När tonerna av Verdis ”Ödets makt” klingat ut, så äntrar han scenen. Mannen som många så starkt förknippar med fotbolls-VM i USA, sommaren 1994. Mannen som lystrar till namnet Tomas Ravelli. För mig börjar minnena av denne man långt tidigare. Jag minns honom redan från 1976, då han debuterade i Östers IF. Jag var bara 11 år och eftersom han är född 1959, så måste han ha varit 17 år. Växjölaget har sedan dess alltid haft en mycket speciell plats i mitt fotbollshjärta.
Idag står han i ett annat rampljus än vi är vana att se honom i. Han står på en konserthusscen med en hel symfoniorkester bakom ryggen. Det finns ingen målbur och jag minns inte om jag har sett honom iklädd skjorta och kavaj tidigare. Kanske i samband med någon idrottsgala? Annars har han mest visat sig i shorts, målvaktströja, målvaktshandskar och fotbollsskor. Tomas Ravelli har en hel del matnyttigt att komma med. Han känns jordnära på något sätt. Han har faktiskt under ganska stor del av sitt liv hållit på med att kasta sig mot marken. Så trots sin reslighet i längd, så verkar han vara väl förankrad i marken och står stadigt på jorden. I detta fall på konserthusscenen.
Tomas Ravelli ger exempel från sin karriär. Han drar paralleller mellan fotbollslaget och orkestern. Han uppmanar alla att tänka positiva tankar, att känna glädje i det man gör, att njuta av tillfället just nu och att skapa sig en positiv målbild. Tomas Ravelli har glimten i ögat. Han vågar bjuda på sig själv. Han vet hur det är att vara hatad och utbuad av alla. Men mest av allt vet han hur det känns att lyckas. Han vet hur det är att glida på en räkmacka. Han vet hur svårt det är att nå dit, men han vet också att det går.
Tomas Ravelli talar om hjältar. Jag glider in i nostalgiska tankar och minns sommaren 1994. Jag och Mr T satt uppe i sommarnatten och hejade fram Sveriges landslag som kämpade i USA. Mr T och jag såg solen gå upp och gladdes åt segrarna tillsammans med de närmaste grannarna ute på altanen. Det var sommaren då vi öppet kunde ropa ut vår glädje, utan rädsla för att störa grannarna. Sommaren då vi skrattade åt att höra grannarna ropa av glädje på andra sidan väggen. Det var en sommar det! Sommaren då Sverige hade ett helt gäng av hjältar som grävde guld i USA.
Tomas Ravelli talar om passningsskugga. Som den fotbollsnörd jag är, så vet jag med en gång vad han pratar om. En spelare som står i passningsskugga gömmer sig bakom en motståndare, så att han gör sig osynlig för sina medspelare, som därmed inte kan passa bollen till honom. Det här med passningsskugga kan bero på att man är rädd och inte vill ta ansvar i just den situationen. Rädd för att misslyckas.
Hans tankar och funderingar startar upp något inom mig. Hur har jag det i mitt eget liv? Hur ofta ställer jag mig i passningsskugga? Försöker jag att gömma mig bakom min motståndare, så att Gud inte ska kunna sända iväg sin vilja till mig? Eller är min motståndare så ettrig och finurlig att han medvetet gör så att jag är i passningsskugga? Tänk att stå i fiendens skugga istället för att stå i Guds underbara ljus. Det brukar vara kyligare i skuggan. Varmare i solskenet.
Vad är det som får mig att ställa mig i passningsskugga för min Gud?
Är jag inte beredd att ta ansvaret Han ger mig?
Är jag rädd för att misslyckas?
Varför ställer sig fienden i vägen för Guds och mina passningar?
Är han rädd för att jag ska säga ja till ansvaret?
Är han rädd för att jag ska lyckas?
Jag har ingen anledning att vara rädd. Gud är min räddare, Han är segraren. Han har även sänt ett föredöme till mig i sin son Jesus Kristus. Han vet verkligen hur det är att vara människa, hur hårt man måste kämpa. Gud har även sänt en hjälpare till mig i den Helige Ande. Så jag är inte ensam. Vi är ett lag och vi måste kämpa hårt för att nå målet. Jag önskar att vi kristna kunde stödja och hjälpa varandra lite mer under den matchtid vi har kvar. Vi beter oss ofta som om vi spelade i olika lag. Vi använder hårda ord och slag till varandra. Det händer till och med att vi sparkar varandra ute på spelplanen, så att vi skadas och kanske till och med dör i vårt andliga liv. Vi ser till att sätta varandra i passningsskugga, så att ingen ska vara mer spelbar än någon annan. Vi gläds inte med varandra vid spelskicklighet och målgivande spel.
Visst är det underbart roligt med sport och med fotboll. Men själva livet är inte en fotbollsplan som man ska rusa över, utan en trädgård som ska skötas. Sköt om dig och din livsträdgård. Kom ur din passningsskugga. Jag vill passa vidare Guds kärlek till dig! Gör dig nåbar! På återseende med ett leende!
Idag står han i ett annat rampljus än vi är vana att se honom i. Han står på en konserthusscen med en hel symfoniorkester bakom ryggen. Det finns ingen målbur och jag minns inte om jag har sett honom iklädd skjorta och kavaj tidigare. Kanske i samband med någon idrottsgala? Annars har han mest visat sig i shorts, målvaktströja, målvaktshandskar och fotbollsskor. Tomas Ravelli har en hel del matnyttigt att komma med. Han känns jordnära på något sätt. Han har faktiskt under ganska stor del av sitt liv hållit på med att kasta sig mot marken. Så trots sin reslighet i längd, så verkar han vara väl förankrad i marken och står stadigt på jorden. I detta fall på konserthusscenen.
Tomas Ravelli ger exempel från sin karriär. Han drar paralleller mellan fotbollslaget och orkestern. Han uppmanar alla att tänka positiva tankar, att känna glädje i det man gör, att njuta av tillfället just nu och att skapa sig en positiv målbild. Tomas Ravelli har glimten i ögat. Han vågar bjuda på sig själv. Han vet hur det är att vara hatad och utbuad av alla. Men mest av allt vet han hur det känns att lyckas. Han vet hur det är att glida på en räkmacka. Han vet hur svårt det är att nå dit, men han vet också att det går.
Tomas Ravelli talar om hjältar. Jag glider in i nostalgiska tankar och minns sommaren 1994. Jag och Mr T satt uppe i sommarnatten och hejade fram Sveriges landslag som kämpade i USA. Mr T och jag såg solen gå upp och gladdes åt segrarna tillsammans med de närmaste grannarna ute på altanen. Det var sommaren då vi öppet kunde ropa ut vår glädje, utan rädsla för att störa grannarna. Sommaren då vi skrattade åt att höra grannarna ropa av glädje på andra sidan väggen. Det var en sommar det! Sommaren då Sverige hade ett helt gäng av hjältar som grävde guld i USA.
Tomas Ravelli talar om passningsskugga. Som den fotbollsnörd jag är, så vet jag med en gång vad han pratar om. En spelare som står i passningsskugga gömmer sig bakom en motståndare, så att han gör sig osynlig för sina medspelare, som därmed inte kan passa bollen till honom. Det här med passningsskugga kan bero på att man är rädd och inte vill ta ansvar i just den situationen. Rädd för att misslyckas.
Hans tankar och funderingar startar upp något inom mig. Hur har jag det i mitt eget liv? Hur ofta ställer jag mig i passningsskugga? Försöker jag att gömma mig bakom min motståndare, så att Gud inte ska kunna sända iväg sin vilja till mig? Eller är min motståndare så ettrig och finurlig att han medvetet gör så att jag är i passningsskugga? Tänk att stå i fiendens skugga istället för att stå i Guds underbara ljus. Det brukar vara kyligare i skuggan. Varmare i solskenet.
Vad är det som får mig att ställa mig i passningsskugga för min Gud?
Är jag inte beredd att ta ansvaret Han ger mig?
Är jag rädd för att misslyckas?
Varför ställer sig fienden i vägen för Guds och mina passningar?
Är han rädd för att jag ska säga ja till ansvaret?
Är han rädd för att jag ska lyckas?
Jag har ingen anledning att vara rädd. Gud är min räddare, Han är segraren. Han har även sänt ett föredöme till mig i sin son Jesus Kristus. Han vet verkligen hur det är att vara människa, hur hårt man måste kämpa. Gud har även sänt en hjälpare till mig i den Helige Ande. Så jag är inte ensam. Vi är ett lag och vi måste kämpa hårt för att nå målet. Jag önskar att vi kristna kunde stödja och hjälpa varandra lite mer under den matchtid vi har kvar. Vi beter oss ofta som om vi spelade i olika lag. Vi använder hårda ord och slag till varandra. Det händer till och med att vi sparkar varandra ute på spelplanen, så att vi skadas och kanske till och med dör i vårt andliga liv. Vi ser till att sätta varandra i passningsskugga, så att ingen ska vara mer spelbar än någon annan. Vi gläds inte med varandra vid spelskicklighet och målgivande spel.
Visst är det underbart roligt med sport och med fotboll. Men själva livet är inte en fotbollsplan som man ska rusa över, utan en trädgård som ska skötas. Sköt om dig och din livsträdgård. Kom ur din passningsskugga. Jag vill passa vidare Guds kärlek till dig! Gör dig nåbar! På återseende med ett leende!
PS. Kom hem med en enormt stor och vacker pumpa idag. Köpte den efter gudstjänsten för att stödja insamlingen till Världens barn. Har aldrig haft en så stor pumpa förut, så jag måste kolla upp om det går att göra något av innehållet eller om det bara blir en vacker ljuslykta så småningom. Inte så bara förresten, passar bra i höstmörket!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar