Som stora mäktiga dån

Två mäktiga naturupplevelser på två dagar. Det får mig att känna mig ödmjuk och som just den jag är: en liten människa på jorden. I söndags gjorde vi en liten utflykt söderöver. Till Älvkarleby vid Dalälven. Det annonserades Fallens Dag. Jag tror att det var för trettiosjunde året i rad och vi har varit bosatta i närheten sedan nittonhundranittiotvå. Mr T har varit där någon gång och gjort en instrumental insats tillsammans med sina kollegor. För mig var det första gången. Inte i Älvkarleby, men på Fallens Dag. Det passade bra i år med tanke på Smålandsbesöket och en lite lagom utflykt i trötthetens spår efter avslutad studentfest. En kaffekorg packades och så ställde vi kosan förbi Bomhus, Furuvik, Skutskär och så framme vid Älvkarleby. Att vi skulle få sällskap av mycket folk förstod vi på alla bilar som stod parkerade lite kors och tvärs och även organiserat på betalda platser. Vi tog en sådan betald tjugokronorsplats och tog med oss fikat och filtarna.

Det är konstigt med medhavd fikakorg. Det smakar alltid lika gott med fika utomhus. Även om det är samma gamla bullar, muffins och kex som hemma, så känns det extra smaskigt på ny plats. Det var inte den varmaste sommardagen, men tillräckligt för att vi skulle kunna sitta ute i godan ro, utan att behöva använda jackorna. Det närmade sig klockslaget för påsläppet av dammluckorna och vi tog oss till sidan av vattenfallet. Så nära att vi kunde se när luckorna öppnades och både se och höra när vattnet kom forsande. Det skummade och forsade. Det blev som en dimkaskad i virvlet. Det brusade och dånade. Då och då kände vi även hur vinden tog med sig lite små vattenpartiklar och vi blev smått blöta. Vi knäppte kort. Vi tittade på varandra och log, så där förunderligt nöjda som man bara kan bli av fantastiska naturupplevelser.

Vi strosade en stund i omgivningarna när dammluckorna åter slöt sig och därefter tog vi oss mot Gårdskär. Hamnade längst ut mot havsbandet vid några rangliga fiskarstugor. Sådana där som har hela havet inomhus på bottenvåningen och ett litet boende på övervåningen. Vi såg inte till en enda människa, utan vi satte oss vid ett rastplatsbord och njöt av havslukt och skön gemenskap. Det var på något sätt som balsam för själen att sitta där vid den rutiga duken och samtala om stort och smått. Fågelsången var i tystnaden så påtaglig att det kändes som om vi satt mitt på scenen av en gigantisk konsert. När myggen trivdes lika bra som vi, packade vi ihop och fortsatte färden hemåt. En grusväg med hastighetsskylt för sjuttio övergick till asfalterad väg med tillåten hastighet på femtio. Ingen logik i detta.

Nästa naturupplevelse av det ovanliga slaget kom igår eftermiddag. Det drog ihop sig och sedan öppnades säcken precis ovanför där vi bor. Inte med snö, inte med regn, men med hagel. Inte vilket hagel som helst. Stora isbitar fyllde snabbt altangolvet och vi försökte snabbt rädda det som räddas kunde av urnor och annat. Allt var över på en kort stund och då låg hackade blommor och blad på marken. Vilken kraft. Ett par centimeter istäcke i form av skapligt stora kulor täckte altanen ett bra tag. Jag tror nästan att de bilar som stod ute i det fria kan ha fått några små plåtskador på taken och motorhuvarna. Racer-Saaben stod i garaget. Vi kan återigen använda det till vad det är tänkt. Det har fått fungera som filial till IKEA-lagret ett tag.

Nu ska det straxt bli en tredje naturupplevelse i form av en promenad med världens trevligaste promenadsällskap, nämligen Mr T. Förutom lite frisk luft, så kan vi på nära håll ha koll på svalorna som svischar förbi. Titta på åkrarna med nyslaget hö. Kolla hur långt det är kvar till skördetider av smultron i dikeskanterna. Söta kaniner finns det gott om ute i det fria. Kan inte hålla tillbaka det som växer fram i mitt inre. En fascination över hur många nyanser av grönt det finns till exempel. Hur bra alla gröna färger passar ihop med blåa nyanser. Skog, ängar, sjö och himmel. Det är mäktigt. På återseende med ett leende!

PS. Kan inte låta bli att ägna dagens PS åt en sångtext. Skriven av herrarna Joel Blomqvist och Per Ollén. De måste ha gjort en del naturupplevelser. Eller varför inte en Gudsupplevelse?
O, hur saligt att få vandra, hemåt vid vår Faders hand. Snart vi slutat ökenfärden och går in i Kanaans land. Härligt sången där skall brusa, stark som dånet av en vattuflod: Äran tillhör Gud och Lammet, som oss vunnit med sitt blod.

Här vid älvarna i Babel tystnar ofta nog vår sång, men vi väntar bättre dagar i Jerusalem en gång. Härligt sången där skall brusa...

Intet mörker där skall vara, inga tårar, ingen nöd, ingen synd och ingen plåga, ingen djävul, ingen död. Härligt sången där skall brusa...

Här vi skiljs ifrån varandra, här är möda, sorg och strid, men uti den gyllne staden snart vi mötas får i frid. Härligt sången där skall brusa...

O, må ingen bli tillbaka, här i denna mörka värld. Må vi alla där få mötas efter slutad pilgrimsfärd. Härligt sången där skall brusa...