Sork, ingen ork, svin, lider pin

Vila ville jag och vila fick jag. Tänk om alla önskningar slog in med sådan kraft. Nu kan jag börja tycka att det blir för mycket av det goda. Det här är sista dagen på ledigheten och jag är tröttare än någonsin känns det som. Högst upp på önskelistan nu, står ett aktivt och händelserikt liv. Eller åtminstone rätten att låta mig bestämma själv. Jag är fortfarande helt och hållet i händerna på detta något som jag bär omkring på.

Igår kväll fick jag åka in. Jag hade planerat lite annorlunda för lördagskvällen. Inga drastiska förändringar, utan ganska likt som det har varit tidigare sedan nyår. Sitta framför TV:n i bästa vilfåtöljen med fötterna på fotpallen. Jag får skylla mig själv. Jag ringde rådgivningen och damen i luren tyckte absolut att jag skulle åka in. Jag försökte slingra mig och föreslog att det kunde kanske vänta till söndag förmiddag eller än hellre måndag? Hon var inte enig med mig och inte ens när jag sa att jag tror inte att jag orkar sitta där och vänta, så räckte det som motargument. Hon gav mig en tid och proppsade på att jag skulle ta den.

Så jag lagrade på mig en massa kläder. Har förstått på övriga gänget som vistas under samma tak som jag själv, att det är kallt ute. Fy sjutton, så kallt det var. Jag var helt slut innan jag hade fått på mig skorna, så jag var på näppen att backa in igen. Men jag förstod ju att det måste vara dags att söka hjälp när jag inte ens kan få på mig skorna utan att kippa efter andan. Mr T körde lördagskvällstaxin och färden gick mot Södertull. Familjeläkarjouren. Damen i luckan såg tydligen att jag var ganska i däck, för jag fick genast komma in på ett rum och proverna togs utan att jag ens hann reagera.

Jag började bli orolig, för jag hade i bilen på väg in mot stan räknat upp hur många kritiska synpunkter som helst mot sjukvården i Gävle en lördagskväll. Slog till och med vad om en hundring till Mr T om att det skulle bara bli skit med den här vårdsökningen. Jag hade minst hundra hållbara argument om att det hade varit bättre att vara hemma. Jag hade minst lika många idéer om vad man kan ägna sig åt en lördagskväll, som är mycket trevligare än Gävleborgs läns landsting. Mr T kom med en kommentar och den tog udden av alla mina synpunkter: Du är ju sjuk. Klart att du måste åka in.

EKG, blodprov och allt som är rutin åtgärdades i ett flygande fläng om man använder gävleborgiska landstingstidstermer. Sådant som i normala fall skulle ta minst en vecka blev avklarat på en timme. Sköterskorna var dessutom supertrevliga och kom in och satte sig på britskanten flera gånger. Läkaren var också trevlig och inte ett dugg jäktad. Skulle jag verkligen förlora en hundring till Mr T? Hade han ett finger med i spelet? Hade han mutat dem? Jag protesterade förstås starkt, när det blev prat om ambulans till sjukhuset. Nej, nej... vi har ju bilen här utanför. Varför har folk slutat lyssna på mig? Inte nog med att jag känner mig svag rent kroppsligt. Jag verkar totalt osynlig och ohörbar.

Det blev ambulansfärd från Södertull till sjukhuset. Nya prover, kanyl i armen, plastband med streckkod och personnummer om handleden. EKG-apparatur. Blodtryck. Febertermometer i örat och pulskoll på fingertoppen. Jag kände att snart kräver Mr T två hundringar. Undrar du över något, frågade läkaren som undersökte mig. Jag fick bita mig i läppen... Det var bara en millimeter av en millimeter ifrån att jag frågade: Är detta verkligen akutmottagningen i Gävle?

Läkaren ville invänta provsvar och det passade mig ganska bra. Jag ville hala fram min iPhone ur fickan och kolla upp min helt otroliga köpta service med information om SSK online. Det var ju match mellan botten och toppen. SSK tog emot HV71 hemma och hör och häpna: SSK vann bataljen! Snacka om att David- och Goliat-syndromet även räcker till för hockeyn. Visserligen på övertid i fjärde perioden, så det blev två pinnar som stannade i Södertälje. Men känslan att SSK skakade om HV är en riktig skräll. Jag tror att det var segerruset som skuttade omkring på EKG-remsan.

Det var lika kallt när vi vände hemåt under de nattliga timmarna. Provsvaren hade kommit och jag hade fått koll på alla statusar. Det är otroligt längesedan jag hade sjukskrivningspapper från doktorn och jag tycker det är helt fantastiskt att det behövs tre sidor numera för att intyga att en människa är sjuk. Det borde egentligen räcka med att skicka in ett foto. Jag skulle kunna ställa mig mot en vägg med personnumret på ett papper framför bröstet och så klick med en blixt och så fax till jobb och Försäkringskassan. En sådan där bild som togs på Björnligan i Kalle Anka-tidningarna. Sjukskrivningsintyg för 650-309. Smile! Cheese! Ingen skulle missta sig på att jag är sjuk. Ser ta mig tusan helt bedrövlig ut. Undrar om det finns någon Mrs Horrible-tävling att ställa upp i?

Nu har jag i alla fall papper på att jag har läkarens rätt att vila och för en gångs skull tänker jag inte trotsa läkarvetenskapen. Jag orkar inte det. Orkar inte ens ge Försäkringskassan en spark mellan benen om de skulle komma och opponera sig. Jag tycker det är bedrövligt med den hysteriska jakt på sjuka människor, som ska tvingas ut i arbete med skelettcancer och djupa depressioner. Eller förresten, oftast ska de tvingas ut i jakten på arbete. Arbeten som inte ens finns att tillgå för de som är kärnfriska. I jämförelse med Försäkringskassans sjuka regler så är jag piggelinernas piggelin. Vem kan tänkas skriva ut ett sjukintyg till Försäkringskassan? Eller det kanske är lika bra att fråga efter ett till regeringen på en gång? Sjukskriv dem på obestämd tid. Diagnos? Galenskap.

Den diagnosen kanske skulle passa på mig också. För inte är det helt lätt att hantera att bli så här vilsam av sig. Det börjar spritta i jobbgnistan och det pyr en längtan att få springa ut och att inte på grund av kraftlöshet behöva lägga band på mig. Jag brukar inte bli less. Jag brukar inte bli otålig. Jag brukar inte bli uttråkad. Antagligen för att om jag märker att jag tenderar att ramla in i tristessen så gör jag något åt det. Nu fungerar det inte så lätt. Så fort jag får för mig att göra något, så anropas viruset och det slänger genast ut sina krokar om mina lemmar. Jo, för det var virus som konstaterades igår. Ett riktigt rivigt sådant. Den stora vågen togs fram och i den ena vågskålen låg ett svin och i den andra en sork. I kilo mätt så borde svinet vinna över sorken, men i medicinsk synvinkel, så räcker det inte att tala om kilon. För min del spelar det egentligen inte så stor roll. Huvudsaken nu är att bli kvitt den här svinstian eller råttboet som jag kånkar omkring på. På återseende med förhoppningsvis ett friskt leende!

PS. Javisst, det känns som om tiden står stilla. I alla fall i det här sviniga sorkläget. Men tittar vi lite i backspegeln så ser vi att nittonhundraåttiotvå den här dagen, så fryser etthundra personer ihjäl i kylan i USA. Nittonhundratrettiotre, denna dag, så startar Röda korset en kampanj för att hjälpa svenska svältande barn. Nittonhundratjugofyra, på dagens datum, reser arbetslösa från Stockholm till Sundsvall, för att jobba istället för strejkarna inom renhållningen däruppe. Fyrtionio år före Jesu födelse inleder Julius Caesar ett romerskt inbördeskrig. Det är inte så mycket som har förändrats. Tidens långsamhet och oföränderlighet ska jag nog blogga om någon annan gång. Eller åtminstone om oss människor och vår oförmåga att lära av misstagen.