Förlåt till all världens Post-it-lappar

Det fanns plats i almanackan för en härlig långpromenad i morse. Jag laddade med långkalsingar, eller underställ som numera är den korrekta benämningen i alla sportaffärer. Mina svarta med vita dekorationssömmar påminner i kvalitén om idrottarnas underställ, medan Mr T har ett par traditionella kalsonger med långa ben. De måste ha varit av superkvalité, för de håller år efter år. Jag tror att de härstammar från sent sjuttiotal eller eventuellt tidigt åttiotal. Blå med vita ränder längs med benen. Utseendemässigt hade de en svacka vid millenniumskiftet och en bit in på tjugohundratalet, men nu är Mr T:s långkalsingar på modet igen och för ett par liknande med Björn Borg-broderiet på, får du säkerligen punga ut med minst fyrahundrafemtio spänn. Jag är tveksam om de kan matcha kvalitén på Mr T:s kalsingar.

Vore nästan intressant att köpa ett par Björn Borg-långkalsonger och nöta dem år ut och år in i tjugofem till trettio år. Fast kom nu ihåg att det är en smålänning som bloggar och något så dumt som att investera i långkalsingar för en femhundring, sådant finns inte ens i tanken. Inte ens om det gäller vetenskapliga undersökningar. Det kittlar mer av lycka att en långkalsong, som kanske är köpt på Konsum och som vid köptillfället hade en vit fyrkantig prislapp med en liggande åtta på som är evighetssymbolen, fortfarande är långkalsonger och inte skurtrasor. Ett annat öde för slitna långkalsonger kan ju vara som inslag i en hemvävd matta. Jag har dålig koll på långkalsongpriserna genom åren. Vad kan de ha kostat? Sju och nittiofem? Väl värda sitt pris må jag säga.

Jag har inte studerat Mr T:s långkalsingar på så nära håll. Har förvisso tvättat och hängt dem med jämna mellanrum, men inte upptäckt att de har någon liggande åtta som logga. Det skulle vara passande annars. De börjar likna självaste prototypen för evighetskalsonger. När vi ändå är inne på ämnet långkalsonger, så kan jag inte gå över till något annat utan att först ha nämnt min morfar. Han använde långkalsonger året runt. Men, tänker kanske du, vad var han för konstig prick? Du behöver inte alls skämmas för den frågan, för den ställde jag också. Men morfar, varför har du långkalsonger på dig mitt i sommaren? Jo du, min lilla grebba, det ska jag tala om för dig. Den dagen fick jag veta att långkalsonger håller värmen borta på sommaren och kylan borta på vintern. Det var inte konstigare än så. Jag är nog mer mån om att bry mig om vad folk ska tycka, än vad min morfar var, så jag går inte omkring i långkalsonger på sommaren. Men när jag i somras drog på mig ett par vita tights till en tunika, så gick tankarna direkt till morfar. Kolla morfar, dina kallingar är på modet igen. Tänk, du hade rätt. De håller värmen borta.

Nu spankulerade inte morfar omkring i sina vita benklädnader hur som helst, utan han gick omkring som hämtad ur en Cullbergs-balett enbart hemma i sin trädgård. Den var så prunkande och uppväxt, med en massa hallonbuskar och äppelträd, så det var inte alls någon större fara. Det var ungefär som att se Jonathan Lejonhjärta i Astrid Lindgrens berättelse om Körsbärsdalen. Lång och tanig man i vita långkalsonger och vit hålbrynja. Sommarfräscht var det utan tvekan. Lite pinsamt var det ändå, den morgonen som morfar skulle gå ut till brevlådan och hämta tidningen och så blåste dörren igen. Där stod han vitklädd och grann. Om jag känner min morfar rätt, så tror jag inte att det fanns mycket tvekan, utan han gick nog ganska omgående till vedboden och drog ut kärringsnurran för att cykla iväg till Mossgränd. Där bodde nämligen en av döttrarna och där fanns en extranyckel. Något förvånad kunde min moster se sin far komma cyklandes mitt i gatan, endast iförd vita långkallingar och brynja. Till detta sina svarta kängor, varav den ena hade skena för att bära upp det lama benet. Det där har vi fnissat åt många gånger i vår släkt. Den berättelsen har så mycket av morfar i sig. En morfar som jag älskar från djupet av mitt hjärta och som jag hoppas att jag har fått ärva många goda egenskaper ifrån.

Jag kan ibland fundera på vad han gör hela dagarna uppe i himlen. Idag till exempel. Jag antar att jag inte kan tänka i helt jordiska termer, när det gäller aktiviterna i de himmelska salarna. På något sätt så tror jag att han håller igång några livsnjutarprojekt även där uppe. Det skulle inte förvåna mig om han har spänt upp en hängmatta mellan några vackra träd. Precis så som han hade gjort i sin trädgård på Dansö, där han bodde när han fanns här på jorden. Där låg vi och smågungande och gjorde upp de spännande planerna för dagen. Jag kan nog tro att han nuförtiden ligger på magen i hängmattan och kikar över kanten, för att ha koll på vad hans lilla grebba har för sig. Förhoppningsvis har Gud fått bukt med honom och hans dåliga vana att äta välling direkt ur kastrullen. Men morfar, så där kan man väl inte göra? Jo då, det går alldeles utmärkt! Det skulle jag aldrig få för mamma. Det skulle inte jag få för min mamma heller, svarade morfar med ett busigt leende.

Kikade morfar över hängmattekanten idag, så såg han morgonpromenaden i rask takt runt golfbanan. Åttatusentrehundraåttiotvå steg. Cirka en timme. I rejäl vind på sina ställen och bitande kyla i kinderna. Sedan var det skönt att få ställa sig i en varm dusch. För att inte tala om hur gott det smakade med äggröra och bacon till frukost. Det började arta sig till en bra dag. Höjdpunkten kom på eftermiddagen och den andra träffen för den teckenspråkiga Frälsarkransen. Vi höll kvar tankarna kring första pärlan, Gudspärlan. Vi presenterade oss med namn, pratade om vad namnet betyder och om vi kunde berätta varför vi heter som vi heter.

Jag har tre namn. Ett tilltalsnamn och två extranamn. Min mamma ville att jag skulle få ett namn, min moster tillika gudmor hade ett annat förslag och brorsan och pappa kom med ett tredje. Det var majoriteten som segrade och mamma och moster fick ha med sina namn som tillägg. Om jag själv hade fått välja så skulle jag ha valt Naemi, som var min mormors andranamn. Hon hette Esther som tilltalsnamn, men det förknippar jag med Martin Ljungs hojtande och så Ingeborg och det känns bekant från sången "Jag har en liten moster, som heter Ingeborg". Jag har faktiskt en go liten moster som heter Ingeborg, som andranamn. Nej, Naemi tycker jag är coolt och får jag för mig att byta någon gång, så är chansen rätt stor att jag slår till på det. Eller så får jag påverka barnen när barnbarnen ska få sina namn. Kommer jag att bli en sådan mormor och farmor som lägger sig i? Nej, jag tror faktiskt inte det.

I Frälsarkransen fanns bland annat en lilja, en offertjänarinna och en pärla om vi ser till namnbetydelserna. Intressant och det kändes som om vi kom nära varandra. Jag vet inte om du har läst eller om du minns min skräckdag med Post-it-lapparna? Idag var det dags igen. Gula små lappar med klisterremsa på baksidan. Jag erkänner när jag har fel. Idag fick jag ta tillbaka varenda kräkord om lapparna. Helt plötsligt fyllde lapparna en funktion och jag blev en Post-it-lapps-ambassadör. På ett stort ark stod ordet GUD med versaler. All annan yta var tom och vit. Så fick vi en hög lappar att skriva ett ord på. Vad tänker du på när du tänker på ordet Gud? Jag skrev frenetiskt. När vi sedan fick fästa upp lapparna och se vad alla hade skrivit, så kändes det så välsignat. Tänk att en måndagseftermiddag, mitt i smällkalla vintern, få stå och beskriva Gud.

I en annan övning skulle vi göra val om hur vi tänkte oss Gud. Vi fick två alternativ. Beroende på vilket val vi gjorde, så skulle vi ställa oss på ena sidan av rummet eller på den andra sidan. Så otroligt spännande att få ta del av hur de andra tänkte. Förklaringarna som kom, gick rakt in i mitt hjärta. Jag skulle så gärna vilja få in dessa tankar rakt in i en söndagsgudstjänst. Nu är det fjorton dagar tills vi ses nästa gång och jag har redan börjat längta. Jag skrev bland annat humor och evig på två av alla mina lappar. Så här i efterhand skulle jag ha kunnat summera dessa två med att skriva Mr T:s långkalsonger. De är för mig både humoristiska och eviga på något vis. Men hur långt kan jag gå i mina beskrivningar? Kan jag tänka på Gud och långkalsonger samtidigt? Jag säger som morfar: Ja, det går alldeles utmärkt. Jag klarade av det precis nyss. På återseende med ett leende!

PS. Det slog mig precis att det finns faktiskt en häftig, hmmm småvitsigt, koppling mellan Gud och Post-it-lappar. Har du sett filmen "Bruce den allsmäktige"? Om inte, gör det! Jag fick förresten en kram och en liten ängel av Meta efter Frälsarkransen ikväll. Det skulle vara en ölängel tydligen och den verkar faktiskt vara tillverkad av något ölburksliknande material. Det satt en liten pingla i kjolkanten och jag undrar om det går att ringa i den och få en kall öl serverad? Får änglar ölmagar är en annan fråga som jag skulle vilja ställa till styrÖLsen. Fundera på det. Vi har nästa möte om fjorton dagar. Direkt efter Frälsarkransens tredje träff. Förstår du hur mycket längtan jag måste bära på de kommande fjorton dagarna?