat, stannar upp inför evigheten.