Idag handlade texten om kvinnan vid Sykars brunn och hennes möte med Jesus. Det handlade om hennes vardag och hennes liv. Slutklämmen gick ut på att precis så får vi göra, komma med våra tillkortakommanden och vara nära honom. Vi får be med kvinnans ord. Ge oss det levande vattnet. Det som ger liv. Liv i överflöd. Jag vet inte om styrÖLsen kan räknas till något tillkortakommande. Jag har en så enkel tro att jag tror Jesus har lättare att handskas med det än många andra. Jag tror att han känner min glädje över de övriga styrÖLsemedlemmarna. Dessutom är jag övertygad att han känner samma glädje över dem. Vissa dagar och på vissa punkter är vi rörande överens. Det finns andra dagar och andra punkter. Jag lovar.
Jag hade inte planerat att blogga ikväll. Men så fick det här bli en avreageringsplats. Sitter och tittar på handbolls-EM i Österrike. Ikväll spelar Sverige mot Polen. Vi hoppas förstås på en seger. Speciellt när de släppte en ledning mot Slovenien igår och förlorade matchen med två mål. Kvällens match är oerhört jämn och det pendlar fram och tillbaka vilket lag det är som har ledningen. Det verkar ändå som om Polen har spelövertaget och jag tror att det slutar med svensk förlust. Därav bloggandet. Jag tycker faktiskt inte att Sverige ska få stryk av Polen i handboll. Detta är en sport som jag med intresse har följt genom åren. Ändå verkar jag ha tappat handbollsfokuset något, eller så har det tillkommit en massa nya spelare. Jag känner nästan bara igen den assisterande tränaren, den gamle spelaren, Staffan Olsson. Å andra sidan är det ett utseende, som det är svårt att glömma bort.
Det är ganska intressant att jag orkar ansamla så mycket kraft och engagemang till ett gruppspel i handbolls-EM, som spelas i Österrike och som jag dessutom bara kan följa på TV:n. Just nu sitter jag mest och irriterar mig över att svenska målvakten verkar vara skotträdd. Jag förstår honom. Jag skulle inte vilja stå kvar mellan stolparna om en sådan kula kom farande mot mig. Fast han är uttagen i det svenska landslaget och har väl en hel del erfarenhet av handbollsmålet. Han borde inte kliva undan. Jag testade säkert någon gång på gympan på högstadiet, men nej, målvakteriet är inte min grej. Trots att jag valde orientering på sommarhalvåret och utförsåkning på vinterhalvåret, så är jag en lagspelare. Jag skulle gärna anmäla mig till ett veterankorplag i volleyboll eller något damfotbollslag eller... varför inte basket? Men då är nog inte 1,67 över havet någon optimal längd. Så det finns tre epoker i mitt liv över lagsporterna. Basket-epoken på mellanstadiet. Fotbollsepoken på högstadiet. Volleyboll-epoken på gymnasiet.
Volleybollen ligger ju närmast i tiden, men uppehållet är i alla fall tjugofem år. Drygt. Nu har jag också ett jobb som gör att jag är extra rädd om mina händer och handleder. Inte så lätt att teckentolka helgipsad. På gymnasiet anmälde några tjejer i klassen ett lag till korpen. Vi var ytterst seriösa och lånade Hagadals sporthall tidiga ottor. Jag fick åka rälsbussen från Virserum till Hultsfred och gå genom det mörka samhället, för att mötas av gänget i omklädningsrummet längst bort i korridoren. Som en vänlig vaktmästare låste upp. Snabbt ut i en morgonkylig hall för att rigga nät och värma upp. Drog ut på träningen så länge som möjligt. Ingen av oss hade direkt bråttom till franskalektionen. Det var så jag lärde mig uttalet, som en infödd fransyska, på en mening som jag aldrig haft användning för sedan: Excusez-moi, je suis en retard! (Ursäkta mig, jag är försenad!). Lärarinnan tittade med fransk barsk uppsyn och svarade lite surt:Eh bien, l'excuse est accordée! (Nåja, ursäkten är beviljad!). Som du förstår, så var jag aldrig något ämne till utrikeskorrespondent i Paris. Även om jag gärna hade bosatt mig där. Mest för de vackra skorna, väskorna, smyckena och så gillar jag svart basker och röd scarfes. Men det kan jag ju använda i Hille, om det nu blir så att längtan efter det blir alltför stor.
Jag tror nog ändå att det var orienteringen som var min grej. Envisheten kom väl till pass och jag är en skogsmänniska. Det är fantastiskt med en sport som kräver koncentration på kartläsningen, jagandet efter stämplingskontrollerna och som samtidigt ger en sådan frihet och möjlighet att uppleva frid. Fotboll är ingen sport säger många sjukgymnaster, det är en knädiagnos och någon sanning ligger det faktiskt i det. Orienteringen gav mig också problem med knäna. Inte något som jag tänker på dagligen, men de ger sig till känna när jag hoppar över stubbar och stenar och då och då även på vanliga joggingturer. Ordentliga skor är inte bara en reklamgrej, det är en nödvändighet om det ska fungera utan alltför mycket smärta. Därför undviker jag innebandy som på senare tid har blivit en riktig trendsport både på elitnivå och amatörnivå. Det är väl inte så vanligt att börja med någon sport vid fyrtiofyra års ålder. Bortsett från golf, bowling och boule då förstås. Jag ber om ursäkt, men jag har svårt att se det som sport i ordets rätta bemärkelse. Jag vet att jag klampar på många dyra golfskor nu och kanske får ett bowling- eller bouleklot i huvudet, men jag ser detta mer som förnöjelse. Lite after-work-happenings och då har jag något mycket trevligare för mig: styrÖLsemöten. Vi tar en promenad dit, utan golfklubbor. På återseende med ett leende!
PS. Idag är det ett år sedan som Barack Obama svor president-eden som USA:s fyrtiofjärde president. Någon dag ska amerikanerna väl ha installationen på, så varför inte den här dagen? Jag kan inte låta bli att dra dotterns skämt om att det har brunnit i Vita huset... Va? Har det brunnit i Vita Huset? Ja... det är bara en svart barack kvar.... Hmmm, tonårshumor i Hillehuset.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar