Någon måste göra skitgörat

Ordet långsam har slagit rot i mitt tankemaskineri. Inte alls för att jag tycker tiden går långsamt. Jag kan visserligen inte påstå att jag har en klackarna-i-taket-tillvaro för tillfället, men jag tycker för den skull inte att tiden går långsamt. Tvärtom kan jag på eftermiddagarna fundera över vart dagen tog vägen. Solen drar sig tillbaka och mörkret lägger sig över omgivningarna. Det tar sedan ingen lång stund förrän det är kväll och ännu en dag läggs till handlingarna. Tiden brukar gå långsamt när människor har tråkigt, så det tycks inte vara något problem för mig. Jag har tydligen inte tråkigt. Jag kan ändå inte släppa ordet långsam. Det har kanske bitit sig fast i mig för att det är just det jag är? Långsam. Jag har fått slå av på takten. Jag är som en levande reklampelare för ordet slow-motion. Jag är medveten om det och jag känner att så får det vara. Jag kan inte göra något åt det. Jag har accepterat det.

Mr T var hemma idag. Det är inget ovanligt för en kulturarbetare med lediga måndagar. Det är förresten inte så ovanligt i präst- och musikeryrket inom kyrkan heller. Så idag fick han den stora äran att agera personlig assistent helt ideellt och slå följe med mig på en liten promenad. Jag vet inte om det är oförskämt att kalla det promenad för dem som verkligen promenerar. Jag tror att en snigel skulle ha kommit över mållinjen snabbare än vi. Så låt oss betona ordet liten istället. En liten runda i kvarteret. Max tio minuter och jag var så gräsligt trött vid hemkomst. Pulsen slog obarmhärtigt tydligt. Inte alls långsamt, utan i totala motsatsen: snabbt, hastigt, kvickt. Jag har kommit till en ny fas nu i sjukdomstillståndet. Jag tror att jag befinner mig någonstans i gränslandet mellan den verkliga sjukdomen och svagheten orsakad av sjukdomen. Därför inbillar jag mig att det är bra att försöka få igång kroppastollen sakta, men säkert. Kanske kan testa femton minuter imorgon? Långsamt kommer det att bli bättre och bättre. Snacka om att göra ett grundligt och noga förberedande arbete inför tjejmilen i augusti. Mer från scratch går det nog inte att komma.

Det finns en hel del synonymer till långsam. Jag kan ju roa mig med att nämna några, eftersom de ändå rätt väl beskriver hur jag är i dagsläget. Saktfärdig, trög, sölig, osnabb, släpig, dröjande, maklig, sävlig, senfärdig, såsig, lusig, masig. Det finns även långsamtsynonymer för att beskriva viruselände: tidsödande, drygt, långvarigt, långtråkigt, enformigt, långrandigt. Jag tycker att beskrivningen av viruset är mindre smickrande och jag vill absolut inte byta. Jag är hellre såsig än dryg.

Ja, som bevis på att jag besitter alldeles för mycket egen-tid, så ska jag blogga om toapapper nu. Men hjälp, tänker någon. Måtte människan bli frisk snart. Jag är inte bara långsam. Jag är tydligen dassig också. Det går helt klart utför med bloggandet. Men precis som med alla skitprogram på TV, så har vi möjligheten att trycka på avstängningsknappen. Det gäller även den här bloggen. Högst upp på sidan finns orden: Nästa blogg. Om du trycker där, så är det ungefär som att zappa på TV. Du kommer till nya bloggar hela tiden. Och du slipper min avhandling om toapapper.

Det är nämligen så det känns. Att inköpa toarullar. Det är lika tidskrävande som att skriva en avhandling om amerikanska innebördskriget 1861-65. Nu är det redan så mycket skrivet om detta, så det mest betungande blir väl att komma med något nytt, eftersom det inte är tillåtet att plagiera material. Jag tycker inte att det är någon big deal att veckohandla. Det finns affärer som har öppet nästan vilken timme som helst, då jag har för avsikt att göra mina inköp. Jag har ännu så länge inte fått för mig att handla kl.02.30, utan det blir för det mesta sen eftermiddag, tidig kväll. På hemväg från jobbet. Visst, jag kollar extrapriser och jämförelsepriser, men köper för den skull oftast den mest vettiga med tanke på miljö och innehåll. Det brukar inte bli några problem. Jag är bekant med ICA Maxi, även om det tar onödigt lång tid innan jag når mejeriavdelningen arton kilometer in i affären. Likadant med det relativt nyöppnade City Gross. Jag gillar deras fisk- och köttavdelning. Femton kilometer in i affären. Då är det lite mer snabbköp över Willys, men där bör man som bekant beakta den obefintliga varningsskylten för äldre surgubbar. Nu pratar jag inte godisdisken, utan riktiga ilskna karlslokar.

Snabbast går det nog på Konsum Triangeln i Strömsbro, men där får jag ta med i beräkningen att det kan ta dubbelt så lång tid som på ICA Maxi, trots att avståndet på stegräknaren bara visar ett par hundra meter max. Det är inget problem för mig att vara social, men det är bäst att tänka på att halva Hille och halva Strömsbro är där och om jag känner en promille av den gruppen, så förlängs handlingen med trettio minuter. Det borde inte heta snabbköp. Utan långsamköp, kom jag precis på. Det händer att vi då och då har ärende till köpmeckat i Valbo och att vi då trippar in på Coop. Det är väl i alla fall en halvmara som ska utföras då. Det går att vara rätt anonym där, i alla fall om man inte är Valbobo. Jag stammar inte när jag skriver. Det måste bli så. Val+bo+bo.

Nu har jag tagit mig runt i alla butikerna. Inte i verkligheten, utan tankemässigt i bloggen. Närmar mig kassorna. Men just ja. Toapapper ska vi ha också. Det är nu pannan pärlas av svett. Toalettpappersavdelningen har hyllor höga som Kebnekaise och breda är de som uppgången på Asienbörsen efter nyår. Det finns en massa olika producenter. Förpackningarna innehåller till en början olika antal rullar. Två, fyra, åtta, sexton, trettiotvå och så vidare tills du är uppe i en hel säck. Men inte nog med det. Hur många rullar du vill köpa är bara den första testen på ditt tålamod. Nu ska du börja tänka avhandling.

Vill du ha två lager papper? Ska det vara tillverkat av returfiber? Vill du ha en speciell prägling? Kanske ett mönster? Hjärtan? Grankvistar? Spelar det någon roll om det är svensktillverkat? Blekt eller ligninblekt? Du tycker kanske inte det är några kniviga frågor alls. Då har du kanske inte ägnat dig åt rullängd och rullbredd? Kanske har du inte tagit hänsyn till rullvikten heller? Du skiter kanske i all denna fakta och rycker första, bästa förpackning? Jag avundas dig. Samtidigt saknar jag det närproducerade toapappret från Pauliströms pappersbruk i Småland. Där köpte befolkningen säckvis med toapapper i fabriksförsäljningen och kunde, när de besökte Dacke-Livs och Vivo, ägna sig åt att köpa isterband och ostkakor. Inte stå och våndas i timtal över vilken toapappersförpackning som blir bäst. Både för miljö och ekonomi.

Det som förvånar mig är att det finns oljepriskarteller som håller ihop världsmarknaden vad det gäller oljan. Ett fat råolja kostar si och så mycket. USDollar. Punkt. Slut. Men för en sådan enkel skitsak som toapapper ska det behövas ett IQ på briljansnivå för att kunna förstå och jämföra. Varför inte ha samma värdemätningar på papperet som på olja? Ett fat papper. Eller som på apelsiner? Ett kilo papper. Eller som ved? En kubik papper. För mig spelar det ingen roll, bara det blir en snabb förändring på jämförelselapparna på hyllkanten och att papperet är drygt med långsam förbrukning. Då blir jag återigen en glad skit. Som jag brukar vara. På återseende med ett leende!

PS. Jag är medveten om att det har varit mycket skitsnack i dagens blogg. Ska komma med något vettigt i mitt PS. Sonen har fått jobb idag! Hurra, grattis och lycka till säger jag till honom. Dottern drog hem ett MVG på alla historiakurser samt satte 102 av 102 poäng på svenskan! Hurra, grattis och lycka till säger jag till henne. Det har varit trevligt att läsa sms-rapporter idag. Mamma bloggaren har suttit och sett så där blekt stolt ut och det är bra att jag är sjukskriven. Vill inte att arbetkamraterna ska se när jag så där drygt stolt sätter näsan i vädret. Bäst att jag stannar hemma tills jag är helt frisk och har lärt mig att dölja stoltheten. Bloggen har till största delen handlat om toapapper. Jag behöver för den skull inte bli fisförnäm.

PS2. Jag kan omöjligt sluta blogga denna toarulleblogg, utan att nämna att av någon konstig anledning, så är det nästan alltid dags att byta toarulle när det är min tur att använda papper på allmänna toaletter. Ibland så står redan en extrarulle påbörjad på någon sopkorg eller på handfatet. I hållaren sitter bara den tomma innerrullen kvar. Det spelar ingen roll om det är på kundtoaletten på IKEA, på jobbet, hos svärföräldrarna och för all del, det händer även här hemma. På senare tid börjar jag inse att det kanske är en av mina viktiga uppgifter här på jorden och anledningen till att jag finns till. Att förse toalettrullshållarna med toarullar. Det pratas om lemmar i bibeln. Att vi alla är en del av en kropp. Visst, det hade varit trevligt att få vara ett vackert leende eller en användbar hand. Skulle inte förvåna mig om det visar sig att jag har gått omkring och varit ändtarmen hela tiden. Nästa gång jag bloggar, så lovar jag att detta bloggutrymme ska vara upptorkat på all dynga.