Upplevd inlevelse på bästa sändningstid

Jag unnar mig lyxen att köra igång datorn och startar skrivandet med de kommande femtio bloggarna fram till femhundrafesten. Vad ska vi tro? Kan det tänkas bli någon gång i mars? Ska jag försöka pricka in min födelsedag och fira trippelt? Blogg, födelsedag och Mr T. Jag delar så gärna min tårta med honom och hans namnsdag. Han borde få tårta idag också. Han fick mig att skratta så gott igår kväll och dessutom gav han mig basmaterialet till den här bloggen. Jag var på vippen att blogga redan igår kväll, men så tänkte jag att det skadar inte att sova på saken. Det har jag gjort. Riktigt gott dessutom. Ändå så känner jag mig trött. En natts vila räcker tydligen till att orka genomföra dusch, påklädning och frukost. Sedan känns kroppen som om jag har utfört ett årsarbete utan semester eller helgledighet. Nu överdriver jag säkert. Jag har ingen som helst erfarenhet av att ha jobbat ett helt år utan någon ledighet. Jag har i alla fall skaffat mig erfarenheten av att vara influensatrött. En del erfarenheter kan jag klara mig utan. Detta är en sådan.

Innan jag filurar i skrift över det som Mr T gav upphov till igår kväll, så vill jag nämna något som jag hörde på radion nu på morgonen. Jag var inte med i resonemanget från början, men det var någon slags specialist på området hjärnfunktion som gjorde en del intressanta uttalanden. I alla fall fick det mig att fundera vidare och nu kommer det även med i bloggen. Sådant är bra. Den här mannen, som jag tyvärr inte har något namn på, sa att våra hjärnor kan inte skilja på upplevelse eller inlevelse. Han tog exemplet om en hemlig kärlek. Om vi går och är förälskade på avstånd, så kan vi med våra hjärnor tänka oss in i hur det skulle vara om förälskelsen blir sann. Med inlevelsen kan vi känna upplevelsen.

Jag vet inte om du har sett filmen "Hundtricket"? Den gick på TV nu i helgen, men jag och tonårsdottern njöt oss igenom den några dagar före. Vi har den på DVD. Den filmen är svensk filmindustris svar på alla amerikanska kärleksfilmer med lyckliga slut. Filmen handlar om en grabb, Simon, som längtar efter den stora, riktiga kärleken. Det går trögt. Bästa kompisen Micke tipsar om hundtricket, som går ut på att skaffa en hund och sedan dra ut i en park för rastning av jycken. Tjejerna är som magneter enligt Micke och mycket riktigt. Simon träffar en tjej, Mia. De börjar träffas och har riktigt mysigt ihop. Så enkelt är inte livet. Det vet vi alla. Det blir komplikationer, men ett garanterat lyckligt slut.

Om nu radiosnubben i morse skulle ha rätt i sin teori att hjärnan inte känner skillnad på inlevelse och upplevelse, då skulle ju Hundtricket vara en helt onödig film. Enligt hjärnnissen, så skulle Simon bara kunna leva sig in i drömförhållandet och för det behövs inte någon pissnödig hund för att ordna. Fast med denna teori så är det mycket som blir onödigt och jag kommer att tänka på en sådan simpel sak som förökning. Hur blir det om alla människor går runt med inlevelse av perfekta förhållanden, men aldrig kommer till skott med själva upplevelsen?

Jag är ingen hjärnforskare och ingen hjärnskrynklare heller, utan bara en helt vanlig, enkel bloggare. Så jag är säkerligen ute och trampar på i grovstövlarna på något så känsligt område som självaste neurovetenskapen. Men de flesta av oss som befinner oss på den här mycket ödmjuka nivån av allmänt kunnande, vet i alla fall att hjärnan styr kroppsfunktioner och mentala funktioner som till exempel känslor, minne och intellekt. Så vad han pratar om, alltså gubben i radiolådan, var kanske känslobiten, minnesbiten och intellektbiten. Det går att tänka sig en inlevelse och fantisera om hur det skulle vara och stoppa in det i minnet och vårda det ömt. Det går säkert att bli känslosam i en inlevelse. Annars måste ju teatrar och filminstitut stänga omedelbart.

Jag kan ändå inte släppa det så lättvindigt. Jag tycker att det saknas ytterligare en viktig pusselbit i resonemanget. Okej, vissa människor nöjer sig kanske med inlevelsen. Det finns många människor som bär på drömmar som aldrig förverkligas. Jag har bestämt mig för att göra allt som står i min makt att göra mina innersta önskningar till verklighet. Ska jag helt och hållet förhålla mig till radiohjärnprataren så skulle jag enbart leva mig in i hur det är att spela banjo vid lägerelden, men hallå... Jag vill ju sitta där, på riktigt. Höra elden spraka och se den skicka iväg gnistor i mörkret. Jag vill känna doften av röken. Kanske hoar en uggla någonstans i skogen och vågorna skvalpar upp mot land. Och jag spelar banjo. Visst, med inlevelse, men absolut ska det bli en upplevelse. Ett riktigt banjoriff. Kanske lite in- och utblås på munspelet. Här ska inte bara inlevas och nerlevas. Här ska utlevas och upplevas. Jag tror att vi kommer inte ifrån hjärtbiten. Inte i kärlek. Inte i banjospel. Inte i hockey. I alla fall inte om vi pratar SSK.

Radiomannen kom emellan. Nu har jag hållit dig på sträckbänken länge nog angående Mr T. Hur var det nu med Mr T och hans humorinsats? Vänta lite. Innan vi går in på Mr T, så måste jag få ge dig bakgrundsbilden. Jag har en svaghet. Det ska nu bloggerkännas. Jag sitter och ler så där fånigt åt filmer som Pretty Woman, Notting Híll och The Holiday. Ännu värre, alltså mer fånigt leende, är jag vid TV-serier som Tess och Förnuft och känsla. I normala fall, alltså när jag inte är så vilsam som nu, så är det inte säkert att jag hade brytt mig alls om att se dessa TV-serier. Kvällarna används då till så mycket annat. Jobb bland annat. Nu har de därför blivit små höjdpunkter. Något att se fram emot. Ungefär som med bloggningen.

Igår var det alltså dags för sista avsnittet av Förnuft och känsla. En av många inspelningar som är baserade på Jane Austens roman med originaltiteln Sense and Sensibility. Romanen skrevs redan år artonhundraelva. Tvåhundraårsjubileum nästa år alltså. Det är fascinerande att dessa kärleksromaner har gjort Jane Austen till en klassisk författare i den engelska litteraturen. Jag tror faktiskt inte att det skulle vara lika enkelt idag, ett par hundra år senare. Eller så har det inte förändrats ett dugg. Det är bara formerna som har förändrats. Nu slänger man in ett gäng människor ifrån olika samhällsklasser i dokusåpor och låter orgier och dumma uttalanden spridas ut i mediabruset. Om två hundra år kanske vi kallar det klassiskt.

Mr T sällskapade mig vid plattskärmen. Han jobbade med musikarrangering vid datorn vid första avsnittet, men storyn var inte för invecklad att komma in i, så med ett öga mot TV:n och det andra på golfspelet på iPhonen, så fick jag sällskap av honom. Han brukar vara bra på det här med att förutsäga manuset vid olika serier, faktiskt i olika genrer. Alltså inte bara vid triviala engelska artonhundratalskärlekshistorier. Så även igår. Han förutspådde och fick totalt fel. Jag köpte hans version och tänkte att: ja, varför inte? Så kan det säkert bli. Jag var inte helt nöjd. Jag tyckte det var emot mina principer. Självklart skulle det bli Ellinor och Edward. De älskade ju varandra från det första mötet. De var ämnade för varandra. Ungefär som när jag såg Mr T en augustidag i mitten av åttiotalet och det inte bara sa klick, utan hjärtat utlöste en explosion, som hördes inom en radie av hundra mil. Efter två års kompisbrevväxling, så byttes vänskapen till kärlek och den kärleken kändes från topp till tå.

Om någon då hade sagt att han inte var ett tillräckligt gott parti, att en Virserumsjänta inte kan gifta sig med en lu ifrån Sandviksbruket, då hade jag tagit strid. Inte så där fånigt som i Förnuft och känsla satt mig på sängkanten och låtit tårarna droppa på ett brev. Tänk om gästrikarna hade sagt att Mr T var tvungen att välja någon flicka med ursprung från markerna mellan Högbo och Årsunda. Förstår du hur galet det skulle vara? Nu var det som tur ingen som hade några invändningar mot att vi slog ihop våra påsar, som vi brukar säga när två människor blir förälskade och kära och gängar sig. Går till prästen och får sitt kommande gemensamma liv välsignat. Kanske tyckte någon att vi var unga, Mr T endast tjugo och jag själv tjugoett. Jag har inte ångrat det en dag. Det är mitt absolut bästa val. Jag gjorde det med förnuft och med känsla. Det skulle säkert passa sig att skriva en kärleksroman om den utvecklingen.

Jag vet inte om det var Mr T:s misslyckande med manuset som fick honom att bli tokig på TV-seriens slut. Jag håller med honom i sak, men hur som helst så fick Ellinor och Edward varandra och scenariot var hur ologiskt som helst. Jag kallar det i klass med kiosklitteratur och riskerar kanske att få Queen Elisabeth den andra på mig och så även den andre gubben, han som har flyttat in i Ten Downing Street-lyan. Du vet där Hugh Grant bor i filmen Love Actually. Verklighetens Hugh Grant heter ju numera James Gordon Brown. Sådant går att slå upp på Wikipedia, men jag har det i huvudet, för det är rätt coolt att heta Brown. Undrar om han har något som helst släktskap med Tant Brun? Jag såg förresten en bild av honom på nätet och då är det troligare att han är släkt med George Walker Bush och Mr Bean. Det fanns slående likheter.

Tillbaka till TV-rummet. Jag tror egentligen inte att Mr T:s uttalanden passar sig i bloggskrift. Jag får göra en serieteckningspratbubbla av det hela. Blunda en stund. #!!@*∫ℓљφłł×¬¦m\"!#! Nu kan du titta igen. Jag satt i andra fåtöljen och gapskrattande. Mr T är verkligen underhållande när han sätter den sidan till. Är du ledsen någon gång: be då Mr T sjunga Fantomensången för dig och du kommer att vara lycklig resten av livet. Annars kan du kolla på Förnuft och känsla med honom. Helst slutet. Han köpte inte alls slutet. Så där skriver de bara för att göra folk glada och han sa det med sådant tonfall att det verkade vara det värsta man kunde göra. Någon glad. Jag gapskrattade och det gjorde Mr T också. Du har gett mig ett bloggämne, sa jag när skrattet lagt sig. Det är inte första gången i så fall, replikerade Mr T. Där har han i alla fall rätt, nu när han gick snett på Austen-manuset. Varför skriver du inte en bok? frågade jag honom. Han har känsla för manus. I alla fall när det finns logik med. Austen göre sig icke besvär.

Trimstrams engelsk artonhundratalskärlek. Tacka vet jag Sverige och pang på-repliker från Raskens och Utvandrarna. Jag går väl för fan åt vilket håll jag vill! Om du kikar riktigt duktigt i fönstret, ska du få se att jag går åt rätt håll nu! Det kom ifrån Raskens och du känner säkert igen: Jag tyar icke mer Karl-Oskar från Utvandrarna. Engelskt krussidull står sig slätt mot småländskt rakt på sak. Fast torpet i inspelningen från TV-serien Raskens återfinns i Västergötland. Sådant är väl märkligt? Filmregissören gjorde kanske en inlevelse istället för att fara till Småland och få en äkta småländsk upplevelse? På återseende med ett leende!

PS. Idag är det tjugonde dag Knut och julen ska kastas ut. Om den redan är utkastad kan man med fördel sitta och blogga som jag gör. Idag ska allt gotter ätas upp, men det är en omöjlighet. Här finns det chokladkartonger på både längden och tvären och jag uppskattar att det finns minst två kilo äkta småländska polkagrisar kvar. Hemkokt knäck och tillika vit choklad- och kardemummafudge. Vi måste åtminstone ha en omgång fyrtiondedag jul om vi ska lyckas ta tabberaset på alltihop. Dessutom skjuter en tvåstänglad amaryllis skott på en ny knopp. Jag lyckades upptäcka detta innan den åkte iväg som kompost. Inte vet jag om amaryllisar är som mänskliga hjärnor. Så den håller på med inlevelse för att få uppleva en riktig vår omsider. En tredje knopp är på väg upp. Den lever och tar sig upp. En amaryllisk upplevelse så att säga.