Igår, söndag, ytterligare två matcher i fotbolls-EM. Österrike-Kroatien 0-1. Därefter Tyskland-Polen 2-0. Jag höll inte på något lag. Inspirerad av spel på hög nivå, så anmälde jag mig frivilligt till en TV-spelsmatch på stor, platt skärm. Jag valde det skotska laget Celtic. Det kände jag till på grund av att Henke Larsson har varit en stor stjärna där under många år. Be mig inte nämna ett annat skotsk lag, för då blir det pinsamt. Kan nog nämna fler skotska whiskeysorter än skotska fotbollslag.
Mitt motstånd låg i den äldste tonåringens händer. Han som för närvarande inte själv kan påverka sitt spel i verkligheten. Så då passade det bra att duellera med mig. Han valde något norskt kasst lag för att verkligen ge mig en chans. Det var första gången jag spelade fotbolls-TV-spel. Jag är ingen TV-spelsmänniska. När jag för några år sedan skulle spela ett båtrallyspel så blev jag sjösjuk. På riktigt. Jag var så åksjuk att jag var tvungen att ligga platt på backen och intala mig själv om att det närmaste farvattnet är Hillesjön och där går inga båtrallyn. Hillesjön som ligger några kilometer bort från det golv där jag låg helt stilla.
Jag behövde inte kräkas den gången, men det kändes så i flera timmar. När barnen var mindre så spelade vi Sonic, Tarzan och liknande spel. Jag tror aldrig att jag har upplevt att jag har fått vinna över mina barn i TV-spel. Detta har varit en nyttig läxa och livserfarenhet för mig, eftersom jag är en superdålig förlorare. Jag har aldrig gått in halvhjärtat och låtit någon annan vinna. Inte ens små söta småbarn, inte ens mina egna.
Som tur är har det etiska problemet aldrig behövt uppstå att jag gått in med liv och lust i spelet och vunnit över små ledsna stackars barn. De har alltid klått mig i TV-spel och det med besked. Idag när jag skulle ställa upp mot äldsta tonåringen så visste jag på förhand att det var kört. Han är ung. Han är rutinerad. Han är kvicktänkt. Han har dessutom fördel i fotbollstänkandet. Om du någon gång har hållit i en kontroll till ett TV-spel, då vet du hur många olika knappar det finns. Varje knapp med sin speciella funktion. Jag fick en upprabbling av alla finesser och sedan var det att lära genom att spela. Jag såg min spelare ha bollen och han gjorde en rusch mot mål, men hjälp... det var mot eget mål. Hur vänder jag helt om? Hjälp!
Han kommer att bli en bättre förälder än jag någonsin kommer att kunna bli. Det var verkligen ombytta roller. Ni som har kommit upp några år i åldern minns kanske Herkules Jonssons storverk? Adventskalendern som handlade om en liten pojke, Herman, som förvandlades till en vuxen och bytte roll med sin pappa, som blev liten istället. Detta skedde när mamman uttalade en magisk formel. "Överliggande kramaxel, kalasvev och bubbla förknasare". Idag behövdes ingen formel. Förvandlingen skedde ändå.
Den äldsta tonåringen tog på sig rollen som vuxen och spelade så krattigt han kunde för att jag överhuvudtaget skulle ha en chans. Matchen slutade med en straffläggning. Som jag och mitt Celtic vann. Av den enkla anledningen att tonåringen var vuxen nog att låta barnet och nybörjaren vinna. Det var så sjukt roligt och det var länge sedan jag skrattade så att jag nästan grät. Jag trodde aldrig att jag skulle få höra mig själv säga: ”Vi skulle kunna ordna en fotbollscup någon gång”. Jag menar med TV-spelet alltså. Nu fattar jag varför tonåringen och hans kompisar kan ägna många sena kvällar åt dessa spelkontroller. Jag ska försöka vara vuxen och låta bli att fråga: Kan jag få vara med? På återseende med ett leende!
PS. Nu måste jag säga till mig själv på skarpen att jag ska gå och lägga mig. Hjälper det inte att säga till en gång, så får jag säga till ännu en gång. Hjälper inte ens det, så får jag hota med bloggningsförbud i en vecka. Better hurry up! Tomorrow is already here!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar