Idag är det dan före dan. Inte dopparedan, utan studentdan. Studentdagen! Äldsta tonåringen ska ta studenten. Känns overkligt och det är kanske därför kroppen ger ifrån sig små signaler som jag inte känner igen. Är det verkligen möjligt att den lille guldklimp, 50 cm lång och 3320 gram tung, som föddes på Akers Sykehus i Oslo för drygt nitton år sedan, imorgon ska sätta en studentmössa på hjässan?
Han immigrerade till Sverige och till Göteborg bara en dryg månad gammal. Fick svenskt personnummer och möjlighet att vid 18 års ålder ansöka om norskt medborgarskap. Den möjligheten har han inte utnyttjat ännu. Vem vet, när Sverige styrs än mer av EU:s tokiga idéer, under tiden som Norge blir mer och mer välmående, så gör han kanske slag i saken? Nu är allt fokus på studenten. Inte så mycket för studenten själv. Desto mer för mor och far.
Fest är något som jag tycker om, så därför har tanken på en stundande studentfest känts bra. Tills för en tid sedan då allt bara ramlade över mig. Tror att det har varit så mycket fokus på köksrenovering, Mr T: s operation och alla idrottsskador, så studentfixandet har skjutits framåt. En något cool inställning att det är långt kvar. Helt plötsligt var det inte alls långt kvar och planerandet drog igång inne i skallen vare sig jag ville det eller inte.
Ett tag kändes det som hjärnan skulle övertända och när jag väl fått ordning på tankarna och kylt ner dem lite, så började det svida i magen. Jag har inte behövt uppsöka läkare, jag kunde ställa diagnosen själv. Stress och nervositet. Vid färdigställd diagnos så tittade jag förvånat på mig själv i spegeln och funderade på varifrån dessa signaler kom? Jag som älskar att planera fester. Enormt underbart att helt legitimt få utlopp för sina innersta vansinniga tankar och dessutom pröva dem på andra.
När jag granskade mig själv, så ställde jag en ännu djupare diagnos och kom fram till att det är trötthet. Vintertrötthet, vårtrötthet, allergitrötthet, renoveringströtthet och arbetströtthet. Allt samlat i en och samma kropp. Min. Självklart är det tröttheten som byggde berg istället för festlig studentfest. Tröttheten gav fjärilar i magen i stället för bubblande kreativitet.
Jag tror att det är upp emot 1000 saker som ska göras före en studentfest. Jag blev tvungen att lista allihop. Nu börjar pusselbitarna falla på plats och det är under tjugo grejer kvar att fixa. Mr T har börjat sin semester och jag har några dagar kompledigt. Helt nödvändigt och ett tips från en rutinerad arbetskamrat. Var ledig några dagar före. Du behöver det. Oerfaren som jag var, detta är min första student som ansvarig mamma, så tog jag tipsaren på orden. Jag har kompledigt nu. Tack till alla tipsiga arbetskamrater.
Det är inte bara grejer som har med studenten att göra som ska ordnas. Livet går på som vanligt runtomkring. Okej, vissa saker har fått lägre prioritet för tillfället och det med all rätt. Är de tillräckligt viktiga, så får de sin tid efter avslutad studentfest. Vissa saker kanske inte är nödvändiga alls och på något sätt har den här tiden varit lärorik för att hjälpa mig att sortera bort vissa saker. Saker som inte alls får plats i mitt liv.
Tonåringen som tar studenten ligger nog lägst av oss alla. Tar hela tillställningen med ro. Sjåsar inte upp någonting. Han är precis som han brukar. Tar en sak i taget. Verkar nästan nonchalant, men i själva verket har han full koll. Klippte lockar hos frissan iförrgår. Suttit med finskorna på och gått litegrann inomhus med både frakturerad fot och oskadad fot. Förhoppningsvis slipper han skoskav med dessa förberedelser i bagaget.
Idag ska munderingen provas, eventuellt måste skjortan strykas. Tonåringen har även investerat i en snygg extraskjorta. Ifall det blir varmt och klibbigt. Han vill inte lukta svett på studenten. Så nog verkar han ha koll, mitt i sitt coola, nästan oroväckande lugn. Imorgon pirrar det säkert i tonåringens mage. Precis som det brukar göra hos nybakade studenter. Någon gång under dagen kommer säkert insikten om att nu är det över. Alla skolår ligger bakom. Friheten börjar men med ett enormt ansvar.
Han immigrerade till Sverige och till Göteborg bara en dryg månad gammal. Fick svenskt personnummer och möjlighet att vid 18 års ålder ansöka om norskt medborgarskap. Den möjligheten har han inte utnyttjat ännu. Vem vet, när Sverige styrs än mer av EU:s tokiga idéer, under tiden som Norge blir mer och mer välmående, så gör han kanske slag i saken? Nu är allt fokus på studenten. Inte så mycket för studenten själv. Desto mer för mor och far.
Fest är något som jag tycker om, så därför har tanken på en stundande studentfest känts bra. Tills för en tid sedan då allt bara ramlade över mig. Tror att det har varit så mycket fokus på köksrenovering, Mr T: s operation och alla idrottsskador, så studentfixandet har skjutits framåt. En något cool inställning att det är långt kvar. Helt plötsligt var det inte alls långt kvar och planerandet drog igång inne i skallen vare sig jag ville det eller inte.
Ett tag kändes det som hjärnan skulle övertända och när jag väl fått ordning på tankarna och kylt ner dem lite, så började det svida i magen. Jag har inte behövt uppsöka läkare, jag kunde ställa diagnosen själv. Stress och nervositet. Vid färdigställd diagnos så tittade jag förvånat på mig själv i spegeln och funderade på varifrån dessa signaler kom? Jag som älskar att planera fester. Enormt underbart att helt legitimt få utlopp för sina innersta vansinniga tankar och dessutom pröva dem på andra.
När jag granskade mig själv, så ställde jag en ännu djupare diagnos och kom fram till att det är trötthet. Vintertrötthet, vårtrötthet, allergitrötthet, renoveringströtthet och arbetströtthet. Allt samlat i en och samma kropp. Min. Självklart är det tröttheten som byggde berg istället för festlig studentfest. Tröttheten gav fjärilar i magen i stället för bubblande kreativitet.
Jag tror att det är upp emot 1000 saker som ska göras före en studentfest. Jag blev tvungen att lista allihop. Nu börjar pusselbitarna falla på plats och det är under tjugo grejer kvar att fixa. Mr T har börjat sin semester och jag har några dagar kompledigt. Helt nödvändigt och ett tips från en rutinerad arbetskamrat. Var ledig några dagar före. Du behöver det. Oerfaren som jag var, detta är min första student som ansvarig mamma, så tog jag tipsaren på orden. Jag har kompledigt nu. Tack till alla tipsiga arbetskamrater.
Det är inte bara grejer som har med studenten att göra som ska ordnas. Livet går på som vanligt runtomkring. Okej, vissa saker har fått lägre prioritet för tillfället och det med all rätt. Är de tillräckligt viktiga, så får de sin tid efter avslutad studentfest. Vissa saker kanske inte är nödvändiga alls och på något sätt har den här tiden varit lärorik för att hjälpa mig att sortera bort vissa saker. Saker som inte alls får plats i mitt liv.
Tonåringen som tar studenten ligger nog lägst av oss alla. Tar hela tillställningen med ro. Sjåsar inte upp någonting. Han är precis som han brukar. Tar en sak i taget. Verkar nästan nonchalant, men i själva verket har han full koll. Klippte lockar hos frissan iförrgår. Suttit med finskorna på och gått litegrann inomhus med både frakturerad fot och oskadad fot. Förhoppningsvis slipper han skoskav med dessa förberedelser i bagaget.
Idag ska munderingen provas, eventuellt måste skjortan strykas. Tonåringen har även investerat i en snygg extraskjorta. Ifall det blir varmt och klibbigt. Han vill inte lukta svett på studenten. Så nog verkar han ha koll, mitt i sitt coola, nästan oroväckande lugn. Imorgon pirrar det säkert i tonåringens mage. Precis som det brukar göra hos nybakade studenter. Någon gång under dagen kommer säkert insikten om att nu är det över. Alla skolår ligger bakom. Friheten börjar men med ett enormt ansvar.
Det är inte bara studenten själv som känner av det där. Även mamman, bloggaren känner av det. Det är nu overkligheten kommer in. Allt som har varit så självklart under årens lopp, att uppfostra, att vägleda, nu har allt detta kommit fram till ett vägskäl. Dags för tonåringen att välja väg. Dags att öppna nya dörrar och välja det som han vill ägna sitt liv åt. Jag kommer med säkerhet uppmana honom imorgon att inte stänga dörren till det gamla. Till tryggheten. Till mor och far, som blir kvar. Självklart är inte studenten en definitiv målgång och ett definitivt avsked till barndomshemmet. Men ett delmål är det absolut och även det känns i en moders hjärta.
Tur att det finns att göra så jag inte har all tid kvar åt att bli nostalgisk och sentimental. Idag blir det lite handling av de sista ingredienserna till studentbuffén. Så ska det bli lite snygga uppläggningar och fixande av det kalla ätbara. Lite iordningställande av partytält och altan. Kommer inte ihåg om jag klagade på värmen i förra veckan. Det har blivit svalare, men om det blir för svalt så måste jag klaga igen. Förhoppningsvis klarar vi oss från regn. Intressant att man kan förbereda och påverka små detaljer ut i fingerspetsarna, men så kan det hela stjälpas av väderlek.
Kolla igenom utstyrsel och så lite annat smått och gott. Framåt kvällningen kommer smålandsdelegationen i form av mormor och morfar till studenten. Då kommer det säkert att kännas än mer att nu är det något i görningen. Ska bli kul att återse dem igen. Det var ett tag sedan nu. Vi får försöka umgås på lördag, då firandet är över och studenten själv ska åka till Hudiksvall och coacha pojklaget i fotbollscupen klockan sju på morgonen. Som sagt, studenten är coolast av oss alla. Han hetsar inte upp sig i onödan. Där har vi vuxna en del att lära oss av ungdomens vishet. På återseende med ett leende!
PS. Jag tror att det kommer att dröja några dagar till återseendet, så var rädd om dig tills vidare. Bli inte orolig. Jag kommer tillbaka. Än mer bloggsugen än någonsin.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar