Walk a mile in my shoes

Jag tror jag vågar påstå att jag igår slog ner en milstolpe i mitt liv. Det brukar heta så när något speciellt händer under livsvandringen. Jag tycker det känns lite futtigt med en mil, för jag tror att jag har gjort en sträcka längre än en mil de senaste femton åren. Det är den tid som jag har tillbringat som teckenspråkslärare på Polhemsskolan i Gävle. En gymnasieskola. Fast ordet milstolpe kanske bara är ett ord för olika sträckor? Det är kanske upp till oss var och en att skriva in avståndet. Jag vet inte vad jag kommer upp till. Hur många mil blir det under femton år? Vad är det vi ska mäta? De verkliga bilturerna eller bussåkningar till och från skolan? Cykelsträckorna? Eller hur många mil har jag gått för att ta mig till och från skolan? Eller ska milstolpen få symbolisera det som verkligen gör lärartjänsten värd att nämna? Alla de underbara relationer som har byggts upp mellan mig och eleverna? Alla de resor vi har gjort tillsammans, när det gäller att lära ut och lära in teckenspråket?

Jag har varit på väg från skolvärlden under många år. Jag har för länge sedan insett att detta förvärvsliv är ohållbart i längden. Det kostar på att ha olika arbetsgivare, olika skrivbord, olika arbetslag, olika inloggningsuppgifter på datorerna. Att ha två yrken, där det för det mesta handlar om att ge av sig själv och då dessutom få kasta sig fram och tillbaka i olika sammanhang, det tröttar på kropp och knopp. Jag har också alltid som målsättning att ha något vettigt att komma med. Jag vill inte bara sitta av en lektion, utan vill komma förberedd och dessutom vara så pass på topp att jag orkar stimulera och inspirera eleverna att orka ända in till lektionens sista suck.

Jag har full förståelse för att det är idiotiskt att lägga teckenspråkslektioner som sista pass en torsdag eftermiddag. Slutet på dagen och nästan i slutet på veckan. Att det sedan kommer en ny lektion direkt på fredagsmorgonen, så att hjärnan inte hunnit arkivera kunskapen från gårdagen, gör inte det hela enklare. Det där problemet finns överallt i vårt samhälle, så det är inte något som enbart gäller skolvärlden. Men visst har jag många gånger önskat att det fanns mer kunskap och insyn i den verksamhet som verkligen finns i skolan. Det är en sak att planera verksamheten, men helt klart något helt annat att genomföra den. Det vore önskvärt att de personer som ska genomföra den, det vill säga lärarna, också hade möjlighet att vara med och planera den. Ett tjänstebyte vore inte dumt. Att Skolverkets personal, kommunledning, skolledning och schemaläggare någon gång tog en lektion, som förväntas vara tre gånger sextio minuter lång och försöka få alla elever med på samma ambition.

Jag har fått varva ägo-och hjälpverb och andra grammatiska krumelurer med att klä ut mig till clown, brevbärare eller dra på mig stora Buttericksöron och göra någon liten hörselsketch, för att väcka liv i supertrötta elever. Jag kan inte klandra dem. Försök själv att ha full hjärnaktivitet en torsdagseftermiddag i slutet på november och använd dina fullt uppspärrade ögon, samtidigt som du är medveten om att dina insatser kommer att bedömas med skala IG-MVG. Du förstår så många arbetsplatser det skulle finnas med IG-personal. Tänk om det systemet skulle gälla på akutmottagningar och i Telias telefonkö. I klassrum nummer trehundratjugoett var det dessutom en fondvägg som var målad som en blandning av saffran och starkaste solljus. Migränframkallande skulle den kulören kunna kallas på Färgton. Klassrummet för övrigt nästan kliniskt rent på all typ av dekoration. Inom skolvärlden får vi vara glada om det åtminstone finns något att sitta på och så bord att lägga materialet på. Ta inte för givet att bordsskivor och stolsitsar sitter fast.

Jag tillhör den här lite tråkiga delen av lärarkåren som tror att eleverna skulle må bättre av en liten myssoffa i ena hörnet av klassrummet och en fruktskål mitt i rummet, än att de får varsin laptop som ändå inte fungerar ihop med skolans trådlösa nätverk. För övrigt tror jag att jag har varit en ganska rolig lärare, som har kombinerat handalfabetsträning med hänggubbar och teckeninlärning till elevernas favoritmusik. Det enda jag har använt katedern till under alla mina år som lärare är att jag har stått på den. För att alla skulle se tydligt. Annars har jag klarat mig bra med samma typ av bordsskiva som eleverna har. Det har varit relationsskapande i sig. Det är inte sådana saker som för mig gör att det suddas ut gränser mellan vilka som är elever och vilka som är lärare. Jag har aldrig missförstått och jag tror inte eleverna har gjort det heller, vem som är lärare och vilka som är elever i klassrummet. När detta är tydligt, så är det inte heller farligt att bygga mänskliga relationer. Jag vågar påstå att det är nödvändigt. Utan mänskliga relationer i ett klassrum, som är fyllt av människor, så är det inte längre en skola. Då är det en djurförvarning eller ett forskarcentrum för robotar.

Femton år är en ganska lång tid. Hade det varit för undervisningen, så hade jag med lätthet fixat femton år till. Jag förstår att du som inte är i skolvärlden kan tänka att det går hand i hand, orden skola och undervisning. Ledsen om jag gör dig besviken med att bloggavslöja att så är det inte alls. På dessa femton år har skola också blivit synonymt med hot, polisrapporter, krigsförklaring mot friskolor, laptopshysteri, lärarlösa lektioner och arbetsmiljöutredningar både på bredden och höjden. Jag är ledsen, men jag kommer att hålla fast vid min synpunkt att det kommer inte att bli bättre, så länge skolvärlden fortsätter att gömma sig bakom teknik och idiotiska idéer. Så länge det finns människor av kött och blod, så måste det byggas relationer. När det dessutom finns människor under ett och samma tak med olika religioner och kulturer i bagaget, så måste det finnas förståelse och genuint intresse i dessa relationer. En laptop är en död tingest som kräver underhåll för att fungera, men den är värdelös på att bearbeta känslor.

Jag skulle kunna dra finger åt mycket som fungerar dåligt i skolan. Så vuxet, eller hur? Jag trodde inte att det skulle bli så svårt att sätta ner den här milstolpen. Detta är något jag verkligen vill. Tiden är inne för mig att lämna Polhemsskolan. Igår hade jag min sista lektion. Jag undervisade tills det var cirka femton minuter kvar av lektionen. Det var som vanligt en mycket blandad lektion. Vi repeterade tecken. Vi tecknade igenom en berättelse tillsammans. "Med mormor i väntrummet". Eleverna fick sedan teckna dialogen två och två och efter det var det dags för varje elev att på egen hand teckna en bit av berättelsen. En liten bensträckare mitt i alltihop och så ny fart. Eleverna redovisade tidningsartiklar från Dövtidningen och som avslutning på femton års undervisande så körde vi helt tyst lektion, helt på dövas villkor. Enbart tecken, munbild, rollbyte, turtagning, mimik, ögonbryn och ögonriktningar. Vi beskrev vad vi såg på sex stycken bilder, som bildade en liten berättelse.

Så var det dags för några kloka ord och jag gav varje elev en liten grej, som de skulle kunna bära med sig resten av livet. En liten påminnelse om att de är unika. Helt fantastiska och med alla möjligheter framför sig. Jag uppmanade dem om att inte låta någon människa få ställa sig i vägen för deras drömmar. Jag bad dem titta på den lilla grejen de stunder då de verkligen skulle behöva påminna sig själva om att de duger precis som de är. Jag vet av erfarenhet att livet kan vara för djävligt och så även andra människor. Lyssna inte på dumheter. Låt ingen slå ner dig och dina åsikter. Du är du och det räcker. Jag kände mig rörd. Dels för att behöva säga hej då till dessa pärlor, men också för att jag inom mig visste att detta var sista gången. Lova att du kommer och hälsar på, sa en elev. Jag vill inte att du ska sluta, sa en annan. Så kramade vi om varandra och försökte framkalla leenden. För summa summarium, det är med leende som jag tänker femton år tillbaka.

En elev dröjde sig kvar och uttryckte orden som jag i min sorg och smärta behövde höra: Verkligen synd att du måste sluta. Du är min bästa lärare alla kategorier. Någonsin. Jag har inte haft en så duktig och på alla plan så närvarande lärare förut. Skit att de som är så bra måste sluta. Hoppas att vi ses snart. Jag måste ju egentligen inte sluta. Men valet är gjort och jag kände mig så tacksam för att just dessa ord var det som fick sätta punkt. Jag har faktiskt alltid känt så för elever som kommit och gått. Synd att de måste sluta. De har varit mina bästa elever alla kategorier. Lika bra under femton år. Hoppas vi ses snart. Så känner jag också.

Det var lite att tänka på och göra undan innan jag lämnade in nyckel och passerkort. Jag gick igenom datorn, skrivbordet, pärmar, skåp och lådor. Så välstädat har det inte varit på femton år. Jag gick runt och sa hejdå till några kollegor som kändes viktiga att få se på plats just en sista gång. Sedan fikade jag med de bästa lärarkollegor du kan hitta. Maggan och Märtha. Båda börjar med M, precis som Marabou. Inte så konstigt, de är precis lika genomgoda som chokladen. Polhemsskolan kan skatta sig lyckliga som har sådana lärare. Välplanerade, nitiska, supersnälla och så måna om att det ska gå bra för eleverna. Jag kan inte tänka mig några mer kompetenta inom lärarkåren. Det har verkligen varit en förmån att få dela arbetsrumsmiljön med dem. Jag har känt mig innesluten i en mycket god arbetskamratanda, som med tiden växt till vänskap. Sådant som gör att det går att ta ett steg till, även de tunga och jobbiga dagarna. För sådana finns det även på skolorna.

Detta har inte på något sätt varit ett hastigt beslut, så bearbetningen började inte igår. Den är jag klar med och jag känner mig tacksam för att vara den som tar steget och vara den som slår ner milstolpen. Alltför många människor får någon gång i livet uppleva att det är andra som ser till att någon måste ta steget och som ser till att milstolpen slås ner, utan att personen har bett om det. Det är något så helt annorlunda och då kommer bearbetningen först långt efteråt. Först måste chocken planas ut och den lilla vacuumbubblan måste spricka. Det är alltid bäst att få möjligheten att välja stegen själv och slå ner milstolparna, där vi tycker att de passar.

Nästa torsdag när det är lektionsdags, så har jag ett möte med några döva tjejer. Mötet gäller planering för framtiden. På fredagsmorgonen ska jag kanske unna mig lyxen att ta en sovmorgon.Nåja, jag brukar inte kunna sova så länge på morgonen, så det vore kanske bättre att kalla det allting-utom-att-åka-till-lektion-morgon. För första gången på femton år så kan jag, utan att det behöver vara sportlov, påsklov, Kristi himmelfärdsklämfredag, sommarlov, höstlov, jullov eller annan lovdag, unna mig lyxen att bestämma själv vad som ska ske. Jag tror att onsdagskvällarna kan bli rätt sköna också. Ingen lektionsplanering. För att inte tala om helgerna. Ingen rättning av prov och läxförhör. Det låter som om jag kommer att få en hel del timmar till godo. För närvarande kommer jag inte att göra några stora planer för eventuella överskottstimmar. Det jag borde göra är en medmänsklig insats och måla om den hysteriskt gula fondväggen i trehundratjugoettan. På återseende med ett leende!

PS. Idag är det dags för lite hipp hipp hurra-ande för namnsdagsbarnet Gunilla. Inte vet jag om hon hinner med något namnsdagsfikande mitt i flyttbestyren, men förhoppningsvis gör hon inte avkall på det. Jag har gratulerat henne redan, men en blogghyllning skadar inte. Då kan jag även passa på att önska lycka till med flytten. Det finns säkert trevligare väderlekar att flytta i. Snöyra, minusgrader och blåst är inte högst upp på önskelistan över väderlek. Själv fick jag min dos av snökaos igår kväll när jag skulle ta mig in till stan och årets första teckenspråkiga gemenskapsträff på Olofsgården. Det fick börjas med att skotta framför entrén och kvällen avslutades med att snöbefria bilen innan hemfärd. Jag vet inte vad som är värst. Färgtons migränframkallande fondväggsfärg eller känslan av ett återupprepande av nittonhundranittioåtta? Minns ni snökaoset som lamslog Gävle? Det kom 140 cm snö på tre dygn. På vissa ställen kom det ännu mer. Det var som en stor snökanon över Gävle. Det var nog en hel del milstolpar som slogs ner här då. På frågan om det kan hända igen, så svarar SMHI: Javisst! Förhoppningsvis svarar skolledningen detsamma, när eleverna kommer och frågar om de kan få läsa en C-kurs i teckenspråk nästa år. Ett hurtigt Javisst! Istället för att rulla tummarna, så ska jag hålla dem. För eleverna, för teckenspråkets spridande och för förbud mot vissa fondväggar.