Trots att jag snart är uppe i etthundrafyrtio blogginlägg så inser jag att jag har mycket kvar att lära inom bloggområdet. Jag fick helt nyligen en aha-upplevelse. Detta skedde när jag besökte min egen blogg. Jag var lite nyfiken. Vad har jag skrivit om? Har jag förändrats? Håller jag fortfarande ångan uppe? Har jag tappat gnistan? Står jag då och då på barrikaderna? Är jag personlig på ett svenskt lagom sätt? Finns jag med mitt i vardagen? Jag gjorde en liten koll på mig själv. Gjorde några nedslag och läste. Var på näppen att börja betygsätta mig, men tänkte att då är det bättre att ägna den tiden åt att påbörja en ny blogg.
Så kom aha-upplevelsen. Något som jag totalt hade missat. Det här med att gå tillbaka och hitta kommentarer. Jag har varit fullt upptagen med att jobba framåt. Producera. Det som får mig att trivas med livet. Jag vet att det finns trogna bloggläsare. Jag får uppmuntrande kommentarer ansikte mot ansikte med jämna mellanrum. Dessa uppmuntringar är som små guldkorn som gör mig rik eller som små glödande kol som får mig att ånga igång och skriva mer. Jag är tacksam till de trogna, som följer och som entusiasmerar.
För övrigt kan det kännas som om jag skriver ut i tomma intet. Eftersom jag skriver först och främst för att jag tycker det är så vansinnigt roligt och viktigt att skriva, så skulle det räcka med det. Att någon sedan läser och tycker om det jag producerar är bonus. En värdefull sådan. Som friskt källvatten när jag är nära att dö av törst. Som små blommor som växer upp i asfalten. Det är häftigt att det finns de som bryr sig. Aha-upplevelsen rör dem som har kommenterat i bloggen. De som har valt att skriva officiellt. Jag hade missat dem. Det som var mest intressant är att ibland har kommentaren kommit flera månader efter att bloggen blev producerad.
I samband med Aha-upplevelsen så insåg jag vilken makt en bloggare har. Är det något inlägg som inte passar i bloggen, rent nonsens alltså, så kan jag radera. Det är inte alls avancerat. Ett enkelt knapptryck. Borta. Jag väljer att ta bort sådant som inte alls är relevant för bloggens fortlevnad. Däremot får negativa och rena bloggpåhopp stå kvar. Vem vet, de har kanske helt rätt och bloggaren helt fel och då vore det synd att undanhålla världen den rätta kommentaren. Om det rör sig om rena påhopp så får de stå kvar som en slags öppen skamvrå, som de själva har valt att ställa sig i. Kan jag kommentera tillbaka, så ska jag försöka göra mig tid till det. Om jag kommer på något vettigt att kommentera med. Annars kan det kvitta.
Så finns det kommentarer som ger glädje och uppmuntran tillbaka. Vi vill väl alla sola oss i glansen ett tag, så jag kommer givetvis behålla dem och njuta av dem. Det kommer dagar då man måste titta på något positivt för att orka gå vidare och då finns det för min del några trevliga kommentarer. En kommentar har jag fått som nästan var längre än min längsta blogg. Ni som följer min blogg vet att det är nästan en prestation att kunna skriva längre än bloggaren själv. Jag vet inte om jag tycker att det var en kommentar till bloggen, utan mer ett friskt fortsättande på bloggens tema. Sådant är också trevligt. När någon annan vill ta över och ge sin syn och sin erfarenhet. Känns ganska stort att få vara med och starta något.
Det vore trevligt att få geografiska kommentarer, där läsaren skriver in platsen på jorden, som läsaren befinner sig på just då. Varför inte starta upp denna miniundersökning, som inte är utförd av Sifo, med en gång? Om du som läser denna aktuella blogg bara skriver in platsen du befinner dig på, så får jag en känsla av att det inte bara är jag, datorn, kaffekoppen och fåtöljen. Kommentarer som: ”Jag befinner mig på toaletten i Ljungskile och nu spolar jag ner både min skit och din blogg dito” kan jag med ett lätt tangenttryck radera. Eller: ”jag sitter på sandstranden vid Piteå havsbad och tycker att du kan ta din blogg och dra åt h-e”, får gå samma väg. En enkel geografisk undersökning är allt jag vill åt. Inte bloggens för- och nackdelar. Jag är ute efter fler aha-upplevelser. Att bloggen inte är död. Det är bara döda fiskar som flyter med strömmen. Jag vill därför försöka hålla bloggen levande. Fisk är jag redan, sedan födseln. På återseende med ett leende!
PS. Idag är mina tankar hos min bror som bor i Sveriges lilla svar på Peking. Vad nu det smeknamnet på Norrköping kommer ifrån? I alla fall är det hans födelsedag och trots att han är en storebror, så är han barnsligt förtjust i födelsedagar. Han gillar kalas, tårta, gemenskap med släkt och vänner. Lite trist att det idag skiljer cirka 30 mil. För idag är det ingen vanlig dag, för det är bror mins födelsedag. Hurra, hurra, hurra! Hoppas kalaset blir bra och trivsamt. Här pågår förberedelserna för studentkalaset. Det borde lagstiftas om automatisk ledighet i samband med studentfirande. Det är många trådar som ska sammanvävas till en förhoppningsvis rolig fest på fredag.
Så kom aha-upplevelsen. Något som jag totalt hade missat. Det här med att gå tillbaka och hitta kommentarer. Jag har varit fullt upptagen med att jobba framåt. Producera. Det som får mig att trivas med livet. Jag vet att det finns trogna bloggläsare. Jag får uppmuntrande kommentarer ansikte mot ansikte med jämna mellanrum. Dessa uppmuntringar är som små guldkorn som gör mig rik eller som små glödande kol som får mig att ånga igång och skriva mer. Jag är tacksam till de trogna, som följer och som entusiasmerar.
För övrigt kan det kännas som om jag skriver ut i tomma intet. Eftersom jag skriver först och främst för att jag tycker det är så vansinnigt roligt och viktigt att skriva, så skulle det räcka med det. Att någon sedan läser och tycker om det jag producerar är bonus. En värdefull sådan. Som friskt källvatten när jag är nära att dö av törst. Som små blommor som växer upp i asfalten. Det är häftigt att det finns de som bryr sig. Aha-upplevelsen rör dem som har kommenterat i bloggen. De som har valt att skriva officiellt. Jag hade missat dem. Det som var mest intressant är att ibland har kommentaren kommit flera månader efter att bloggen blev producerad.
I samband med Aha-upplevelsen så insåg jag vilken makt en bloggare har. Är det något inlägg som inte passar i bloggen, rent nonsens alltså, så kan jag radera. Det är inte alls avancerat. Ett enkelt knapptryck. Borta. Jag väljer att ta bort sådant som inte alls är relevant för bloggens fortlevnad. Däremot får negativa och rena bloggpåhopp stå kvar. Vem vet, de har kanske helt rätt och bloggaren helt fel och då vore det synd att undanhålla världen den rätta kommentaren. Om det rör sig om rena påhopp så får de stå kvar som en slags öppen skamvrå, som de själva har valt att ställa sig i. Kan jag kommentera tillbaka, så ska jag försöka göra mig tid till det. Om jag kommer på något vettigt att kommentera med. Annars kan det kvitta.
Så finns det kommentarer som ger glädje och uppmuntran tillbaka. Vi vill väl alla sola oss i glansen ett tag, så jag kommer givetvis behålla dem och njuta av dem. Det kommer dagar då man måste titta på något positivt för att orka gå vidare och då finns det för min del några trevliga kommentarer. En kommentar har jag fått som nästan var längre än min längsta blogg. Ni som följer min blogg vet att det är nästan en prestation att kunna skriva längre än bloggaren själv. Jag vet inte om jag tycker att det var en kommentar till bloggen, utan mer ett friskt fortsättande på bloggens tema. Sådant är också trevligt. När någon annan vill ta över och ge sin syn och sin erfarenhet. Känns ganska stort att få vara med och starta något.
Det vore trevligt att få geografiska kommentarer, där läsaren skriver in platsen på jorden, som läsaren befinner sig på just då. Varför inte starta upp denna miniundersökning, som inte är utförd av Sifo, med en gång? Om du som läser denna aktuella blogg bara skriver in platsen du befinner dig på, så får jag en känsla av att det inte bara är jag, datorn, kaffekoppen och fåtöljen. Kommentarer som: ”Jag befinner mig på toaletten i Ljungskile och nu spolar jag ner både min skit och din blogg dito” kan jag med ett lätt tangenttryck radera. Eller: ”jag sitter på sandstranden vid Piteå havsbad och tycker att du kan ta din blogg och dra åt h-e”, får gå samma väg. En enkel geografisk undersökning är allt jag vill åt. Inte bloggens för- och nackdelar. Jag är ute efter fler aha-upplevelser. Att bloggen inte är död. Det är bara döda fiskar som flyter med strömmen. Jag vill därför försöka hålla bloggen levande. Fisk är jag redan, sedan födseln. På återseende med ett leende!
PS. Idag är mina tankar hos min bror som bor i Sveriges lilla svar på Peking. Vad nu det smeknamnet på Norrköping kommer ifrån? I alla fall är det hans födelsedag och trots att han är en storebror, så är han barnsligt förtjust i födelsedagar. Han gillar kalas, tårta, gemenskap med släkt och vänner. Lite trist att det idag skiljer cirka 30 mil. För idag är det ingen vanlig dag, för det är bror mins födelsedag. Hurra, hurra, hurra! Hoppas kalaset blir bra och trivsamt. Här pågår förberedelserna för studentkalaset. Det borde lagstiftas om automatisk ledighet i samband med studentfirande. Det är många trådar som ska sammanvävas till en förhoppningsvis rolig fest på fredag.
1 kommentar:
Kära bloggare, jag har precis rest mig med min kaffekopp från kyrktrappan under lönnarna och molnen. Sitter nu framför datorn med veckans rapporter och kommande veckas planering...Tar mig friheten att dra ut på rasten och kastar mig ut i nätrymden för att stilla läslustan och inspirationstörsten - var då undrar du? Hos dig, tackar jag!
Lycka till med examensfirandet - trevlig försommarhelg,
vikvaktisnästgårds...
Skicka en kommentar