Hårfint

Jag växte upp korthårig av den enkla anledningen att det var opraktiskt med långt hår i en sjukhussäng och det var där jag tillbringande den mesta tiden under uppväxten. Fast när jag tittar på gamla foton, så ser jag att mamma höll mig ganska moderiktig vad det gäller frisyren. Nittonhundrasextiotal. Ingen tvekan om det. När jag kom i tonåren, jag tror det var i avslutningen av åttonde klass, så lät jag frissan göra en glad sväng genom kalufsen och det blev busigt kort-kort. Nästintill stubb. Fräckaste sommaren någonsin. Jag var alltså inte feg i frisyrbranschen. Någonstans i gymnasiet gick jag in i en pagetid som låg åt det snygga sofistikerade hållet. Jag träffade Mr T och det började dofta bröllop och jag sparade, sparade. Håret nådde långt ner mellan skulderbladen.

På bröllopsdagen hade jag det uppsatt i valkar. Jag räknade aldrig nålarna. Minns bara att de var många och nästan omöjliga att få ur i det översprayade håret. Mr T och jag hade ju egentligen andra och mycket mer trevliga planer än att leka plockepinn i mitt hårrufs. Det dröjde inte många dagar efter bröllopsdagen, då jag lät lockarna falla för saxen. Inte kort. Lagom långt. Lagom kort. Körde med en scarves i håret på bröllopsresan. Gjorde en dumhet några år senare. Permanentade mig och klippte en frisyr som fick mig att gråta hela vägen hem från frissan. Ibland känns det som livet är slut. Vad är det för hormoner som får mig att gråta för något så banalt som en frisyr? Jag skäms i dessa lägen för mig själv.

Jag gillade sådana där hippiekepsar ett tag. Minns inte om det var för att dölja permanentfrisyren eller om det var min önskan om att få se så cool ut som jag kände mig inombords? Jag gjorde i alla fall om dumheten att permanenta mig en gång till. Antagligen ett desperat försök till förändring. Jag har slutat med att vara desperat. Börjar jag bli vuxen? På tiden i så fall. Trivdes riktigt bra i i page-perioden som återkom. Jag är en stilren typ. Gillar egentligen inte en massa krusiduller vare sig det gäller heminredningens rysch-pysch eller kläder med tunna polyesterspetsar. Så jag har insett att permanentkrull inte är min grej. Bra när man hittar sig själv även på utsidan. Jag var ganska klar med min insida tidigt. För andra är det säkert tvärtom. De vet hur de vill ha det på utsidan och satsar järnet på att fixa och dona.

De senaste åren har jag varit smidigt kortklippt. Jag är inte bara stilren. Jag är bekväm också. Jag har inte två timmar på morgonen för att fixa ögonfransar och hårlockar. Jag vill inte ha det heller. Då vill jag hellre gå ut och plocka smultron om det är sommar. Det blir flera härliga deciliter om jag har två timmar. Är det vinter så ligger jag hellre och drar mig och jäktar med dusch, frukost och tidning för att sedan sladda till jobbet. Smink är inte min grej. Inte hårfön heller. Den kortklippta tuffa tiden har alltså varit en ljuvlig tid. Jag vet att det kortklippta är jag. Om det inte vore för att folk skulle få huvudbry och tissla och tassla en massa bakom min rygg, så skulle jag snagga mig. Tre millimeter stubb. Fatta så skönt det skulle vara på badstranden. Fram med en scarfes eller färgglad hippiekeps och solen bränner inte på skallen. En basker på vintern. Det är mycket inom mig som ropar hurra, hurra för den snaggade stilen. Håll utkik!

Någon gång runt nyår så kom tanken på page tillbaka. Inte för att jag planerar för att dö, men på något sätt kändes det som om jag ännu en gång i livet ville uppleva lite längd uppe på huvudet. Är det tecken på en dold åldersnoja? Så länge jag kan sköta min hårvård själv, så ska jag låta det få vara långt. På ålderdomshemmet är det praktiskt med kort. Något åt det hållet gick tankarna. Jag avslöjade planerna för min frissa. Är ju en fördel om hon får veta, så att hon inte drar med saxen på centimeterinställning, när jag är inne på decimetermätning. Hon gjorde upp en plan och sa att någon gång i början på juni är nog det första delmålet klart. Att det har kommit ikapp vid öronen och att det stämmer med nacken. Det har varit en trist mellanperiod. Mössan kunde rädda upp till en viss del, men jag är inte tonåring, så på jobbet åkte den av.

Sedan kom värmen och då verkar det också märkligt med mössa. Så jag fick frimodigt ta av mig och avslöja ett halvfärdigt projekt. Några har säkert trott att jag inte har hunnit ägna mig åt hårvård mitt i all köksrenovering. Eller kan det vara så att folk har så fullt upp med sina egna livsprojekt att de helt enkelt ger blanka fasen i om jag har hår eller inte? Idag efter jobbet var det dags för ett nytt besök hos min trevliga frissa. Det känns alltid så gott att träffa henne. Inte bara för frisyrfixningen. Pratstunden är också uppiggande.

Hon hade dessutom rätt i sina beräkningar. Kände mig lite imponerad, men det är klart, hon är frissa till yrket och har sett många hårstrån komma och gå. Så jag gick därifrån med någon typ av pagestruktur och nu ska bara överhår och underhår mötas någonstans. Om ungefär tre månader så är överhåret nere så att det går att klippa en jämn page, där allt hår är lika långt. Sedan kan jag välja att bara låta det växa, växa. Jag tänker inte gifta mig, så att sätta upp det i några valkar är inte aktuellt. Men jag känner mig själv och min bekvämhet är nu även bloggavslöjad, så att sätta upp det i svansar är ett enkelt knep att få undan problem. Så det lutar åt att det någon gång i framtiden kommer ner så långt att jag kan sätta upp det.

Väl där, så börjar jag den successiva klippningen, för att sluta kortikortkort. Jag är rätt förutsägbar, i alla fall frisyrmässigt. Kanske den här bloggen kan hjälpa till att ge förklaringar. Min bekvämlighet och brist på fåfängejakt styr mitt liv i ganska hög grad. Permanent är en onödig kostnad för en smålänning, än mer om smålänningen har svårt för krusiduller och annat pyntigt. En tuff, busig eller sofistikerad page är bloggarens stil. Det finns inte bara page. Det finns rebellpage, tunt och tjockt i samma page, page med naggad kant, retropage, page med flikad framkant, personlig page, kontrasterad page, page med sidolugg, page med mjuka linjer, grafisk page, klassisk page. Det blir helt plötsligt en vetenskap. I närheten ligger ett annat roligt område. Bobens. Då pratar vi asymmetrisk bob, Louise Brooks bob, enkel bob och så vidare. En ny vetenskap.

Just nu sitter jag och känner mig nöjd över uppnått delmål. Såg förresten Carolina Klüft på TV-skärmen igår. Snart OS. Hon laddar och gör upp friidrottsliga delmål. Med ny frisyr. En fräsch blond page modell längre. Vilket sammanträffande! Hon är så himla skön den tjejen. Ett föredöme på många sett. Energispridare, spänningsspridare och glädjespridare. Med bevarad småländsk dialekt. 65 dagar kvar till OS i Peking. 2008-08-08 klockan åtta noll åtta är det invigning. Allt för att siffran 8 är ett lyckotal i Kina. Förhoppningsvis blir det en lyckosam resa till Kina för de svenska delegaterna. Jag håller tummarna. När OS väl är igång kanske jag sliter i hårtestarna. De är vid det laget några centimeter längre än i dagsläget. På återseende med ett leende!

PS. Gratulerar Dala-svågern som har namnsdag idag. Ingemar. Samma smeknamn som boxaren Johansson. Ingo. För några år sedan hade även jag namnsdag detta datum. Närmare bestämt år 1986-1993. Nu är det Gudmar som firas istället. Grattis till honom också. Om det nu finns någon som heter så. Jag har ingen koll. Jag är inte avundssjuk, men jordgubbstårtan saknar jag.