Inte första och absolut inte sista lergrytesamlingen

Det hade suttit fint att ha fått vara bloggförst med att tala om att Anja Pärsson slagit Lindsay Vonn i super-G i S:t Moritz, men istället blir jag kanske först med att tala om att Anja körde ut. Hon kom ur banan och hann inte komma in på rätt sida av porten igen. Det kändes lite snopet. I sammanhanget så känns en uråkning helt acceptabel, för åkaren som körde precis före Anja, gjorde en ordentlig vurpa. Bindningarna löstes inte ut och benens knävinklar såg inte alls naturliga och sköna ut. Åkaren skrek som en stucken gris. Säkert både av smärta och av känslan att nu är OS-drömmen spolierad.

Jag har valt att sitta i TV-fåtöljen med fötterna på fotpallen, för att under den här dagen göra mig kvitt en förkylning. I jämförelse med sorkfebern, så är detta som en kiss i Nilen. Inget att egentligen hå-hå-ja-ja-sig-över, men det är klart, det känns rätt trist med en hals som känns som ett rivjärn och en märklig värk som spänner i pannan. Näsan är snuvig och kroppen känns allmänt hängig. Jag ställde in konsertbesöket på Konserthuset igår eftermiddag. Det kändes urtrist, eftersom jag tycker att det är verkligen en av livets höjdpunkter att få njuta en stund till levande musik. Som om all annan musik skulle vara död? Det är i alla fall något speciellt med att se musikerna och instrumenten på plats. För mig är all musik levande, även om jag hör den på radio eller skivspelare, men det är härligt att se att det är levande människor som framför den. Jag hoppas att fler Gävlebor tar chansen att få ta del av toner framförda av Gävle symfoniorkester. Vi har en av landets sju symfoniorkestrar här i stan. Lite extra stolthet kan vi faktiskt få känna över detta, utöver den vi redan känner för att ha ett av Sveriges tolv hockeylag i Elitserien och ett av Sveriges sexton fotbollslag i Allsvenskan.

Det är dags att plocka av Jantes manteln och låta bli att känna att det är väl inte så märkvärdigt. Lilla Gävle, tro inte att du är något. Vad är det för skitsnack? Vi är med bland de sexton, tolv och sju bästa när det gäller fotboll, hockey och symfonisk musik. Klart att det betyder något! Den dagen Gävleborna inser det, så kommer Strömvallen, Läkerol Arena och Konserthuset att fyllas av förstående hjärnor. De som har fått ett Liljeholmens att gå upp innanför pannbenet. De som vet att ta vara på möjligheterna att få underhållas av professionella aktörer. Den dagen kommungubbarna och kommunkärringarna inser att det ena behöver inte utesluta det andra, så kanske till och med det kan komma till skott att de olika arenorna kan dra nytta av varandra? Lite halvleksmusik på Strömvallen av symfoniorkesterns brassektion eller nationalsångskomp av träblåsgänget inför hockeymatchen i Läkerol Arena. Så kan backlinjen från Gefle IF komma till konserthuset och försvara sin favoritmusik i en önskekonsert. Gävle borde bli bättre på att se möjligheterna istället för att så j-kla ofta fokusera på att rekrytera och smöra internt. Det finns en risk för att det blir lite inskränkt och lerigt.

Nu råkar jag vara gift med en av musikerna i Gävle symfoniorkester, men för att klargöra några viktiga detaljer, så var han inte musiker i GSO när vi gifte oss. Då var han en fattig student på Musikhögskolan i Göteborg, som endast kunde erbjuda ett studielån som inkomstkälla utöver lite extragage då och då som han drog in på spelningar av olika slag. Jag tog alltså emot ringen av andra orsaker än att få gå på konsert med Gävle symfoniorkester med jämna mellanrum. Nu när jag ändå har fått den förmånen och möjligheten, så kan jag bara säga ett enkelt tack. Inte bara till Mr T, utan till alla hans kollegor. De sitter där och gör sitt bästa. Det är inte alls fel att tala om dem i jämförelse med hockeyspelarna och fotbollsspelarna på elitnivå. De är musikens svar på idrottens prestationer. Hårt övandes och satsandes. Alltid måna om att ligga på topp och vara bäst när det gäller. Gävle kommun ska få en stående ovation av mig den dag då de inser att använda GSO som ett varumärke ute i världen. Så länge politiker reser på studieresor till Chicago och anordnar oorganiserade marinfestivaler, så borde det också finnas turnépengar till orkestern. Jag vill klargöra att detta är min blogg och inte Mr T:s. Tillika är det alltså mina åsikter i denna blogg. Vi talar sällan om turnéer här hemma. Om det inte gäller vår privata lilla sommarsemesterturné förstås.

Jag hade inte för avsikt att skriva om professionalism i dagens blogg, men nu när jag ändå är där, så kan jag skriva lite om SSK. Det är ett ämne som jag skulle kunna filosofera om i varje blogginlägg, men eftersom jag inte bara skriver för min egen skull, utan också önskar att andra ska läsa den, så har jag satt handklovor på mig själv, när det gäller SSK. Om jag någon gång ska frångå mina principer, så är det idag. Jag har fortfarande bubbel kvar i magen efter all segerglädje igår. För dig som inte alls är intresserad av puck, klubba och is, så kan jag meddela att SSK på näst sista plats i tabellen, slog HV71 som ligger etta. Det var verkligen en match mellan toppen och botten. SSK tog ledningen på bortaplan och jag kände hoppet tändas. Det släcktes rätt snabbt när HV avancerade förbi och jag erkänner att jag blev tveksam till en bortaseger. Så gör SSK en makalös vändning och vinner hela kalaset med 2-4. I Jönköping, i Småland, i fullsatt hall. Snacka om att få känna sig som en kung för en dag. Många smålänningar tycker nog att jag är märklig, som inte håller på HV71. För att inte tala om alla gästrikar, som undrar varför jag inte håller på Brynäs. Att förklara det behöver nog ett eget blogginlägg, så jag släpper det för tillfället. Idag vill jag bara förnöjt njuta av känslan att det är aldrig kört hur långt ner i botten man hamnar. Tänk så ljuvligt att just SSK kan få vara en målande bild av denna stora sanning.

Mr T började dagen med att säga att detta var sista dagen på den första månaden. Han brukar ha rätt i mycket och även detta stämmer. Jag sa till honom att det skulle kunna bli en bra bloggrubrik: Den sista i första. Därifrån var inte steget långt till att börja filura på bibelordet om att den sista skola bli den första. Sedan dröjde det inte alls länge innan det helt flipprade ut och jag tänkte att det kanske inte alls handlar om att den minsta, mest svaga personen ska få komma först i kön in i himlen. Utan det kanske bara handlar om att den sista januari skola snart bli den första februari. En biblisk beskrivning av almanackan helt enkelt. Rätt och slätt. Nu kommer säkert teologer och andra rättrogna att gå i taket och går de tillräckligt långt upp, så blir fallet ännu större för dem. Denna morgonstunds småprat hade absolut inte någon djupt liggande teologisk grund, utan ta det för var det var: en urflipprad fnittrig morgonstund. Det enda vettiga som stämde var sanningen att det idag är den trettioförsta januari. Årets första månad är snart slut. En månad full av minusgrader, snö, skottning och en massa FB-statusar om väder.

I arla morgonstund stod det klart för mig att om en och en halv vecka är det dags för andra träffen i Psalmskolan. Jag ska ner tre dagar till Stockholm och brottas med textskrivande och dessutom få höra vad eleverna på Sköndal har åstadkommit med de två texter som jag har skickat in och som de har satt musik till. Jag vore dum om jag försökte förneka att jag tycker det känns spännande. Det pirrar verkligen och samtidigt står det klart för mig att det är dags att lägga i ännu en växel för att åstadkomma nya texter. I den här farten är det snart maj och i god tid ska två nya texter in. Är det någon därute i bloggosfären som har någon idé om vad en psalmtext kan handla om? Du som går i kyrkan ofta, har du en känsla om det saknas något att sjunga om? Du som aldrig går i kyrkan, vad skulle du vilja sjunga för textinnehåll om du kom dit? Tips mottages tacksamt.

Det blir kanske som till den här gången att vi får ett tema att skriva om. Fastan. Vi har kanske alla någon gång testat att låta bli fast föda och bara pinat i oss drycker i form av vatten, juice, the och buljonger. Syftet har förmodligen varit att rensa ut kroppen på slaggprodukter och att få en ny kick. Om vi skulle tappa ett par kilon på kuppen, så vore det bara bra. Men en psalmtext kan ju inte handla om örter och tomatjuice. Inte om gasproblem eller tappade sugar. Det känns som om vi måste in i en annan dimension. Komma på ett djupare plan. Fast är det så fel att lyfta in verklighetens tappade sug in i den andliga texten? Min fastetext är klar och inskickad. Den är inte bedömd. Det är en och en halv vecka kvar till dess. Jag får ge mig till tåls. Ännu ett användbart begrepp för textskrivande. Tappad sug och tålamod.

Jag satt i gårdagens blogg och insinuerade att jag skulle få så mycket tid över, nu när jag har slutat som lärare. Men hallå. Sudda gårdagens blogg. Jag har ju själv satt mig på skolbänken i Psalmskolan och har en hel del projekt att åtgärda innan jag är klar i maj 2011. Förträngningens förmåga är tydligen enormt stor. Jag har också två böcker som ligger och väntar på att bli korrekturlästa och tryckta. Att rätta skrivningar är i sammanhanget återigen en kiss i Nilen. Inte alls lika ångestladdat som att kolla om alla punkter och versaler är på rätt plats. Jag har också startat en liten firma för att hålla iordning på alla utgivningar. Alla? Nåja, för att hålla iordning. Det räcker gott. Jag har inte för avsikt att komma upp i SAAB:s och Ericssons digniteter och tur är väl det. På den nivån verkar det bara vara bekymmer och jag klarar mig utan att ha Maud Olofsson som ska kommentera mitt liv. Jag är glad och nöjd med kommentarer från bloggläsare. Låt oss inte förakta det lilla, det kan vara början till något stort. Ett exempel är väl kossornas fisar, som nu håller på att överta hela klimatdebatten. Deras idisslande bildar metan, som de sedan rapar och fiser ut. En liten ko har alltså i högsta grad något att säga till om i växthusgasutvecklingen. Ungefär som SSK alltså, i hockeyutvecklingen. På återseende med ett leende!

PS. Idag får Grythyttan och Carl- Jan Granqvist konkurrens från Hilleköket. Det luktar förföriskt gott av kyckling, apelsiner, purjolök och senapsfröglasering i den framletade lergrytan. Intressant hur denna stenålderstingest kan vara användbar in på 2000-talet. Till detta kommer det att serveras rotsaker bakade i ugn och en kall ört- och vitlöksröra med creme fraiche som bas. Lite dryck i form av ett ekologiskt rött vin från Argentina. Det finns för stunden inte mycket att klaga på, denna sista söndag i januari. Den som snart blir den första februari. Innan dess ska jag ha satt två små projekt i verket. Jag ska ansamla mod för att bloggavslöja dem någon gång framöver. Tappa inte sugen och ha tålamod. Jag skulle kunna bli hockeycoach i SSK. Jag får en känsla av att jag nu flyger lika högt som vissa teologer och att fallet kommer att bli lika stort. Bäst att stanna kvar i TV-fåtöljen och ta hand om förkylningen. Förakta inte den lilla förkylningen, den kan också vara början till något stort.