Dan Andersson, Karin Boye, Nils Ferlin, Gustaf Fröding, Verner von Heidenstam, Erik Axel Karlfeldt, Edith Södergran är några av våra mest kända svenska poeter. Det finns många, många fler. Poesi är konsten att skriva poem. Att nedteckna litterära verk som ska läsas eller reciteras. Det finns många olika ord för samma sak. Skaldekonst, dikt, vers, lyrik är bara några benämningar på samma sak. Så om du börjar att skriva poesei så behöver du inte känna dig ensam. Du kommer att märka att det är många fler som bär på samma behov. Som innehar samma längtan att få uttrycka sig i ord. Ord som sammanlänkas och blir till poesi.
Jag själv tillhör den skara som gärna skriver. Inte enbart poesi, men då och då. Jag tycker om att skriva på rim, men det går lika bra utan. Min skrivkonst påminner om fläsk. Den finns både som orimmat och rimmat. När det gäller fläsk så innebär rimmat saltat. Jag saltar min skrivkonst då och då. Det beror helt och hållet på vad det är som måste ut. Sådant som finns i mina tankar, i mitt hjärta och i min själ. Jag är sällan slätstruken eller sockersöt i mitt skrivande. Jag gillar nog helt enkelt att fläska på.
Jag är redan rik, så jag behöver inte skriva för att tjäna pengar. Jag har alltså inte någon kniv mot strupen så att jag måste skriva. Jag kan skriva när jag har lust och det har jag ofta. Förresten, om jag behövde bli rik på pengar, så skulle jag absolut vara tvungen att se mig om efter någon annan sysselsättning. Att nedteckna ord blir man inte rik av. Jag är inte rik när det gäller att räkna kronor och ören, men så räknar jag inte rikedom på det sättet heller. Däremot är jag rik på att ha en fin familj, ett nära förhållande till naturen, en stark tro och rik på ord. Vad det gäller pengar så har jag så att jag klarar mig och min familj. Vi kan till och med stödja andra projekt och människor. Det är gott nog.
Jag skriver inte heller för att bli känd. Vi är ju alla, vare sig vi vill eller inte, redan kända av den störste, nämligen Gud själv. För vem skulle det vara viktigare att göra sig känd inför? I jämförelse känns alla andra kändisskap rätt småttiga och obetydliga. Jag har inte behov av att andra människor ser mig som känd. Det är mycket viktigare för mig att vi i så fall känner varandra. Det här med att bygga relationer, att få dela varandras vardagar och högtider. Att ta del i glädje och sorg. Det är på något sätt som om varje människas liv är en bok i sig. En spännande, kittlande levnadsberättelse som borde få det vackraste inbundna omslaget.
Så om jag inte vill bli rik på pengar eller skaffa mig ett kändisskap, vad är det då för idé att skriva? Om inte mitt hjärta klappade så skulle jag inte kunna leva. Om inte mina lungor andades så skulle jag alldeles strax dö. Om jag inte skrev så skulle något viktigt inom kvävas och leda mig in i en borttynande tillvaro. Detta har jag känt länge. Jag har inte lika länge tagit det på allvar. Det har funnits hinder i vägen.
Vad är det för hinder? Jag kan inte säga att det beror på att jag inte tror på mig själv. För det gör jag. Jag vill dock inte tro på mig själv så att det rinner över och att det ska tolkas som om att jag är dryg och självupptagen. Någon slags ödmjukhet har varit som ett hinder. Det finns fler. Andra människors tyckanden till exempel. Det skulle aldrig falla mig in att låta bli att skriva för att andra tycker att jag ska låta bli. Ändå är vägen från fulltecknad lapp i byrålådan till officiellt tryck ofantligt lång. Det är ett litet hinder där någonstans. Nästan osynligt.
Så simpla saker som ekonomi kan också vara en orsak till att inte publicera. Det är ett dyrt nöje och om det enbart vore nöje, så hade jag nog aldrig kommit till skott. Nu är skrivandet på samma nivå som hjärtslag och andetag och då är det livsviktigt att få se det i tryck. Ett hinder kan också vara att så många andra, större och mer välkända författare har skrivit så mycket fantastiskt fina saker. Då jag själv är mig så nära, så vet jag min litenhet och mitt i litenheten är hindret gigantiskt. Vad kan jag tillföra som kan vara av vikt?
Vi skaffade oss ett nytt kylskåp för en tid sedan. Det fick sällskap av en ny frys. Det var välbehövligt. Varje dag med de gamla skåpen var en fråga om hur länge det skulle gå. De nya vitvarorna är fräscha och smart inredda. Jag är mycket glad över dessa. Det finns små finesser i funktionerna, som är helt onödiga, men smått trevliga. Nu innan midsommar köpte vi glass. Den yngsta tonåringen skulle inte klara många dagar utan denna vara. När vi köpte två förpackningar av någon finare GB-sort, så följde det med ett paket av kylskåpsmagneter. Så kallad kylskåpspoesi. Ordet glass fanns givetvis med. Det var GB som stod för erbjudandet.
Vi plockade isär dessa små magnetiserade bitarna och fäste dem på kylskåpsdörren. Det dröjde inte länge förrän det gick att läsa poesi. Mitt i vardagsbestyren. Jag upptäckte att jag återigen inte är ensam om diktandet. Jag har sällskap av tre andra stora och betydelsefulla poeter i familjen. Tänk om Strindberg, Birger Sjöberg och Carl Michael Bellman hade haft tillgång till något liknande. Vad hade inte kunnat skett då? Deras poesi hade nått nya svindlande höjder. Jag kommer nu att för första gången bloggpublicera kylskåpsalstren. Jag kan inte undanhålla dessa för resten av världen. Vem vet, ni kommer kanske att få se dem igen om femtio år. I någon känd svensk diktsamling. Det kanske står okänd under alstren. Världen kommer att undra: "Är det månne Ferlin som skaldat? Eller Hjalmar Gullberg."
kreativ passion med hjärta är bäst
sol hav snö ingenting perfekt
gör mig glad min vän men utan vårt bästa röd vin
ha ett under idag över allt servera mitt skratt
blå ögon
nu har du semester
älskar glass jordgubbar kola vanilj choklad äpple frukt dessert sova hatar grädde
puss kyss vacker kram läppar
varför måste fötter resa?
jag kan ge dig en krokodil!
titta dit viska förlåt som honung det vill vi
Det var bidraget till det stora hav av diktkonst som finns i världen. Orimmat. Vet du förresten att i gammal språkanvändning, så kunde orimmad ha betydelsen oanvänd, något som inte ännu tagits. En orimmad fästmö, var alltså en oanvänd fästmö. Motsatsen var rimmad och betydde begagnad. Så ovanstående kylskåpspoesi är orimmad i två betydelser. Inte skriven på rim och inte tidigare använd. Alla stora författare har börjat någonstans. Att lära sig alfabetet, läsa och skriva. Alla har någon gång skrivit det första ordet som skulle leda till ett diktarskap och författarskap. Med eller utan kylskåp. På återseende med ett leende!
PS. Idag är det vind i svenska flaggan som är hissad i kvarteret. Midsommardag och allmän flaggdag. Hos oss känns det som allmän slappdag också. Jag har kommit igång med ett av mina önskemål för semestern och det är inte b-a-n-t-n-i-n-g-e-n kan jag med säkerhet säga. Däremot läsningen. Plöjer just nu "Mörkertal" av min sommarfavoritförfattare: Arne Dahl. Det ligger en hög av böcker på nattduksbordet. Det känns inte alls stressande. Tvärtom. Det gick ovanligt snabbt att komma in i semesterlunken detta år. Om jag inte bloggar på ett tag, så läser jag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar