Fem månader är både kort och lång tid

Blunda lite för inläggstiden. Det är söndagskväll och egentligen läggdags. Lä blir blo och så sitter jag här. Bloggdags. Jag har tömt diskmaskinen, läst igenom söndagsreklamen, stickat lite och umgåtts med familjen, så egentligen återstår bara lite förberedande kroppsvård och sedan sängen. Jag har kommit in i ett bokplöjarskov, så jag skulle kunna ägna tjugofyra timmar av dygnet åt att bläddra boksidor. Så underbart det är med böcker! Jag behöver inte ens fundera över vad jag ska läsa härnäst, för listan på önskeböcker är lång och välplanerad. Jag vet att det är helt fel tidpunkt för att börja längta efter semester, men i mitt sinne är den nära. Du anar inte. Jag sitter redan på stranden och är totalfokuserad på thrillern i pocketform. Jag känner vinden som smeker min kropp och jag känner hur solstrålarna tar tag i min hud. Jag hör vågorna slå mot stranden och barnen som leker, men jag är bara där med min sommarlängtande kropp. I tanken är jag någonstans i boken.

Eller så sitter jag på altanen. Det kanske är en av sommarens regniga dagar, men då det ändå är så pass varmt att det går att sitta ute. I somras hade jag egentligen bara två önskningar, avkoppling och bokläsning. Det ena utesluter inte det andra, utan kan kombineras. Vilken kombination. Två underbara saker som förenas. Jag kommer att sätta upp samma mål för kommande sommar. Så här en månad på dagen efter julafton sitter jag och planerar sommarsemestern. Hoppas chefen har annat för sig för tillfället, än att läsa min blogg. Jag låter honom vila i förvissningen att jag är arbetssugen och på G. Men ikväll längtar jag efter sommaren. Jeansshortsen och sandalernas tid. Pippitröjan och bikinins tid. Boken och kaffekoppens tid. I sommar, kära kollega, tillika bloggläsare, tillika styrÖLseledamot, tillika Lilla Edet-toapapper-användare och som för dagen har gett åldras-med-skönhet ett ansikte, i sommar ska vi sitta i varandras trädgårdar och läsa böcker. Låt oss inte försitta dessa tillfällen.

Det är en ganska skön känsla att tänka sig fem månader framåt och veta att då är det dagen före midsommarafton nu och vi har förhoppningsvis fått tag på sill, färskpotäter, nubbe och jordgubbar och hela semestern ligger orörd efter helgkrönet. Jag anar en viss sommarlängtan hos Mr T också. Tidigare ikväll frågade han mig om vad jag ville göra i sommar. Kanske hade han märkt att jag sommarnynnade lite. Jag har inga större problem med snö och kyla, men måste jag välja, så börjar valet på S och inte på V, det kan jag garantera. Det känns skönt att tänka tanken på att få planera sommarresan. Eller resorna. Det är på något sätt halva nöjet. Att få drömma och njuta redan nu. Det är inte en garanti att de stora planerna ger de stora upplevelserna. En av de bästa somrarna var nog i mångas ögon den simplaste. Det bryr jag mig inte om. Jag högaktar de människor som har vett att ta det lugnt på semestern. Någonstans i bakhuvudet klingar en liten tanke om att det är just det som semestern är till för. Rätta mig om jag har fel.

Jag har inte startat upp en kvällsblogg enbart för att sommardrömma. Jag skulle gott ha kunnat väntat åtminstone en dag till med det. Då är det dessutom en dag närmare sommaren och semestern. Det jag blogglängtade efter ikväll var att få blogghylla. Det har gått en månad sedan kyrkan firade födelsedagarnas födelsedag, nämligen Jesu födelsedag och så idag var det dags för ett nytt slags födelsedagsfirande. Två församlingar har gått ihop till en och det är på sätt och vis en födelse och början till något nytt. Eller egentligen är det väl någon slags pånyttfödelse. För det har varit så här förut. För cirka trettio år sedan och ännu tidigare.

Det blev verkligen en födelsedagsfest att tala om. Stora Heliga trefaldighets kyrka var full av folk. Efter klockringningen kommer en lång rad av medverkande, konfirmander som kors- och ljusbärare. Kyrkvärdar, gudstjänstgruppsmedlemmar, diakoner och präster. Kören satt redan på plats och det var nog bra, för skulle de har gått in också, så hade vi kanske inte varit klara än. Fyra körer som samlats till en stor, maffigt härlig kör. Deras inledande sång var riktigt pampig, med det passande namnet Rejoice. Absolut, det finns anledning att jubla och glädja sig. Jag kunde inte låta bli att tänka att ja, jublar vi inte nu, när ska vi då jubla? Vi har det fruktansvärt bra ställt på många sätt i vår församling.

Idag var det en gudstjänst som hade samlat alla åldrar och sådant är härligt. Visst, det finns mycket att jobba på innan det verkligen blir en gudstjänst för alla åldrar. Fast idag håller jag fast vid körens uppmaning: Rejoice! Efteråt inbjöds alla besökare till en "lättlunch", som visade sig vara en buffé av italiensk plockmat. Tur att ingen inbjöd till "tunglunch", för det hade jag inte mäktat med. Där fanns skaldjurssallad, pastasallad, små rullade salamiskivor inlindade i mördeg, pizzabitar, grillade zuccini, körsbärstomater med riven parmesanost, champinjonröra, köttpaj, bröd och dryck. Har jag glömt något? Säkert, men jag håller inte med om att det var någon lättlunch. Det äter jag ibland och den ser något enklare ut måste jag säga.

Till efterrätt kom det in rejäla bitar av "Tiramisu", som betyder gör mig glad eller pigga upp mig. Jag hade nog inte behövt någon efterrätt, för att känna mig glad eller pigg. Men god var den och magen kändes allt annat än lätt vid hemfärden. Skönt att ta en promenad med Mr T på eftermiddagen, medan ljuset fortfarande fanns kvar. Dagarna blir längre och längre och det är helt fantastiskt vad som händer med dagslängden på en månad. Förstår du, vad underbart det är att passa på att dagdrömma och även nu kvällsdrömma om vad som har hänt med dagslängden och ljuset på fem månader framåt? Dagen före midsommarafton och jag har nog kommit några sidor in i sommarthrillern. Förhoppningsvis pulserar blodet i någon slags Rejoice-rytm och kroppen har antagit Tiramisubetydelsen och inte konsistensen. För hur mycket vi än längtar efter sommar, strand och ljuset, så påminns vi också att för varje dag som går så minskar också tiden för att komma i form. En del kallar det Beach 2010. Jag låter bli att kalla det något, men förhoppningsvis kommer krafterna tillbaka snart och då får det bli motion och styrketräning. Sådant som tiramisuar mig. På återseende med ett leende!

PS. Jag kan inte låta bli att nämna att detta är Churchills dödsdag. Du vet, Winston. Han som var premiärminister i England under andra världskriget. Nåja, nästan hela. Nittonhundrafyrtio till nittonhundrafyrtiofem. Han fick en period på femtiotalet också. Han dog alltså den här dagen för fyrtiofem år sedan. Lite märkligt tycker jag att det är att hans far, Randolph Churchill, har samma dödsdatum, fast sjuttio år tidigare. Jag har inte rotat i de engelska släktforskararkiven, så jag är inte helt säker på att det stämmer. Jag brukar gärna vilja se släktforskaruppgifterna med egna ögon, men det hinns inte med nu. Hans far var också politiker. En del ärver Åseda-näsor och Östbergska röfar, medan andra ärver titlar och dödsdagar. Churchill fick förresten Nobelpriset nittonhundrafemtiotre. I litteratur. Han var inte bara brittisk politiker, utan också författare och officer. År tjugohundratvå blev han framröstad som tidernas främste britt. Han har sagt många kloka ord och jag vill sluta med ett Churchill-citat: Av tio farhågor är det nio som aldrig blir verklighet. Rejoice, kan vi väl säga om det?