I maj tjugohundrasju så kom bloggaren till sin nya arbetsplats. Kyrkans Hus, på Drottninggatan i Gävle. Efter att ha vuxit upp i ett kristet hem och haft anställning på kristen arbetsplats i många år, så kan säkert läsaren tänka att det var väl inte så märkligt att börja jobba inom Svenska kyrkan. Du anar inte. Det var lika nytt som att börja på vilket nytt jobb som helst. Nytt arbetsrum, nya rutiner, nya arbetskamrater, nya mikrovågsugnar i lunchrummet, nya prång och trappor och så en gudstjänstordning, som följer kyrkoåret i olika årgångar dessutom. Du som vet att i kyrkan brukar folk stå upp och sitta ned i bestämd ordning, jag kände mig lika bortkommen som större delen av svenska folket. De flesta verkade kunna sjunga O Guds lamm utan lösblad, det kunde inte jag. Melodierna verkar ändras beroende när på året det gäller och det finns många frågetecken, som ännu inte har blivit till utropstecken.
Jag kan inte påstå att det har varit ett problem att komma utifrån. Jag anser nämligen inte att jag kommer utifrån. För om jag kommer utifrån, så skulle jag vilja veta vilka det är som kommer inifrån. Det där med gränser har aldrig varit viktigt för mig. Jag känner mig trygg i det jag tror på och står för och då tror jag inte det spelar någon roll om jag sitter eller står vid fel tillfälle. Skulle Jesus komma tillbaka och visa sig för mig, så tror jag att jag skulle bli så matt att jag skulle sjunka ner på knä eller på en stol. Helt naturlig och spontan reaktion i alla fall. Jag tror inte att han skulle som första mening säga: Nej, där skulle du har stått upp. Vi tar det igen. Jag går ut och du försöker göra på rätt sätt när jag kommer in. Jag tror att vi många gånger krånglar till det för oss. För att inte tala om hur vi krånglar till det för andra.
Jag tycker det är spännande med nya händelser och nya lärdomar. Inte så att jag ständigt söker förändring. Jag tycker nämligen att det kan vara lika spännande med kontinuerlighet och att använda mig av gamla lärdomar. Jag har efter nästan tre år som aktiv medarbetare i Svenska kyrkan kommit på att det går att lära sig ordningarna och dessutom tycka om dem. Jag är en kvinna som uppskattar ordning och kan faktiskt se att Gud och hans Ande kan få agera fritt i mitt liv, i denna kyrkliga ordning.
Ganska snart efter att jag hade börjat mitt jobb inom Svenska kyrkan, så kom jag i kontakt med något som heter Frälsarkransen. Ett litet pärlarmband, där varje pärla betyder något speciellt. Det var biskopen Martin Lönnebo som funderade ut detta, för han kände att han för egen del behövde något att fästa tankarna på. Jag är svag för smycken, så ett armband är alltid trevligt. Men detta var något mer än ett smycke. Det fanns ett djup i detta som jag drogs till. Jag kände väldigt snabbt att detta var något som dessutom skulle passa döva. Så, i ett litet ögonblick, såddes ett litet frö. Idag är jag helt säker på att det var Gud som planterade och sedan dess har han vårdat sitt frö. Skött om det, låtit ljus fått värma idén. Han har vattnat med tid och tålamod. Han har låtit det vila i tystnad och bön.
Så plötsligt får vi se hur tiden är inne. Fröet har fått gro och växa sig upp över jordytan. Jag har många underbara kollegor och en av dem är församlingspedagogen. Hon är van att ha Frälsarkransgrupper och när hon med glädje åtog sig uppgiften att vara ledare för den här teckenspråkliga gruppen, då föll allt på plats. Jag är glad att det inte startades en grupp hösten tjugohundrasju. Januari tjugohundratio är rätt tid. Den här måndagen är en speciell dag. För mig, men också för gruppen av teckenspråkiga. Jag tror att jag vågar säga för församlingen också. Där en eller två är församlade. Idag var vi tolv. Som samlades på Olofsgården därför att vi ville dela våra tankar om livsfrågor och kristen tro med varandra.
Det som delas i den här gruppen, stannar givetvis kvar i gruppen. Det har vi nu gemensamt. Jag är helt säker på att det här kommer att bli en mycket spännande och intressant termin. Det finns en otrolig frihet i diskussionen och delandet. Alla får komma som dagsformen medger. Det finns inga måsten och det bästa av allt: vi duger som vi är. Vi åt också tillsammans och jag tänkte på hur fantastiskt familjärt det kändes på en gång. Mörkret föll över Gävle och Olofsgården. Värmeljusen brann på borden och på väggrampen. Vi avslutade med att samlas kring Gudspärlan och det ljuset tände vi i det stora armbandet, som var placerat på bordet i mitten. Det armbandet som är som värmeljusstakar, som symboliserar pärlorna i armbandet.
En av deltagarna sa som svar på frågan: varför är du här? att det vore bra att få veta vad frälsning är. Det går ju att slå upp i en ordbok och få en förklaring med ord. Men ska vi få veta vad frälsningen verkligen är, då tror jag det är en förmån att få träffa andra och få dela livet med varandra. En del kan vi få förklarat med hjälp av kunskap, men vad händer med den andra delen? Det är skillnad på att veta vad frälsning är och på att få del av frälsningen i sitt eget liv. Mina bästa dagar på jobbet har jag varje dag, men den här dagen på Olofsgården, tillsammans med människor som jag tycker så mycket om, ja, jag kan inte annat än att tacka Gud. Han som vi har tittat på idag, som symbol i form av en värmeljuspärla. Gud som är ljus, som är värme. Han som är nära. Han som var hos oss idag. Helt tydligt. På återseende med ett Frälsarkransleende!
PS. Idag är det min mormors födelsedag. Hon fick inte så många år här på jorden. Jag tror nästan att hon har firat fler födelsedagar i himlen. När jag tänker på mormor, så tänker jag på Alma Svensson i Katthult. En sådan där kvinna som gör gott, som gör iordning matkorgar till fattiga till jul och som hjälper andra. Esther Karlsson med extranamnen Naemi och Ingeborg. Naemi hade jag gärna haft som tilltalsnamn. Jag får väl använda det som pseudonym någon gång i bokskrivandet. Naemi Jonasdotter. Men kom ihåg, avslöja inte det för någon. Det som har sagts i den här bloggen, stannar i den här bloggen. Mormor, kasta gärna ner några av dina småländska omtalade kringlor. Ännu är det långt till våren och ännu längre till Beach 2010. Några kringlor kan jag nog smussla med. Beach 2010... Den som omnämns för andra bloggen i rad. Problemet med att skriva under pseudonym är ju om det skulle falla sig så att det blir utdelning på Guldbaggegalan. För bästa manus. Ingen idé att rusa händelserna i förväg. Nu är den teckenspråkliga Frälsarkransens tid i Gävle. Guldbaggeidén och det fröet kan vi spara.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar