Malena Ernman är så SJUKT bra!

Jag har varit ute och joggat! Nej, jag skojar bara. Jag har ju inte ens varit inne och bloggat. Tre bloggar har det blivit hittills detta nya år, 2010 och alla har haft någon form av sjukdomsläge i sig. Så jag tänkte bara göra ett försök att skriva om något annat, men det gick inget vidare. Kan inte sitta helt bloggosfärt öppet och ljuga ihop något dravel. Den förste som skulle avslöja mig är en bloggläsande Mr T. Han har sett mig i däck årets alla dagar. Tur att vi inte är i maj eller oktober, utan bara en vecka in i januari. Den första månaden.

Jag som inte är en älskare av sjukdomar eller åtminstone ingen älskare att prata om mina egna, gör nu inget annat än bloggar om dem. Är det dags att lägga till en bloggetikett med det mindre trevliga ordet Sjukdom eller ska jag nöja mig med att flika in mina virusbloggar under Kroppsvård som tidigare? Jag önskar att jag kunde skriva att jag ser en ljusning på detta nyårstillstånd, men det skulle också vara att överdriva. Jag tog ett beslut igår och det var att jag skulle bli frisk idag. Tankens makt är stor och att vilja är att kunna, som det står på en kollegas bröst. Oj, alltså inte tatuerat, utan som text i brösthöjd på en långärmad T-shirt.

Så jag tyckte faktiskt i morse att nu har det vänt. Jag håller på att bli frisk. Under dagen har jag haft en av de riktigt stora groparna i den här influensautvecklingen. Jag började frysa. Visst är väl frossa lite mer än vanlig frusenhet? Jag fick frossa och ryggen isade och det kändes som om den skulle spricka i bitar om jag böjde den åt ena eller andra hållet. Så där så att ryggflisorna ryker som isbitarna slås loss med en hammare från ett isblock. Jag kände att attans, nu går febern upp igen. En titt i spegeln visade rödrosiga kinder men vita, bleka fält runt ögon och mun. Blanka, trötta ögon och ett bultande huvud.

Igår sa jag till Mr T att det låter säkert konstigt det jag ska säga nu, men jag tror jag håller på att bli förkyld som toppen på influensa-isberget. Alla symtom från influensan låg kvar i kroppen. Varenda cell i kroppen verkar ha fått en portion av viruset. Men igår så kom något extra. En liten finess med snuva, täppthet och småhosta. Panna, kinder, käkar sprängde och spände och jag gjorde en extra koll i spegeln för att kolla att tänderna satt där de skulle. Det kändes som de stod rakt ut från sina fästen. Trist att behöva ansöka om tandställning vid fyllda fyrtiofyra.

Jag som i normala fall är en levnadsglad och positiv människa, som mitt i livets djävligheter ändå brukar kunna le utan att göra det påklistrat, börjar ändå känna ett visst missmod. Vad det nu än är som har, helt utan att fråga om lov, tagit min kropp i besittning, så har det gjort ett rejält jobb. Den crediten måste jag ändå ge den här förbaskade sjukdomen. Inget hafsjobb här inte. Det går kanske att lära sig något av ett influensavirus? Låt dig influeras av influensan. Bli effektiv in i minsta cell. Fungerar det, så borde SAAB-koncernen kunna blomstra. Pensionärernas plånböcker skulle spricka av alla sedlar från pensionskuvertet. Akutmottagningens väntrum skulle inte behöva några fåtöljer, för ingen skulle hinna sätta sig innan namnet ropades upp.

Du undrar säkert om jag feberyrar, men nej, tyvärr. Jag kan inte skylla på det. Bloggen blir inte bättre än så här. Jag känner mig lankig. Inte ens efter en orienteringsspurt ut ur de småländska skogarna i min ungdom kände jag mig så här svag i benen. Efter att ha varit uppe en stund så känns det som om knäna spricker. Låren och vaderna känns lika stabila som en sockerkakssmet. Inte ens inhoppet på cymbaler, i skolorkesterns marsch i gymnasiet, sänkte min muskelstyrka i armarna så som detta skitvirus gör. Orkar knappt hålla i stickorna som håller maskorna till min önsketröja. Stickor nr 5. Skulle ha stickat babykläder på nr 2,5 istället. Tänkte inte på det, när jag besökte Garntjänst i Kilafors i oktober.

Om jag nu inte kan skriva om joggning, så måste jag ändå hitta på något annat att skriva om. Jag har ingen aning om hur många bloggläsare jag har, men de kommer inte att utökas i antal om hela sidan är nerkletad av nysstänk (ett finare uttryck för snor) och het i febertermometertermer och inte av heta nyheter. Nu vet jag. Jag kan avslöja en dumhet som jag har ställt till med. Döm mig inte för hårt. Jag ska försöka komma med en vettig förklaring. Alltså försöka bringa klarhet i hur jag tänkte.

Låt oss titta närmare på trettondagsafton anno 2010. Tisdagen den femte januari. Ett datum som jag sett fram emot under ganska lång tid. Jag hade fått en av de åtråvärda biljetterna till kvällens galakonsert i Gävle konserthus. Fått och fått, jag hade betalat ganska dyrt. Det ansåg jag det vara värt. Att få se och lyssna till Malena Ernman. Ackompanjerad av Gävle Symfoniorkester. En scen dekorerad med blomster och med strålkastarbelysta konstnärligt draperade draperier. En festkväll helt enkelt. Jag hade ägnat de fem första dagarna på året till att bli frisk till klockan arton trettondagsaftonskvällen. Jag hade några mycket hugade spekulanter på biljetten, ifall jag skulle tvingas ställa in. Jo, jag är fullt medveten om att jag skulle ha ställt in, men nu gjorde jag inte det.

Jag tänkte faktiskt så här. Efter att ha sett hemmets fyra väggar i fem dagar, så kanske det skulle kunna pigga upp med att uppleva något annat. Det som inte dödar, härdar, brukar man säga. Jag tänkte, det som inte dödar, kanske piggar upp? Jag trodde faktiskt inte att en galakonsert skulle kunna döda, så jag gick på uppiggningsteorin. På med nyinförskaffad finkjol, tunna svarta strumpor, åtsittande topp och så en svart paljettbeströdd festkofta. Elegant silversmycke runt halsen. Frisyren tillfixad och så sminkning av den grågröna huden i ansiktet. Jag lurade nästan mig själv. Det var nästan att jag sa: Hej snyggning till min spegelbild. Men kom inte så långt. Tillfixningen hade tagit den sista orken ur mig. Fasen, hade jag nu kommit så här långt i dumhetsprojektet, så ville jag ge det en chans. Världen gungade lite när jag kom upp i högklackat och jag landade i framsätet med en tung duns och med en lika tung suck. Mr T hade hela tiden var mycket tveksam till mitt lilla konsertäventyr och han blev inte mindre tveksam nu. Ska du verkligen inte vara hemma?

Svetten pärlades på kroppen och detta borde nästan vara en omöjlighet med tanke på att termometern visade minus tjugofem. En trappa i konserthuset och hjärtat slog oroväckande orytmiskt. Ungefär som en full slagverkare. Jag mötte några goda vänner tillika arbetskamrater från olika håll och de frågade artigt hur det stod till och jag hörde mig själv svara: Tack, det är bara bra! Så typiskt mig. Men jag tyckte faktiskt inte att det var läge att utreda både dumhet och sjukdomstillstånd denna festkväll. De hade säkert gått dit för att fröjdas. Inte för att skaka på huvudena åt mig.

Helt ovetandes hamnade jag jämte Mr T:s kollegas familj. Så kvällen bjöd på trevligt sällskap. De visste dessutom om hur risig jag var, så det behövde inte fejkas något leende. Tvärtom blev jag erbjuden hjälp om det skulle behövas. Ibland faller alla bitar på plats. Orkestern inledde med ouvertyren till Läderlappen av den yngre Strauss. Det grundades alltså för en kanonkväll. Därefter kom Malena Ernman in på scenen och rev av två arior av Puccini och det var så himmelskt bra att tårarna kom. Inte av kyla, inte av influensa, utan av att musiken slog an en sträng av beröring i mitt inre.

Malena Ernman, inte helt obekant för den stora svenska allmänheten. Till och med många unga människor vet vem hon är. Operasångerskan tillika Melodifestivalvinnaren. Vi får i detta sammanhanget passa på att tacka Melodifestivalkarusellen för att de satte strålkastarna mot denna eminenta sångerska. Så att hon nådde ut till en bredare publik här i Sverige. Märkligt nog, så är man inte riktigt med i kändisskapet om man inte har passerkort till Idol eller Melodifestivalen. Sedan spelar det inte så stor roll om man kan sjunga eller inte.

Det spelar inte så stor roll om man har något innanför pannbenet heller. Hur många artister i vårt land finns det inte som vi kan njuta till rent musikaliskt, men så fort de öppnar munnen så låter det bara blaha, blaha? Sjung igen, för sjutton, har man lust att ropa från vardagsrumssoffan eller konsertstolen. Bespara oss det triviala nonsenssnacket emellan låtarna. Eller hyr in en professionell talare, som kan komma med något vettigt. Det måste väl nästan ligga på vetenskaplig bevisnivå att det är inte något samband mellan sjyssta stämband och briljant tankeverksamhet?

Malena Ernman kan prata mellan låtarna. Om det nu går att säga så om en Rossini-aria. Malena rev av Askungen också. Hon kunde stanna upp i den också och prata med tioåringen som satt på första raden på parkett. Solisten och tjejen hade en trevlig dialog under hela kvällen och det var säkert ett stort ögonblick för tjejen när hon fick Malenas storslagna bukett av rosa orkidéer, rosor och gerberor. För en gångs skull en vettig tack-bukett på konserthuset. Tycker de är i pinsammaste laget i vanliga fall.

Det är väl inte nödvändigt att sitta och gnälla över något efter en fantastisk galakväll, när konserthuset är fullsatt till sista extrastol. Men Malenas första klädval var verkligen beiget. Det hjälpte inte att pumpsen var guldglänsande. Underdelen såg ut som ett kjolfoder och jag hade önskat en djupröd klänning till det blonda håret och de guldiga skorna. Nästa byte var marint med broderade blommor och det var trist men bättre. Sista försöket var en svart kjol med silverglittrig topp och det var kvällens bästa, men det säger ju inte så mycket. Jag tycker dock att BH-band behöver inte synas på galakonsert. Har jag gnällt färdigt? Nej... Jag älskar förvisso Mahler, men de som har suttit i programrådet och bestämt att Adagietto ur symfoni nummer fem ska framföras på en galakonsert borde få straffspela skalor ett helt år. Jag vågar inte tänka på vad straffet är för sådan dumhet som att gå på galakonsert med däckningsinfluensa i kroppen. På återseende med ett leende!

PS. Bli inte förvånad om det ramlar ner kaksmulor från himlen idag. Du kanske tror att det är ännu mer snö. Mer troligt att det är himmelska drömmar. Min älskade morfar har namnsdagskalas och jag kan se honom sitta gungandes på stolen med sju sorters kakor på fatet och en stor guldkopp med kaffe. Så ut och skotta. Inte varje dag du har möjlighet att skotta kaksmulor. Grattis morfar Valle! För dagen kallar vi dig världens bästa August!