B-day, Brickdagen

Det första jag gjorde innan jag började skriva på dagens blogginlägg, var att välja etikett och om du kollar längst ner, när du har läst färdigt, så ser du att jag valde Avkoppling. Det går att blogga av många olika anledningar. För att pysa ut lite ilska och besvikelse, reagera på någon orättvisa, låta glädjen bubbla över, för att rensa tankarna och så idag alltså: för att koppla av. Jag tror nästan att jag skulle kunna gå och lägga mig och somna på stört, men då blir det lite förskjutningar i sovschemat och jag vill för allt i världen inte vakna mitt i natten, bara för att märka att det är omöjligt att somna om. Fast jag måste erkänna att jag är trött. Jag brukar inte uppfatta mig som en gnällspik, men jag är rädd för att bloggläsaren börjar göra det snart. Är det inte gnäll för sjukdom, så är det för tristess. Nu även trötthet alltså.

Jag är säkert inte ensam om att vara trött en måndags kväll. För min egen del var det väntat. Jag bestämde mig för att börja jobba idag. Jag har inte kört i tvåhundra knyck, det vore att överdriva, men det är klart att jag vill arbeta när jag är på arbetet. Några skulle nog inte kalla det arbetsuppgifter, när jag berättar att jag gick ut lite lugnt med att ta bort adventsljusstaken och byta ut almanackorna. Kändes lite märkligt att göra det på den artonde dagen på det nya året. Orkidén som blommade före julledigheten, stod fortfarande i fräsch blom och jag suckade till den när jag såg den: Skönt att någon ser fräsch ut i det här arbetsrummet. Jag tror att jag har haft större glansdagar än denna.

Jag blev dock uppiggad av att träffa mina arbetskamrater igen. Det var verkligen återseendets glädje för mig. Jag har varit medveten om hur mycket jag har saknat dem, men när jag nu såg dem och kunde krama om den, så vällde saknaden upp ur mitt inre och jag blev verkligen medveten om hur mycket och hur stor saknaden varit. Jag kanske uppfattades som dryg när jag satt där vid fikat en måndags förmiddag och kände lycka över att sitta där. De andra hade nog gärna sett att det var lördag eller söndag förmiddag och önskade avskaffa måndagar överhuvudtaget. Jag tar gärna den drygheten på mig.

Det har blivit en del sjuksnack idag. Jag hade egentligen hellre snackat om något annat, eftersom sjukdom är ju det som har upptagit hela min tillvaro de senaste tre veckorna. Fast självklart får jag känna tacksamhet över att kollegor bryr sig om hur jag mår och hur jag har haft det. Jag har nog delgett sjukdomsförloppet tio gånger idag och det hade kanske varit idé att skicka ut ett mail. Men då tänker jag enbart ekonomi för arbetsgivaren, för hur bedrövligt trist vore det inte att få ett sådant mail och jag skulle också ha missat den sociala biten med omtanke och värme från mina kollegor.

Efter fikat startade jag hästjobbet med att gå igenom mailen. Jag har inte varit där sedan den artonde december, så på en månad var det en hel del som ramlat in. Sena julhälsningar blandat med viktiga förfrågningar. Datum för möten och samlingar blandat med mail från målgruppen som jag jobbar med. Jag har gjort allt jag har kunnat för att jobba ikapp. Trycka delete på en del. Sortera i mappar på en del. Framför allt har jag försökt svara och ge besked på de flesta. Kom inte igenom helt och fullt, utan måste fortsätta en annan dag. Jag har inte vågat räkna sms:en i mobilens Inkorg, men eftersom det är ett utmärkt sätt för döva att kommunicera, så blir det många varje dygn. Jag har under sjukskrivningen bett om att få återkomma, när jag börjar jobba igen, men en del har varit av brådskande art, så de var redan besvarade.

Jag hade också en pappersmapp på skrivbordet, där jag bara hade lagt en hel del papper på hög innan jul. Jag vet att jag tänkte då att: jag behöver lite ledighet innan jag låter den där högen sjunka. Så nu låg den där och jag kände att jag hade behövt lite ledighet innan jag låter den där högen sjunka. Jag hade absolut inte behövt två veckors hög feber och sprängvärk in i minsta lilla cell. Märkligt nog så tyckte jag att det var helt underbart att få sitta där och sortera in och kasta i pappersåtervinningen. Jag fnissade lite och tänkte att det mesta som blir liggande på ett skrivbord en månad blir helt ointressant för jordelivet. En del saker var dock fortfarande otäckt aktuella och jag kände att pulsen gick upp några slag av begynnande anhopning av uppgifter. Jag bestämde mig i alla fall att inte gripas av panik. Det som hade klarat sig utan min insats under flera veckor, skulle säkert klara någon minut till. Jag tog lunch.

Du får gärna skratta åt mig, men det var återseendets glädje att få se brickorna igen. Jag tog en rödmönstrad och kände att nu är jag här igen. Bland brickgänget. Sallad, körsbärstomater, gurka, lufttorkad skinka och brieost stod på bloggmenyn. Vatten i glaset. Jag har ätit bättre luncher under de senaste veckorna, men det här var nog den mest nöjda. Jag vet att detta är bara en av alla luncher som jag har avnjutit och kommer att avnjuta på jobbet, men jag var verkligen medveten om hur bra det kändes. Jag är säker på att det kommer att komma dagar då jag hellre skulle äta lunch hemma, men idag var jag jobblunchslycklig.

Den vanligaste frågan idag har nog varit: Är du frisk nu? Jag anser att det enda svaret på den frågan är ja. Annars skulle jag inte med gott samvete ha kunnat vara i huset. Men lite dröjande, tvekande och så med tillägget, ja, jämförelsevis. Jag letade febrilt i ordarkivet efter ett mitt-emellan-ord. Men jag hittade bara motsatsorden sjuk-frisk. Halvfrisk kändes inte bra. Absolut inte halvsjuk heller. Hängig, lankig, darrig blev sådana där beskrivande substitutsord. Sorkigt, hade kanske varit nyskapande. Några har sagt att: du ser pigg ut. Jag antar att de har sett mitt förvånande uttryck. Jag skulle inte beskriva mig som pigg, men har faktiskt inget emot om utsidan ger den signalen. Jag har gjort några små ändringar i åtaganden framöver. Jag är lite osäker på om personerna som mottog beskeden förstår läget. Jag fick en känsla av de kanske funderade på om jag hade tappat intresset. De känner mig dåligt i så fall. Jag har svårt att se mig själv tappa intresset för detta underbara jobb som jag har. Ett jobb, där till och med en måndag är efterlängtad. På återseende med ett leende!

PS. Minns du Tjörn och Almöbron? Idag är det trettio år sedan. En lång tid har gått, men ändå minns jag det väldigt tydligt. Ett fartyg körde på en av bropelarna, så att bron brast och flera bilar körde över brokanten och om jag inte minns helt fel så var det åtta människor som omkom. Jag antar att de drunknade. Eller kanske dog de av slaget mot vattnet efter fallet? Jag har inte läst någon utredning. Jag minns bara att det där slogs upp stort i press, radio och TV. Det hände nära. Det hände i vårt eget land. Det kunde ha varit en bro nära vem som helst av oss. Vilken märklig död. Att köra en bil som helt plötsligt inte bärs av en väg, utan som faller ut i tomma intet. I dessa dagar så följer vi rapporterna om Haiti. Hur människors liv inte bärs upp av fast mark, utan hur allt har skakat om livet så totalt. Det talas om två hundra tusen människor. Som har dött. På Tjörn var det åtta. Tror jag. Vi kan inte ställa människors tragedier i jämförelse med varandra. Men här behövs inte något mitt-emellan-ord. Det är helsjukt.