Ge mig ett S. Ge mig ett E. Ge mig ett M. Ge mig ett E. Ge mig ett S. Ge mig ett T. Ge mig ett E. Ge mig ett R. Oh, vilken tjatig och dryg inledning på denna blogg... Det märks att jag har... just det: SEMESTER! Jag klev ganska hurtigt ur sängen i morse. Båda tonåringarna skulle iväg. Sommarjobb och andra aktiviteter. Mr T låg kvar i sängen med huvudvärk. Det är lätt att dra slutsatsen att det blev ett riktigt röjarpartaj med brassgänget på Bishop Arms igårkväll, men det var ett städat gäng som träffades för att umgås och önska varandra trevlig sommar. För Mr T: s del två Kilkennys och kycklingfilé med rösti. Inget som framkallar huvudvärk. Det verkar komma från nacken, så det är antagligen cyklingen eller solningen på mage, samtidigt som han läste Strindbergs "Röda rummet". En bok som jag tror att Mr T gärna kastar i sjön när han vågar ta sommarens första dopp eller så hamnar den som extra fyr på grillen. Mr T har svårt att förstå storheten med "Röda rummet". En enda konstig röra. Det kanske är den som framkallar huvudvärk?
I tvättstugan snurrar redan tre maskiner. Tänkte köra sängkläder, handdukar och kläder idag. Det är något speciellt med att göra sådana där vardagliga saker under semestern. Helt annorlunda att göra vardagliga saker under själva vardagen. Då allt annat ska göras också. Nu känns det som en liten utflykt till kvarterslokalen, insupa lite frisk luft på vägen, för att sedan lalla hem och ta en kopp kaffe. Blogga, läsa bok, slänga ett öga på klockan och konstatera att maskinerna behöver ännu en halvtimma på sig. En halvtimma som jag kan förströ mig själv på. Det är semester det!
Det märks tydligt att det är semester. För i natt och i morse har det regnat. Typiskt tänker många. Skönt tänker jag. Då behöver vi inte ränna runt i trädgården med en vattenslang idag. Det har skötts helt automatiskt och kostnadsfritt. Snacka om semester. Fast det är klart att håller det i sig all fem semesterveckor, så prövas säkert mitt tålamod också. Just nu känns det bara fräscht och friskt. Nu till något helt annat än fräscht och friskt. Nämligen bajs.
Igår kväll tog jag mig en promenad i min ensamhet. Tyck inte synd om mig. Jag tyckte det var skönt. Jag rensade hjärnan på en massa onödigt. Filurade lite på en bok och löste ett mindre problem. Jag kollade in omgivningen och fick göra det alldeles ostört. Det var nästan konstigt folktomt. Kanske satt folk inne och tittade på Spanien-Italien i fotboll. De sällsynta människorna som körde förbi mig tänkte säkert att där går en ointresserad fotbollsänka. De kunde inte tro mer fel. För där gick en superintresserad fotbollsälskare, men som just då var mer intresserad av egen motion än om fotbollsresultat. Jag var helt övertygad om att matchen skulle spelas oavsett om jag satt där eller inte. Det gäller att inse sin betydelselöshet och därför gick jag på promenad. Nu till ämnet: bajs.
Jag har ingen hund. Men jag känner många som har det. Jag vet att de brukar ha sådana där små svarta plastpåsar som de stoppar handen i och plockar upp bajskorvarna som deras älskling, det vill säga hunden, har släppt. Därefter viker de upp påsen och knyter ihop den. Tar hem den eller slänger den i någon allmän sopkorg. Om någon hundägare inte gör det, så skrivs det en insändare i tidningen. Ajabaja. Vi vill inte ha hundens bajamaja. Ta genast bort all skit. Annars åker du på en nit. Det står inte så ordagrant, men innehållet och meningen i insändaren är något liknande.
Jag har ingen häst. Men jag känner många som har det. Min dotter rider. På något sätt liknar dessa djur varandra. Hunden och hästen. Fyra ben. Svans. Öron. Ögon. Nos. Hästarna brukar vara större. Så det är inte konstigt att deras bajs också är större. Vilka lass de kan lägga. Det är verkligen häpnadsväckande. Nu kommer vi till det konstiga. Vi hötter med fingret mot de hundägare som inte har svarta plastpåsar. Men hästägarna, vad gör vi mot dem? Absolut ingenting. Har du någon gång sett en hästägare med en svart plastsäck i tyglarna? Så där som hundägarna har i sina koppel. Igår på min promenad så möter jag två ryttarinnor på en asfalterad bilväg. Jag hejar. Jag tycker att hästarna är fina. Jag går vidare och efter cirka fem meter ligger värsta äckliga hindret. Hästbajs! En kolossal hög. Alldeles färskt. Nästan så att flugorna inte hade hunnit dit. Jag fick alltså äran att lukta och titta först. Givetvis så stannade jag inte och betraktade denna hög. Jag vandrade vidare och tänkte på hur konstigt det är.
Vi gnäller för små korvar av hundskit på cirka hundra gram, när det verkar vara helt okej att lämna flera kilo hästbajs. Jag får inte ihop detta. Okej, det är kanske någon som tröttnar och skriver insändare om hästbajs också. Speciellt på vissa ställen. Till exempel på cykelvägen vid golfbanan. Där flera hundra golfare ska passera varje dag i sina dyrbara golfskor. Då är det varken okej med hundbajs eller hästbajs. För min del går inte världen under av lite skit. Då tycker jag det är värre med orättvisan varför några ska ha plastpåsar på promenaden och andra inte. Varför säljs det inte hästskitspåsar på Granngården? Jag tänker inte ta patent på idén, så varsågod, du får den. Jag tror nämligen inte att det är det största problemet att starta upp tillverkningen av bajspåsar modell large. Det största kruxet blir att få ryttaren att hoppa ner från hästen, böja på ryggen och helst även knäna och lasta in ett par kilo gödsel i säcken. Sedan ska den knytas ihop och baxas upp på hästryggen och tas med hem. Det kommer inte bli någon säljsuccé. Tro mig.
Det är tydligen sig likt överallt. Det är lättare att gnälla över småskit som väder och grannar, när det finns större skitar att oja sig över. Som till exempel Robert Gabriel Mugabe i Zimbabwe. Nu snackar vi riktiga blajor. Hur länge ska denne man få hålla på? Han är åttiofyra år drygt. Hans andra fru är fyrtio år yngre. Undrar om hon gifte sig med honom av fri vilja eller om det var för att han var snygg, snäll och sexig? Eller kan det möjligen vara så att det var för pengar, presidentskap och pistoler? S eller P? Salt eller Peppar? Jag tror inte att det räcker med all världens salt, peppar och andra kryddor för att fixa till den stank som Mugabe nu sprider omkring sig. Jag är inte stolt över att blogga det. Men är det inte dags för honom att stoppas i en svart säck snart och ge plats för någon mer sympatisk person? På återseende med ett leende!
PS. För precis ett år sedan idag så var familjen på bröllop. Mr T: s yngsta bror skulle slå ihop sina band med en värmlandstös. Så jag passar på att bloggratulera på bröllopsdagen och önska lycka till med ännu ett år. Alla bröllopsdagar har ett namn och en gammal tradition säger att mannen ska ge sin hustru en present av just detta material. Ettårig bröllopsdag är av materialet bomull och det bästa han kan ge henne är väl några väl valda ord, inlindade i bomull. Själv firar Mr T och jag snart tjugotvåårig bröllopsdag och då är materialet jute. Så jag vet vad jag har att vänta, en jutesäck. Undrar vad jag kan stoppa för skit i den?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar