Läs Kyrk-oasen, inte Kyrko-asen.

Tänk vad ett litet bindestreck kan få betyda. Det lilla är viktigt. Fortsätter du att läsa dagens blogg så kommer du att få mer av den varan. Jag hyllar det osynliga idag. Det som händer utan att vi ser eller förstår hur viktigt det är. Jag måste bara börja med att kommentera vädret. För att visa hur vanligt svensk jag är. För första gången på mycket länge så är himlen grå. Värmen håller i sig, men nu varnar prognosen för svalare väder. Jag tar det inte som en varning, jag tar det som en välsignad hälsning. Varken blomrabatter eller människokroppar mår bra av sådan värme i längden. Nu böjer sig till och med lupinerna. Hela deras hållning talar sitt tydliga språk. De vill ha regn. Nog bloggat om vädret och raskt över till vilodagen.

Idag var jag kyrkobesökare. Det skulle vara stiligt att säga att gjorde det av fromhet, men med handen på hjärtat så måste jag bloggbikta mig och säga att det berodde helt och hållet på yngsta tonåringen. Hon ska feriejobba fem veckor som allt-i-allo hos svenska kyrkan i stan och idag var det en introduktion i konsten att fira högmässa. Jag tyckte att hon kunde få skjuts och dessutom få känna mitt stöd. Ingen har ju dött av att bevista en högmässa heller.

Jag tror att högmässan skulle vara mer välbesökt om människor visste om vilken svalka det finns i kyrkorummet. Okej, det är kanske inte den främsta anledningen till att gå till en gudstjänst att vi ska sänka kroppstemperaturen. Det vi får med oss i samma smäll är en slags svalka även för själen. Frisk luft i form av goda ord, stillhet och eftertanke. Temat för dagen var ödmjukhet och det kan jag behöva påminna mig om då och då. Det behöver väl alla?

Dottern gick ifrån högmässan med en hel A4 full med minnespunkter för det som ska göras inför, under och efter en högmässa. Det finns så otroligt många uppgifter för en kyrkovaktmästare att göra, så högmässan börjar sällan elva, som vi vanliga dödliga tror. Den börjar vid halv tio-tiden. För visst är det en gudstjänst i sig att ställa iordning och göra sådant som inte syns. Ett serviceyrke. Ett yrke som kanske inte får så många tack. Ett yrke som redan före predikan om ödmjukhet visste vad ödmjukhet är.

Om vaktmästaren inte är där, så skulle inte dörren till kyrkan vara öppen. Om inte vaktmästaren var där så skulle lamporna inte vara tända. Ljusen skulle inte brinna. Blommorna skulle saknas på altaret. Inget ljud i högtalarna. Inga psalmböcker och informationspapper skulle delas ut. Prästens utstyrsel skulle inte vara framplockad och nattvarden skulle inte vara förberedd. Inga siffror som talar om vilka psalmer som ska sjungas. Listan kan göras hur lång som helst. Vid eftertanke, så kommer prästen ner från sin piedestal som vi människor har satt denne på och blir lika viktig som vaktmästaren. Som i sin tur är lika viktig som organisten. Som i sin tur är lika viktig som kyrkobesökaren.

Vi har var och en vår plats. Vi är viktiga delar för att livet ska fortsätta och fyllas med innehåll. Det kändes fräscht att åka hem i en luftkonditionerad bil och på något sätt fortsatte gudstjänsten tillsammans med yngstingen, som nu var nyintroducerad vikarierande vaktmästare. Förutom att jag kände mig stolt över att hon satt där finklädd, så kände jag mig också road av att få nya unga ögon på gudstjänsten.

Till exempel varför inte blommor från naturen används på altaret. Det måste ju spara pengar, som kan användas på ett bättre sätt. Dessutom känns det mer nära och att få se skiftningarna i årstiderna. Så sjöng prästerna ganska konstigt. Jag kunde inte annat än att hålla med. Förbönen lät uppläst och opersonlig. Jag önskar att vi kunde ta del av denna insikt och använda oss av den på ett positivt sätt.

Jag vet inte varifrån jag fick mina tankar innan gudstjänsten, men helt plötsligt så kom jag att tänka på min konfirmation. Jag började fundera på åldern. Varför den är satt till ungefär 14-15 år? Just då moppe och ny mobil hägrar. Varför kommer inte möjligheten till detta beslut lite senare? Runt 18-19-årsåldern. Då man är på väg in i vuxenvärlden och är beredd att ta eget beslut. Jag tror att många konfirmerar sig för att få presenter. Eller av tradition. Jag känner att det skulle vara häftigt att konfirmeras för att man verkligen vill lära sig mer om tro, livet och om Gud. Så satt jag och funderade.

Nästa fundering kom lika oannonserad. Varför finns det så många regler på hur nattvarden ska tas. Att ta emot brödet i vänster hand för att sedan plocka upp det med höger för att stoppa det i munnen eller för att doppa det i vinet. Jag känner att detta skapar mer oro och okoncentration hos mig än det jag egentligen vill uppleva. Jag vill gå fram och få en påminnelse om det Gud har gjort för mig. Han lät sin son ta mina och andras synder, för att vi skulle leva och få ett evigt liv. Vilket offer. Jag är osäker på om jag skulle fixa upp det. Att offra min ende son. Jag vet svaret. Nej, det skulle jag inte. Där ligger skillnaden mellan Gud och mig som människa.

Ibland känns det som om vi i kyrkan gör saker för att behaga varandra mer än vi gör saker för att behaga Gud. Vi skapar regler och traditioner, som jag inte har hittat någonstans i till exempel Bibeln. Detta tar ofta så mycket ork att leva upp till något vi inte är skapade till bara för att göra oss viktiga inför andra, att vi inte har ork eller tid kvar att göra det vi är skapade till, att ge vårt lov till Gud. Jag tror att detta kan vara en viktig anledning till varför en gudstjänst kan kännas totalt död och genuint trist. Vi har också den svenska mentaliteten och den begränsade begåvningen till att visa glädjeyttringar officiellt att ta hänsyn till.

Jag tillåter mig att vara kritisk och det kan verka som predikan inte bet ett dugg på mig. Hur är det egentligen ställt med min ödmjukhet? Jag är kanske inte rätt kvinna att uttala mig om det. Det finns ett ordspråk som säger: Ödmjukhet är den solida grunden för alla dygder. Jag tror att det finns ödmjukhet i grund och botten hos mig. Till och med ganska mycket. Jag ber och hoppas att den ödmjukheten inte ska slå över i mesighet. För det finns det tillräckligt av redan som det är.

Om jag bygger ett hus med ödmjukhet som grund, så skulle jag vilja ha en vägg med frimodighet och en med rättvisa. En tredje vägg med medmänsklighet och den fjärde med uppmuntran. Över alltihop ett tak fullt med beskydd från alla dumheter. Till sist så skulle jag fylla huset med kärlek. Fönster och dörrar där det var genomströmming av tankar och idéer, men eventuellt något nät, typ myggnät, som kunde sålla bort onödigheter och otäckheter. På sätt och vis har jag nog redan byggt upp det huset. Inombords. Där ingen ser.

PS. På eftermiddagen lyckades jag och den äldsta tonåringen med konststycket att hitta en snyggsko som passade på en frakturerad fot. Han ger verklighet åt talessättet: Om man ska vara fin får man lida pin. Likt Askungen i sagans värld provades skon med försiktighet och den passade och gav ett fint stöd till den värkande foten. Dessutom hittade han en snygg pikétröja. Somrig och med snyggt snitt. Tonåringen har sikte på ett liv efter studentdagen. En sommar i frihet. Då det ska fröjdas i ungdomens vår. Mr T har inte varit bloggomnämnd ännu. Han har frenetiskt gjort finliret på kaklingen. Ett litet pillergöra. Det som egentligen inte syns men som gör det hela klart. Hurra för kakelsättande män och kyrkovaktmästare. Ni är värdefulla. Precis som vi alla andra. På återseende med ett leende!