Tisdagskvällen den 30 september 1975 promenerar två smålänningar i området runt Karolinska sjukhuset i Solna. Den ena smålänningen är min mamma, den andra är jag själv. Det verkar nästan som om sommaren har dröjt sig kvar ända fram tills nu, sista kvällen i september. Vinden är ljummen och jag minns att det var mer sommardoft än höstdoft i luften. På det hela taget skulle det vara en härlig stund för kvällspromenad, om det inte vore för morgondagen. Alla tankar, allt som är själva livet kretsar kring morgondagen. Det har det gjort i stort sett hela mitt tioåriga liv och denna kväll har det bara intensifierats. Kvällen före den viktiga dagen, den avgörande dagen. Dagen som äntligen verkar bli av och samtidigt som vi alla önskar aldrig skulle behöva komma.
Imorgon ska jag opereras. En operation som måste göras för att jag ska överleva och en operation som jag kanske inte överlever. Jag är själv mamma till två barn nu och bara jag tänker tanken kan jag skapa mig en bild och en känsla av hur mamma upplevde denna kväll. Jag kan nästan känna värken i bröstet. Det är som om det vore jag själv, men det är min mamma, som denna tisdagskväll i september 1975, tar ut sin svårt sjuka dotter på en promenad för att få andas in annan luft än sjukhusluften i lungorna. Mamma som detta år har fyllt fyrtio år.
Alldeles i närheten av Karolinska sjukhuset ligger en stor kyrkogård. Inte alls som den jag är van att se hemma i Småland. Denna kyrkogård är enorm. Med ett högt svart järnstaket och innanför staketet är gravstenar och gravkors mycket större än på vår småländska kyrkogård. Inte så konstigt egentligen, allting är mycket större här i huvudstaden. Husen, affärerna, sjukhuset, så självklart är kyrkogården också större. Grinden till kyrkogården är pampig, den är mycket högre än staketet. Jag stannar till på trottoaren utanför och mamma undrar om jag börjar bli trött. Jag känner mig inte tröttare än vanligt, men jag funderar över en mycket viktig fråga och den måste jag få svar på direkt.
– Mamma, kan man beställa en gravsten innan man dör?
”Hur menar du?”
– Jo, när jag dör, så vill jag bestämma vilken gravsten jag ska ha på min grav.
”Ingen människa vet exakt när hon ska dö.”
– Just därför så vill jag att jag ska kunna beställa den i förväg, så att jag vet att den blir rätt.
”Hur vill du att din gravsten ska se ut?”
– Den ska inte vara som någon utav de som finns här innanför. De är alldeles för stora. Ganska fula faktiskt. En del lutar också.
”Det har du rätt i.”
– Jag vill ha en vanlig sten, en stor sten som finns i skogen.
”Ingen sådan här fyrkantig platt sten som står upp? Eller en som ser ut som ett kors?”
– Nej, en vanlig sten, en rund, som man kan sitta på.
”Sitta på?”
– Ja, om någon kommer och hälsar på mig och som kanske är lite trött, så kan han eller hon sätta sig där och vila en stund.
”Bara en sten, utan text?”
-Jag vill ha mitt namn, så att de hittar rätt.
”Javisst, det kan vara bra.”
-Kom ihåg allt det här, mamma.
”Jag glömmer det aldrig.”
Mamma höll vad hon lovade den här kvällen. Hon har aldrig glömt. Många gånger efteråt har hon berättat hur hon kände sig svimfärdig och hur skräcken grep tag i henne. Ända sedan jag föddes, i tider av sjukdom, sjukhusresor, undersökningar, provtagningar, febertoppar, feberkramper, ständiga röntgentagningar, lavemang, katetrar, medicinering, allt som hör ihop med medfött njurfel, så har molnet hängt där över alltihop. Molnet som innehöll döden.
Frågestunden och dialogen utanför kyrkogården i Solna kvällen före operationen var bara ytterligare en länk i kedjan som förenade liv och död. Själv minns jag att jag kände mig nöjd och tillfreds med att jag hade fått säga hur jag ville ha det. En stor rund sten med mitt namn på. En sten som det gick att sitta på. En sten för vila. Kvällspromenaden rörde om känslorna ännu mer för min mamma, men hon lyckades dölja det väl. Eller så var jag upptagen med ett mycket större problem att jag inte märkte hur dåligt hon mådde av vårt samtal. Det fanns faktiskt ett mycket större problem än döden denna tisdagskväll i september och det problemet gav mig fjärilar i magen.
Jag var vid den här tiden i livet en nagelbitare av rang. Naglarna på fingrarna hann inte växa till sig så att det gick att klippa dem, men det gick att bita eller gnaga bort lite ytterligare. Allt som oftast bet jag bort för mycket, så att det orsakade ilande smärta och ibland började det till och med blöda. Det höll mig inte borta från bitandet. Jag var inte stolt över att vara en nagelbitare, men jag visste att jag inte var ensam. Min bästa kompis bet också på naglarna. Hennes mamma hade köpt en liten flaska med medlet Stopp å' Väx. Det skulle avhålla henne från att bita på naglarna och det lyckades faktiskt för en tid. Stolt visade hon upp sina fingrar med tio naglar som hunnit få en vit rand längst ut. Jag minns knappt hur den vita randen sett ut på mina egna naglar. Det var så länge sedan jag hade haft sådana naglar. Jag skämdes ännu mer och antog erbjudandet från min kompis att pröva hennes medel. Hon tyckte att jag därefter skulle köpa en egen flaska Stopp å' Väx.
Det blev aldrig aktuellt. Jag kunde inte avstå från att bita på naglarna, trots att medlet smakade pyton. Jag tyckte det inte fanns anledning att göra det hela värre genom att smörja på sådant äckligt smakande klet. Nästa gång jag träffade min kompis var hennes vita nagelränder borta och vi var eniga att vi skulle klara oss bra i livet utan Stopp å' Väx. Fast min situation var lite värre än för min kompis, för hon skulle inte opereras imorgon. Jag däremot skulle bli avslöjad som nagelbitare, då doktorn skulle öppna kroppen och fixa njurarna. Att bli avslöjad som nagelbitare var i det läget värre än självaste döden.
Jag önskar att jag då hade sagt något till mamma om mina nagelfunderingar. Hon hade säkert fått sig ett gott skratt och kanske kunnat släppa tankarna en stund, tankarna på att mista sin lilla dotter. Hon hade säkert kunnat förklara och lugna mig. Njurarna sitter inte så nära magen och förresten vad det gäller magen, så var den kliniskt tömd efter pipettlavemang och vattenlavemang. Mina nagelrester var bortspolade i toaletten på Karolinska sjukhuset. Men det visste jag inte då, så jag var verkligen orolig inför operationen. Inte orolig för att dö, utan för att min professor skulle komma på att jag hade bitit på naglarna. På återseende med ett leende!
To be continued...
PS. Idag har jag minst två anledningar till firande. Jag höjer glaset för min svägerska som firar sin sista födelsedag med siffran 3 först i åldern. Den börjar bli lite utnött, så nästa år får hon en fräsch och blankpolerad 4 istället. Det ser hon säkert fram emot. Det andra glaset höjer jag för mig själv som har en-veckas-jubileum i mitt, en vecka gamla, blogg-liv. Dubbeljubileum med andra ord. Mr T kan få vara med på ett hörn också, eftersom han har halv namnsdag idag. Hur man nu kan ha halv namnsdag? Opp och hoppa Tor, slå på trumman bror. Det är dans här på Valhall i natt. Ulf Peder Olrogs Schottis på Valhall. Opp och hoppa Mr T, jag slår takten här breve'. Det är fredag och frugan har fnatt...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar