Underbart och ofattbart!

Oj, vad jag har saknat det jag nu upplever. Att få sitta i bästa fåtöljen med datorn i mitt knä. Kaffe-på-maten-koppen inom räckhåll. Fågelsången som tar sig in genom det öppna fönstret. Jag kan inte komma ifrån att detta är verkligen min stund på jorden. Det är säkert inte så smart att blogga nu. Jag har i och för sig bloggat förut när jag har varit trött. Trots att detta blir något så ovanligt som en mitt-på-dagen-blogg, så är jag trött. På ett mycket annorlunda sätt. Först och främst på det vanliga sättet. På grund av för lite sömn. På grund av mycket jobb. Därefter så måste jag tillägga tröttheten som är orsakad av att spänningarna har släppt. Att jag i skrivandets stund har studentfesten bakom mig. Inte längre framför mig. Dagarna efter har också varit fyllda av aktiviteter, även om dessa har gått i slow-motion. Smålandsgästerna åkte idag på morgonen och nu ska livet gå in i normala gängor. Det känns okej.

Jag skulle vilja återge studentdagen men allting har inte lagt sig ännu. Allt har inte fått smälta in, utan jag tror att jag bara kan säga med ärligt hjärta att jag är glad att det är över och att allt blev så otroligt lyckat och roligt. Bäst av allt är att studenten själv var glad, tacksam och mycket nöjd. Egentligen spelar det inte så stor roll vad den bloggande mamman tycker, fokuset låg på att göra en minnesvärd och glad dag för den studentande tonåringen. Vi lyckades! Därmed är Mr T och jag enormt nöjda. Givetvis trötta. För att på något sätt delge mina känslor för studentdagen så bloggpublicerar jag mitt tal till studenten:

"Min son, älskade Daniel. Idag är du student och jag kan inte lova dig att jag kan hålla det här talet utan att börja gråta. Jag grät många gånger redan då jag bar dig i min mage. Av lycka, av spänning, av osäkerhet för att jag skulle klara av att vara mamma.

När du föddes i Oslo en sen kväll i maj 1989, så grät jag också. Glädjetårar, tårar av stolthet och tårar av utmattning. För din entré till världen var långdragen. Men den som väntar på något gott, väntar aldrig för länge.

Så visst har det blivit många tårar under de här nitton åren. De flesta orsakade av glädje och stolthet. Men det har även funnits tårar av oro och bekymmer. Speciellt vid alla skador. Då jag har gråtit för att behöva se dig ha ont, men också för att dina planer har omkullkastats eller försenats.

Idag så är du student och jag är glad, stolt och lycklig, så jag försäkrar dig att tårarna som kommer är enbart positiva tårar.

Givetvis känns det helt märkligt att den lille gutten som föddes på Akers Sykehus för nitton år sedan, idag står med kostym, skjorta, slips, finskor och med en studentmössa på huvudet.

Det känns inte så avlägset då du trillade ner från rutschkanan när vi bodde i Göteborg och du blödde ymnigt från pannan. Eller när du började i Hille IF:s fotbollsskola och i HÅIK:s ishockeyskola. Jag kan någonstans inom mig fortfarande höra när du öppnade dörren och frågade om Malin och du fick gå runt i kvarteriet, som du sa om det här området. Du kunde också fråga om Malin och du fick gå till stora lekplatsen, som finns nere vid hyreshusen här i gropen.

Du har tagit dig igenom lågstadiet på Varva, mellanstadiet och även högstadiet på Milbo. Alla stadier har haft minst en termin för mycket. Du har längtat vidare och de nya stadierna har kommit som en befrielse.

Jag vet inte om det stämmer, men på gymnasiet känns det som det inte bara har varit en termin för mycket, utan kanske ett helt läsår. Idag Daniel, så är det över och nu väntar sommaren och resten av livet.

Vi märkte det mycket tidigt att du har ett stort och varmt hjärta. Det klappar för många och du har ställt upp för mobbade kompisar och du har lidit för att det finns människor som inte har något hem. Du är ett föredöme för många småkillar och tjejer, men du är också ett föredöme för många av oss vuxna. Inte minst för mig, din mamma.

Jag är imponerad av din ärlighet och din känsla för rättvisa. Du visar tydliga ledaregenskaper, inte för att upphöja dig själv, utan för att stötta och uppmuntra andra. Jag hoppas att du ska finna en frihet och en plats där du kan göra det du vill, utan att andra sätter käppar i vägen av olika anledningar.

För många tårar Daniel, kommer på grund av att vi inte lever i en lättlevd värld. Du har redan stött på en del svårigheter och med säkerhet lärt dig en del av dem. Du har fått ta ställning för eller emot och trots att du är så ung, så handlar du klokt och ärligt. Jag kan bara uppmuntra dig med att fortsätta med det. Även om det kommer att kosta dig en del tårar.

Att idrotten och speciellt fotbollen har betytt mycket för dig det går inte att undvika att förstå. När du kom tillbaka till skolan efter ditt första sommarlov och skulle med ord och bild beskriva ditt sommarlov, så handlade det bara om segern i Nobo Cup på Testebo. Den cupen gick av stapeln på sommarlovets första dag. Minnet bär du med dig fortfarande skulle jag tro.

Du har utrustats med en vinnarskalle men den har aldrig tagit överhanden, utan det har funnits medkänsla för andra, till och med i motståndarlaget. Du har också fått bära mycket frustration över att inte kunna spela när du har varit sjuk och skadad. Ibland har viljan att spela men inte kunna gjort mer ont än själva skadan tror jag.

Därför är det idag en stor glädje för oss, dina föräldrar och din lillasyster att få överräcka en uppmuntran och utdela årets Guldboll och jag vill läsa juryns motivering…

GULDBOLLEN 2008

Juryns motivering:
”Daniel Lundberg får Guldbollen,
Aftonbladets och Svenska Fotbollsförbundets pris
till årets bästa fotbollsspelande student,
för att han i mycket tidig ålder
visade ett spelsinne utöver det vanliga.
Han har varit och är en ledargestalt och
har i många olika sammanhang såsom
pojkfotboll, distriktsfotboll och i juniorallsvenskan elit,
axlat ett stort kaptensansvar.
Han har visat stor lojalitet, engagemang och spelkvalitéer som
mittback, vänsterback och mittfältare.
Både vänster- och högerfot utmärker sig på denna vältränade spelarkropp
som pryds med en vinnarskalle av sällan skådat slag.
Juryn anser att Daniel Lundberg är en nyckelspelare
för Hille IF:s A-lag och en stor förutsättning för att
detta lag ska gå hela vägen till Allsvenskan.
Vi tillönskar Daniel Lundberg en stor lycka och framgång och
ser honom som en lysande förebild för svensk fotboll.”

Guldbolls-juryn 2008 består av:
Stefan Andersson Hille IF
Thomas Tompa Andersson Gefle IF
Glenn Hysén F.d. Fotbollsspelare/Expertkommentator
Lennart Johansson Hederspresident UEFA
Peter Jönsson Legendar
Lars Lagerbäck Förbundskapten Svenska landslaget
Lars-Åke Lagrell Ordf. Svenska Fotbollsförbundet
Malin Lundberg Coming Star inom damfotbollen
Cristiano Ronaldo Portugisiska landslaget
Peter Rätsep Expert på gamla idrottsskador
Lasse Anrell och Simon Bank Aftonbladet

Vi kan inte heller släppa iväg dig ut i det fria utan att skicka med dig filmen Papillion. Den handlar om en sann berättelse om en man som 1932 dömdes till livstidsstraff och som vid det nionde rymningsförsöket lyckades nå friheten. Han levde i helvete, men hade ett mål att lyckas med det omöjliga och han lyckades! Vi har i kanske tio års tid manat dig att läsa boken, nu får du filmen. Hoppas du tycker om den! Den andra är en bonusfilm som handlar om att träna ett fotbollslag. Mycket humor. Vi älskar att höra dig skratta! Ingen skrattar så befriat och vansinnigt som du!

Du gynnar Svenska spel en del och eftersom vi inte vill att du ska förlora en massa, så skickar vi med dig en instruktionsbok i poker. Kanske hittar du något i den som du ännu inte vet.

Du har redan en sparbössa i form av en bil och den fylls snabbt med slantar som du inte orkar använda. Nu får du en sparbössa i fotbollsmodell istället som du kan börja fylla och kanske räcker slantarna till en resa till Fotbolls-VM, som år 2010 spelas i Sydafrika.

Till sist vill vi ge dig det du har önskat och det är den bärbara datorn. Det kan kännas som att vi drar upp uppvaktningen till svindlande höjder, men du har under studentförberedelserna sparat in en massa stålar åt oss föräldrar. Du valde att inte åka på studentkryssningen, att inte gå på balen och när det var bar-runda på stan valde du att titta på match eller var det kanske en träning?

Vi hoppas att du får glädje och användning av denna i någon domarutbildning som du håller eller i strategiuppläggningar och kanske även i dina kommande studier.

Det bästa vi kan ge dig är ändå en tillönskan om Guds rikaste välsignelse. Jag vill skicka med dig ett bibelord som är hämtat ifrån den nya delen, ifrån Timotheosbrevet kap 4, vers 12:
Låt ingen se ner på dig för att du är ung, utan var en förebild för de troende i allt du säger och gör, i kärlek, tro och renhet. Lite längre fram står det: Tänk på detta, lev i detta.

Vi, din familj, vill fortsätta att vara din trygghet och ditt bollplank. Även om du i dag öppnar dörren till det nya och okända, hoppas vi att du inte stänger dörren helt till det gamla och välkända. Vi kommer att finnas till för dig i fortsättningen. På vilket sätt får du nu vara med och bestämma. Att vi alltid kommer att fortsätta att älska dig, att skratta och självklart gråta med dig, det behöver du inte tvivla på.

Låt oss höja en skål och utbringa ett fyrfaldigt leve för studenten: Han leve: hipp, hipp Hurra, Hurra, Hurra, Hurra!"

Så var det med det. Talet höll jag utan att gråta. Jag tror istället att en del av gästerna fick en och annan tår i ögonvrån. I alla fall så plockades det en del med servetterna i ögonhöjd. Däremot grät jag när han kom gående och sökte oss utanför skolan vid utsparken. Då kunde jag inte hålla mig. Det ögonblicket var stort. Det blir så när underbart- och ofattbart-känslorna ska trängas i en och samma kropp. Då måste det få sippra ut någonstans. Allt får inte plats.

Mr T och jag kom inte i säng förrän sent på natten. Det fanns en del röj att göra och när det var klart så var det skönt att bara sitta och summera och reflektera. Den känsla som då tog största platsen var tacksamhet. Jag tänker nu ägna resten av denna blogg åt att förklara varför. Tonåringens klass skulle samlas klockan 08.00 i Bolougnerskogen. En av Gävles vackraste platser. Traditionsenlig champagnefrukost. Detta är dock bara ett traditionsenligt täcknamn. I själva verket är detta ett tillfälle att på kortaste möjliga tid supa sig så full som möjligt. Någon timma senare kom första sms:et... "Detta är inte ens kul, de flesta är superfulla redan". Vid den traditionsenliga avslutningsmiddagen med skolledning, lärare och övrig personal så satt de överförfriskade studenterna och kastade potatissallad på varandra. Trist och omoget tyckte vår tonåring.

På eftermiddagen stod vid utanför skolan och spanade efter just vår student. Vi var rustade till tänderna med skylt, blommor, signalhorn, mjukisdjur och käppar. Vi var en fin samling av familj, släkt och vänner. Det kändes spännande. Det låg förväntan i luften. När tonåringens klass kom ut som första utsparkade klass för dagen, så fick vi se ett gäng som hade tittat alldeles för djupt i flaskan. Inte bara den dagen, utan i flera dagar, veckor och månader före. Några var så dragna att de inte ens kom med i den traditionella marschen på stadens gator. När musikkåren slog i gång takten, så slog många av studenterna av på takten. Tre snedsteg åt vänster, två snedsteg åt höger. Skylten över axeln och ett fyllegrin åt publiken.

Detta var tragiskt, beklämmande, ledsamt och trist till etthundra procent. Vi åkte hem. Åt buffé, hurrade och trivdes gott i solsken och regn. Vårt partytält var en bra investering. Alldeles för snabbt var studenten tvungen att avvika för att åka flak med klassen. Han stod upp ute på altanen och ursäktade sig att behöva åka iväg och tackade så mycket för all uppvaktning. Vid 22-tiden hörde vi lastbilen närma sig. Kvarteret skulle få besök. Tonåringen och hans klasskompis bor på gatan. Lastbilen stannar. Visselpipor, vrål, megafon, tutningar. Från flaket rasar aspackade ungdomar. Någon spyr direkt på gatan. Någon ligger kvar på flaket i sina spyor. Grabbarna uträttar sina behov ute i skogen bakom husen och när de ramlar omkull, så tar de inte sig upp för egen maskin. Stoppet de gjorde var det tredje av fyra. Därefter skulle de till krogen.

Vår tonåring klev av flaket för gott den här kvällen. Han hade fått nog. Han tyckte inte att det var speciellt trevligt. Dessutom kyligt och rått. I en doft av spyor och galla. Han klev in i hemmet. Med stadig gång och stadig blick. Satte sig för att öppna sina presenter. Fortsatte att umgås med kvarvarande gäster. Kopplade av en stund framför datorn. Tackade återigen för allting som vi hade ordnat. Trött, glad och tacksam över att ståhejet med spriten var över. På golvet i hans rum låg liggunderlag, sovsäck och väskan färdigpackad. Klockan 07.15 på lördagsmorgonen åkte han till Hudiksvall på fotbollscup. Som tränare för ett pojklag. På kvällen blev han firad av tränare och spelarna och det var nog en uppvaktning som sitter kvar i minnet lång tid framöver.

Det är en underbar dag, studentdagen! Lika underbart som det är att se sin son med studentmössan, lika ofattbart är insikten om denna enorma spritkonsumtion. Detta var bland det värsta jag har sett. Det måste till en förändring av de traditioner som nu håller på att skapas. Traditioner som går ut på att de sista månaderna av gymnasietiden så ska det festas och supas, hela tiden på gränsen till redlöshet. Det är snett när nykterheten eller åtminstone det städande firandet anses konstigt och när detta äckliga kravlandet i spyorna anses som skitkul och ballt. Jag tycker synd om mänskligheten. Vår hjärnkapacitet har flytit bort med spyorna eller förångat sig med spritångorna. Lägre än Glocalnet.

Det är omöjligt att betygsätta sin son och det finns ingen anledning till det. På tal om betyg så spelar de egentligen ingen roll. För vad ska de med betyg till när de inte har en gnutta aning om vad som passar sig eller inte? Streck, IG, G, VG eller MVG, ge mig ett skäl till att det ska stå på papperet när det saknas så mycket grundläggande vad det gäller beteende. Inget betyg i världen rättfärdigar det uppträdande som någon student gjorde inför far- och morföräldrar, släkt, vänner, skolpersonal, poliser med flera. Strofen från studentsången: Än klappar hjärtat med friska slag måste å det snaraste skrivas om. Vi måste förbereda oss på alla framtida hjärtsjukdomar och levertransplantationer. Det här med studentfirande barkar käpprätt åt skogen. Mitt sanningsenliga och med verkligheten överensstämmande bidrag till textomskrivning lyder som följer:

Sjungom studentens spyfulla dar, låtom oss kräkas i studentmarschens spår. Än klunkas vodka med jämna tag och den mörknande framtid är vår. Inga celler än i våra hjärnor bo, spriten är vår vän och vi dess löften tar, när vi pinkar i kors i den lund, där de utslagna studenterna kravlar, där de utslagna studenterna kravlar! Usch, usch!

PS. Ett bilbud kom från Småland med en gammal studentmössa anno 1984. Vilket kärt återseende! Den satt som smäck på min hjässa och jag njöt av att läsa alla namnteckningar som mina klasskamrater knåpat dit. Så vill jag passa på att gratulera författaren Torgny Lindgren på sjuttioårsdagen. Idag står säkert stolen tom i akademien och han firar med ett glas vin på verandan på gamla prästgården utanför Rimforsa. Grattis! Hoppas dagen blir trevlig och minnesrik! På återseende med ett leende!