Melodikrysset är avklarat och även inskickat. Lördagen har börjat precis som jag önskade och hade planerat. Ägg och bacon till frukost. Lite småplockande i hushållet och så en skön paus med melodikryss och kaffekopp. Det händer att Mr T lördagsrepeterar och då försvinner han från hemmets mysvrå före det att melodikrysset börjar, men idag var det en melodikryss-super-lördag. Jag blev tvungen att googla på en fundering gällande en fransk filmkompositör. Det höll på att gå riktigt illa, för jag hamnade i informationen om en porrstjärna. Ibland är en bokstav ytterst betydelsefull och avgörande. Det skulle vara Lai, inte Lei. La som i Do-Re-Mi-Fa-So-La i musikens värld. Inte Le som i leende och jag vet faktiskt inte om de ler så mycket i porrfilmernas värld. Jag lämnar det. Melodikrysset är i alla fall färdigt och inskickat. Bloggaren hoppas ännu en gång på melodikryssklockan.
Jag har även korrigerat gårdagens blogg. Jag läste igenom den och upptäckte att det var fel bokstäver här och där. Jo, jag var trött när jag skrev den. Det finns en speciell fredagskvällströtthet. Den dyker av förklarliga skäl bara upp på fredagskvällar. Efter avslutad arbetsvecka, intag av lite god mat och dryck och så TV-fåtöljen. Då är det dags. Jag får skylla mig själv om jag bloggar då, men det ska ju absolut inte drabba läsaren. Jag tror att det är korrigerat nu. Mig blev till min, är blev till år och lite annat är fixat också.
Jag ägnade en stund åt kommentarläsande igår kväll också. Det är något som är rikigt roligt med bloggskrivande. Att få kommentarer. Tyvärr så upptäckte jag att det inte bara var trevligheter i kommentarerna. Det stör mig inte att läsare har åsikter som skiljer sig från mina. Det är bara stimulerande och intressant. Det råder åsiktsfrihet i mitt kommentarsutrymme. Men att några knäppgökar roar sig med att skriva ut långa länkar till skitsidor och att de försöker erbjuda viagra och anabola steorider under mina blogginlägg, det är idioti. Det hamnar, nu när jag får syn på det, rakt i papperskorgen. Där det hör hemma. Varför kan inte människor skaffa sig ett liv? Med vettig sysselsättning?
Jag har funderat litegrann på det där. Inte så vansinnigt mycket, men ändå lite. Det finns människor som sitter och knepar och knåpar framför datorn, för att komma på sätt att sabba för alla andra. De skickar ut virus och du som haft virus i kroppen vet ju vad som händer. Livet känns risigt. Detsamma när det drabbar datorerna. Burkarna fungerar risigt och för datoranvändarna krånglar livet till sig också. I Gävle har på senaste tiden många människor råkat ut för rån. Vem förövaren eller förövarna är vet inte polisen ännu. De vet inte om det är samma rånare eller om det är olika från gång till gång. Tidpunkterna för råntillfällena varierar också. Det är allt från klockan sju en söndagsmorgon, till klockan sex en tisdagskväll.
Det som brukade vara en god regel för att undvika rån förr, att inte gå ut sent på kvällen när det är mörkt, gäller inte längre. Nu kan det ske mitt på dagen. Det här med rån är ett väldigt osvenskt beteende vill jag påstå. Att gå fram till vilt främmande människor och be om både mobil och plånbok. Vi som inte ens brukar säga hej till varandra när vi går förbi. Vi som brukar använda fraser som: Inte ska jag väl tränga mig på. Inte vill jag störa. I rånartagen gäller tydligen inte detta, utan då är det kontakt och i många fall även fysisk närkontakt i form av sparkar och slag. Svenskar som knappt vill ta i hand med okända personer, än mindre ge en kram. Men sparka gå bra för vissa. Det känns som om det fattas något i uppfostran och utbildning. Några steg har hoppats över. I jämförelse med rånarvåldet är de fåniga kommentarerna ingenting. Jag vill inte skriva att de är som luft för mig, eftersom luften är livsnödvändig för mig. Varför håller vi på att använda det uttrycket? Det betyder ingenting, det är som luft för mig. Ett omöjligt uttryck.
Tänk om all denna överskottsenergi kunde användas till något bestående för framtiden. Visst, karatesparkar mot nacken kan verkligen bli bestående, men jag tänkte i positiv bemärkelse. Det borde vara ganska känt vid det här laget att goda handlingar får positiv spridning. För det första får jag själv uppleva ett leende tillbaka eller tacksamhet. Den person som får uppleva godhet brukar själv vilja ge vidare och göra gott. Det sprider sig som ringar på vattnet. Människor blir glada av små och stora goda gärningar. Det som möter en rånare är ilska, hat, sorg och ledsamhet. Bara negativa känslor. Det verkar kanske märkligt att jag sitter här och tycker synd om rånarna, men på något sätt gör jag det. De har verkligen kommit snett i livet och de får inte uppleva den skönhet som finns i en god handling.
Jag kan ibland känna en begränsning i tid och kraft, när det gäller att göra goda gärningar. Jag skulle vilja göra så mycket mer. För grannar, för arbetskamrater, för mina närstående, för vänner, för hemlösa, för slagna kvinnor, för missbrukare, för sjuka, för sörjande, för lettiska döva ungdomar, för barnhemsbarnen, för jordskalvsdrabbade i Haiti. Jag inser att jag kan inte göra allt och även om jag sällar mig till alla andra välgörare, så räcker det ändå inte till. Behovet är större än vad vi kan överblicka. Jag tror att vi på något sätt måste lägga lite kraft på att ta i det besvärliga, innan det övergår i våld. Varje människa på glid och som ägnar sig åt rån och våldsamheter, har någon gång fötts till denna värld. Någon har hållit denna lilla baby i sin famn. Någon mor har ammat barnet vid sitt bröst. Vad hände sedan?
Varför sitter denna baby, som nu har växt upp, vid datorn och fixar och trixar, så att det ställer till en massa elände för andra? Vad är det som är så kul? Är det att få känna makten att det är jag som regerar? Är det en känsla som skapas att jag har full kontroll, men det har inte de som drabbas? Blir jag som datavirusspridare lite bättre och får ett enklare liv, när jag vet att många andra får problem? Om jag utdelar en spark mot en annans huvud och plockar av honom hans ägodelar, får jag då känslan av att bli lite rikare och lite större? Det kan inte vara någon långvarig känsla i så fall. För om vi tar oss in i bibeln, så stöter vi på berättelsen om den barmhärtige samarien, eller kanske några säger den barmhärtige samariten, och den visar tydligt vad som håller i längden. Rövarna på vägen mellan Jerusalem och Jeriko får inte många rader. Inte heller de människor som ser den överfallne mannen ligga där halvdöd, men som bara går förbi utan att hjälpa honom. De får det lilla utrymme de förtjänar.
Däremot den samarier som stannar upp och hjälper mannen, mer än någon av oss egentligen skulle kunna begära, har fått en utförlig plats. Vi får följa honom och den slagne mannen till värdshuset och vi vet också att han betalar extra för eventuella utgifter och han försäkrar att han ska komma tillbaka för att titta hur det har gått. Jag är imponerad av den här samarien. Han gör detta för en okänd man. Men så blir han omtalad om sin hjälteinsats också i flera tusen år. Vem bryr sig om rövarna? Vilka var de? Couldn't care less. Vem minns vi? Den som skickar dataviruset? Eller den hjälte som hjälper oss att rensa datorn, så att vi blir kvitt det? Vilka uppmärksammas i TV på vardagshjältarnas gala? Är det de som riktar något ont till sina medmänniskor eller de som gör något gott? Vem får medaljerna? Vem får blommorna?
Ändå kan jag inte bara säga åt helvete med rövaren, åt helvete med rånaren, åt helvete med datavirushackern. Utan jag ber en bön och jag hoppas du vill göra detsamma. Låt oss samlas i goda tankar för att motverka det onda. För någonstans innerst inne vill jag vädja om att inte göra det så lätt för den onda sidan, genom att jag också hjälper den på vägen. Jag blir ju delaktig om jag startar ett hatkrig eller förbannande över de som gör ont. Vem vet, det är kanske våra böner som ska få den trista trenden att vända? Jag kan inte för mitt liv tro att det skulle skada samhällsbilden i alla fall. Kan vi här och nu komma överens om att vi tillsammans ber för de som skadar och gör ont? Det behövs inte många ord eller långa perfekta meningar. I enkelheten kan vi komma. Vågar du stå upp för detta? Kan du göra som samarien? Betala i förskott? Kan du säga att du kommer tillbaka för att se att allt ordnade sig? På återseende med ett leende!
PS. Idag är det sextio år sedan som Sverige blev medlem i Unesco. Ett underorgan till FN. Deras syfte är att främja världens respekt för rättvisa, rättssäkerhet och mänskliga rättigheter och grundläggande friheter enligt FN-stadgan. Visst är det bra att sådana här organisationer och instanser finns, men det ligger också på var och ens ansvar. Om du funderar på vad jag menar, så rekommenderar jag filmen Pay it forward. Den är en lektion i civilkurage och samarittjänst. Det är så lätt att en bokstav kan förändra allt. Nöd kan bli död. Men dåd kan också bli nåd.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar