Vem har skitit i ditt torra hö?

Frågan i dagens bloggrubrik är ett talesätt från Småland, där jag är född och uppvuxen. Jag vet inte hur pass utspritt det är, men jag har i alla fall hört det ett oräkneligt antal gånger under min uppväxt. Om någon gick omkring och var sur och vresig, så ställde man inte frågan: Varför är du sur? Inte heller: Vad är det som har hänt? Utan ofta kom istället frågan: Vem har skitit i ditt torra hö? Även fast ingen bokstavligt hade skitit och man behövde heller inte bokstavligen ha något torrt hö. Man behövde faktiskt inte ha något hö alls.

Om någon hade frågat den helt normala frågan: Varför är du sur? Så hade kanske svaret blivit: Jag är inte sur! Eller: Skit i det du! Men efter att frågan: Vem har skitit i ditt torra hö? hade ställts, så kom ofta ett litet leende på den sures läppar och surheten ändrade riktning till det lite mindre sura. När jag förflyttade mig över Smålands gränser efter avslutat gymnasium, så tog jag med mig mycket gott och användbart därifrån.

Så även frasen: Vem har skitit i ditt torra hö? De gånger jag har använt den och ställt den till någon som inte är så van vid sådana formuleringar, så har reaktionen oftast blivit: Vad sa du? Eller: Vad sa du egentligen? De flesta har tyckt att det har varit ett mycket bra och användbart uttryck. Så det har spridit sig, utanför Smålandsgränsen. Jag tror någon säger det då och då i Dalarötrakten, i Södertälje-området, i Stockholm, i Göteborg och till och med utanför Sveriges rikes gränser, närmare bestämt i Oslo. Där är det omöjligt att hålla sig för skratt när man hör meningen på norska.

Nu ska dyngan även bloggspridas. Användbara och bra saker ska man inte hålla för sig själv. Varsågoda, ett uttryck som säkert kommer till användning någon gång. Vem har skitit i ditt torra hö? Idag kan jag faktiskt inte komma på någon som har skitit i mitt torra hö. Hade någon gjort det, så hade det säkert visat sig i bloggen. Förhoppningsvis har inte jag heller bidragit med någon skit i någon annan människas torra hö. Det är också värt en blogg.

När jag ändå håller på med att sprida det goda med Småland, så ska det nämnas att jag såg något så fint på en ölburk för en tid sedan. Det var givetvis ett öl från Småland med det vackra och tydliga namnet "Småland" från Åbro bryggeri. Orden som var tryckta på ölburken var följande: Man kan ta smålänningen ur Småland, men man kan aldrig ta Småland ur smålänningen. Så sant som det stod tryckt på ölburken. Ingen annanstans är ekhagarna så vackra som i Småland. Ingen annanstans är stenmurarna så stadiga som i Småland. Ingen annanstans är gärdesgårdarna så bra gjorda som i Småland. Ingen annanstans är enebackarna så mäktiga som i Småland. Ingen annanstans är skogen och sjöarna så påtagligt ljuvliga som i Småland.

Med handen på hjärtat: jag erkänner att saknaden efter Småland är ibland mycket påtaglig. Idag blev jag lite påmind om detta när det kom ett stort brev från det djupaste och mest genuina med Småland, nämligen från mor och far. Brevet var så stort att det var tvunget att hämtas på postens utlämningsställe. Att det var från mor och far gick inte att ta miste på. Ingen kan tejpa igen stora brev/paket som de kan. Brunt omslagspapper och packtejp. Det kan vårdas vårdslöst av posthanteringen och ändå komma heltejpat fram.

Det är lite av julafton när ett sådant paket anländer. Det innehåller det som ska skickas, sådant som vi har kommit överens om. Men så innehåller det alltid överraskningar. Inte bara en, utan flera. Sådant som man blir glad av. Sådant som får en att dra på mungiporna. I det läget behöver ingen ställa frågan: Vem har skitit i ditt torra hö? Tog telefonen och ringde direkt till Smålandshemmet, men inget svar. Får försöka igen. Vill tala om att det har kommit fram, men också säga tack för alla överraskningar.

Paketet innehöll också ett fint kort med en vacker blomma på framsidan. Baksidan var fullklottrad med småländska nyheter. En blogg i vykortsform. Det är skönheten med att mor och far inte har anskaffat sig någon dator. Det kommer fortfarande handskrivna brev och kort. Telefonen ringer då och då med förfrågan om vi kan gå in och kolla upp något på nätet. Skulle ni vilja ha besväret? Är det mycket besvär? Nej, det är inget besvär. I så fall ett kärt besvär.

Idag innehöll paketet bland annat ett par hemstickade lovikavantar i grått svenskt ullgarn. Jättevackra och varma. De kommer snart till användning. Vi närmar oss den årstiden, då lovikavantar kommer väl till pass. I söndags talade till och med almanackan om det svart på vitt. Sommartid slutar. Nu är det vinter snart. Väderleksrapporten meddelade idag på morgonen att det skulle bli regn, snöblandat regn, längre fram på dagen. Mycket riktigt. När mörkret infunnits sig på oktobers sista dag, så kom det isande spikar ovanifrån uppblandat med blaskiga flingor. Rapporten meddelade också att det kunde bli blixthalka. Jag är av den åsikten att varje årstid har sin tjusning. Så även vintern, bortsett från det här med blixthalka. Den kunde vi klara oss utan. Men jag tänker inte låta den skita i mitt torra hö. På återseende med ett leende!

PS. Anledning att fira. Idag fyller en smålänning i förskingringen 46 år. Hillebo och väninna. Det blev inget kalas och paketöverlämnande idag. Den som spar hon har. Ibland går inte pusslet ihop med tider, platser och baskelusker. Ibland får man skjuta upp firandet. Men jag höjer tekoppen och utbringar ett fyrtiosexfaldigt leve. Det är hon värd! Grattis GO!