Punkt 3 på min sommarlista är avklarad. Jag har nämligen badat havsbad idag. Modigt, eller hur? Bara den bloggläsare som själv har havsdoppat sig i Gävlebukten vid den här tiden på året förstår vidden av min modighet. Kanske så till den milda grad modigt att det slår över i dumhet. Okej, första halvan av punkt tre är avklarad. Andra halvan, den om att undvika urinvägsinfektion kan jag i nuläget inte uttala mig om. Tills vidare så gläds jag åt själva doppet. Så här gick det till...
Mr T och jag bestämde redan igår att om det var okej väder idag, så skulle vi cykla ut till havet. Till Engeltofta närmare bestämt. Solen sken, termometern som sitter i skuggan visade tjugo grader. Lite lagom vind. Bestämt är bestämt och vi packade en liten matsäck med kaffetermos, dryck, bullpåse, mackor och pastasallad. Nu undrar ni säkert hur vår stora matsäck till stranden brukar se ut. Ni får fortsätta att undra. Tids nog blir det säkerligen ett bloggtillfälle för detta.
Vi rullade in på Engeltoftaområdet och konstaterade att det var lite folk eller snarare inget folk alls. Förutom en businesskille som hängde över utegrillen snackandes mobil. Han var inte på väg till stranden. Han grillade inte heller. Han höll på att sluta ett avtal. Han kanske förhandlade priserna på rädisorna till restaurangen? Vi cyklade ända ner till sandstranden och upptäckte en äldre herre som satt i en avkopplad solpose i en brassestol. Han var svårupptäckt bakom ett buskage och en grön soptunna modell stor. Vi var inte helt ensamma Mr T och jag. Annars hade vi kunnat dra igång en massa fantasier om egen strandtomt vid havet och andra tokerier. Tur att gubben redan hade parkerat sin lekamen.
Jag bestämde mig ganska snabbt att idag skulle premiärdoppet tas. Helt utan vetskap om hur kallt eller varmt det var i böljan. Beslutet om doppet hade jag nog tagit redan innan vi åkte iväg. När jag väl har bestämt mig för något så brukar jag genomföra det. Jag är alltså inte av den naturen att jag lätt bangar ur. Speciellt inte när det gäller bad. Jag tror det beror på att jag försöker att ta igen all förlorad badtid från min barndom. Jag fick nämligen inte bada utomhus eller i bassäng när jag var liten. Jag gick i simskola, men bara rent tekniskt uppe på land. Böj, vinkla, runt ihop och sträck uuut. Böj, vinkla, runt ihop och sträck uuut. Jag lärde mig rörelserna på land, men plumsa i var strängeligen förbjudet. Mina njurar var i risigt skick och de lyckades dra ner mig i sjukdomen också.
En operation i tioårsåldern vände den negativa badtrenden. Så är det något jag njuter av på sommaren, så är det badet. Helst i havet, men sjöar och åar går också bra. En och annan urinvägsinfektion eller blåskatarr kan jag fortfarande dra på mig, men den diagnosen ställer jag redan innan provsvaret har kommit tillbaka och doktorn brukar lita mer på mig än på odlingen. Det är kanske det som kallas livserfarenhet? Fast jag måste säga att uppskattningen över att kunna kasta mig i vattnet är större än rädslan för att bli sjuk. Vad är en blåskatarr mot friheten att få känna ett helt hav omsluta min kropp?
Jag väntade en stund innan jag hoppade i plurret idag. Det hann till och med komma en dam i svart baddräkt som gick i före. Jag såg på hennes kroppsspråk och ansiktsuttryck att det var kallt. Med kallt menar jag nu, riktigt kallt. Så har vi det där med min envishet. Jag visste att jag skulle inte banga. Hade jag tagit mig till havet, så skulle jag också i. Klockan var cirka 12.30 och jag tänkte att just nu är det mässa på jobbet. Med orgel, bibelord, nattvard och psalmsång. Min gudstjänst höll jag för mig själv ute på Engeltofta. Solen sken, molnen gled på himlen, vattnet kluckade, måsarna svävade, Mr T låg på filten, vinden smekte mig vänligt och jag tror att Gud satt på första parkett och kollade in läget. Han känner mig. Han visste att jag skulle kliva i. Han ville bara ha nöjet att se mig kippa efter andan. För det var precis vad jag gjorde.
Shit va' kallt... Vristerna kyldes ner och nästan sprängdes sönder. Vadmusklerna gick mot sommarens första kramp. Det sved till i låren och när vattnet nådde naveln, så kände jag att jag måste i och låta kroppen dela på pinan. Kast med fullvuxen kropp och plask i med magen mot botten, snabb vändning till rygg och några bensprattel. Det är tradition. Bensprattel, så att det blir som en stor havsfontän, har jag ärvt av min stora badidol: mamma. I bästa Esther Williams-stil, så gjorde jag en simsprattelpiruett på 0,3 sekunder. Sedan for jag upp som en projektil. Shit, shit, shit, va' kalllt!
Sanden värmde under fötterna när jag kom upp ur vattnet. Vinden värmde också. Jag tror faktiskt att ett kylskåp också hade känts varmt i jämförelse med badupplevelsen. Jag kände mig modig och färdig att erövra världen. Tänk vad lite det behövs för att få igång mig. Nu hade jag blött bikinin och det kändes fjompigt att det bara blev ett dopp i ilfart. Knappt så att åskådarna på stranden hann med. Meningslöst att imponera på folk om de inte ens vet om att de ska bli imponerade. Eller så hade de redan sett mig och tänkt: vilken komplett idiot till människa som badar. Hon kommer att dra på sig urinvägsinfektion. Hur som helst, de fick en chans till att tänka vad de ville. Jag gick i en gång till. Den här gången visste kroppen om hur kallt det egentligen var och då gick allt mycket bättre. Fast shit va' kallt!
Snabbt byte till torr bikini. Sitt aldrig på stranden med blöta badkläder. Det är inte bra för urinvägar eller övriga kroppen heller för den delen. Blött i vattnet, torrt på land. Det är en regel lika god som rattmuff på vid vinterkyla, rattmuff av vid vårvärme. Frågan är vilken regel nudisterna ska använda? Några nakenbadare fanns inte på Engeltofta. Det fanns nästan inga badare ens. Bara bloggaren och damen i svart baddräkt. Efter bikinibytet så kom belöningen. En mugg med termoskaffe. Säg mig en enda sak i livet som slår denna fullständiga frihet.
PS. Ikväll blir det Tyskland-Turkiet på TV:n. Fotbolls-EM alltså. Inte lika kul nu när inte Sverige är kvar. Då är det roligare att rapportera att Östers IF ligger tvåa i tabellen. Vi pratar div. 1 södra. Vi pratar vägen tillbaka till Allsvenskan. På återseende med ett leende!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar