När änglar tvättar kalasbyxor

Jag har under min uppväxttid tillbringat mycket tid på sjukhus. Så i vuxen ålder nöter jag gärna inte ut tyget på stolarna i väntrummet hos doktorn. Det är en kombination av, tror jag, att jag helt enkelt har fått min dos och överdos av sjukhusmiljön och att jag tycker att svensk sjukvård har blivit så kolossalt mycket sämre. Inte när det gäller nya mediciner, nya tekniker, bättre lokaler och så vidare. Men när det gäller tillgängligheten och bemötande av människor, både sjuka och friska, så har det öppnat sig en förfärlig avgrund. Det har fått stryka på foten när kunskapen om sjukdomar har växt.

Jag träffade för en tid sedan en läkare som var mycket välutbildad. Hans kroppshållning var sådan att han nästan såg ut som han fortfarande satt böjd över studentlitteratur och studerade inför ännu en ny tentamen. Jag tvivlar inte på att han tagit sin examen med bästa tänkbara betyg. Det hade säkert inte varit svårt för honom att få en tjänst. Nu möttes vi inne på ett undersökningsrum på barnmottagningen på sjukhuset. Det behövdes inte många minuter för mig att ställa en diagnos på honom. Förläst. Jag tror att han skulle kunna rabbla alla läkarböcker i sömnen. Han skulle säkert kunna redogöra för innehållet i alla mediciner i FASS. Jag tvivlar inte på att han är en mycket skicklig läkare. Som medmänniska var han katastrofal.

Jag tror inte att han var medveten om att det kom in två levande människor i undersökningsrummet. Med en hel massa symptom som kunde vara tecken på en sjukdomsbild. Han tog in informationen, han bläddrade frenetiskt i hjärnarkivet, han la pannan i djupa veck och funderade och kom fram till att han inte kunde göra något. Någon medicin behövdes inte. Några prover skulle inte tas. Ingenting stämde överens med det han hade läst. Alla år på universitetet och inte en rad om sjuka människor. Bara sjukdomar.

Jag önskar så att denna förlästa doktor skulle få träffa min mamma. Mamma som föddes nittonhundratrettiofem. Före andra världskriget. Dotter till en murare och hans hustru som gick och hjälpte folk i deras hem. Sex barn i syskonskaran. Tre äldre systrar och ett yngre tvillingpar. Mammas lärare kom hem och vädjade till mina morföräldrar att de skulle låta mamma läsa vidare. Hon hade läshuvud. Hon var duktig i skolan. Född vänsterhänt. Fick lära om och bli högerhänt. Det var på den tiden då det inte skulle dras några händer i bläcket. Det var inte tal om att mamma skulle läsa vidare. Det fanns ingen ekonomisk möjlighet till det.

I stället fick hon börja arbeta när hon var elva år. Kriget var över och hon fick tjänst hos en färghandlare. Hon fick sköta om deras lille pojke som hade svår eksem och som var tvungen att bäras omkring och såren skulle läggas om. Dessutom skulle gröten stå på bordet när personalen i färghandeln kom upp i bostaden för frukost. Det var inte tal om att läsa vidare. Mamma skulle ha blivit en underbar läkare. Eller sjuksköterska. Det hade varit en dröm att vara sjuk och möta henne i undersökningsrummet. Eller att få bli vårdad av henne i sjukhussalen.

Detta var inte hennes dröm. Mamma ville bli inredningsarkitekt. Jag är säker på att det hade hon klarat galant. Hon har alltid haft känsla för att göra det fint omkring sig. I hemmet, i husvagnen, på arbetsplatsen eller med fikakorgen på en rastplats. Hon har alltid försökt att göra det bästa av situationen när jag har legat på sjukhus. Det hade varit guld värt om den här läkaren, den förlästa läkaren på barnmottagningen på sjukhuset, hade kunnat göra praktik hos min mamma. Jag vet inte hur lång praktiktid han skulle behöva. Det beror nog på läkaren, hur djupt sjunken han var i böckerna och hur verklighetsfrånvänd han hunnit bli.

Jag vet bara att min mamma har varit, är och kommer att vara mitt i verkligheten. Den riktiga verkligheten. Den verklighet som verkligen betyder något för människor. Det rör sig inte om några underverk, det får inga löpsedlar på kvällstidningarna. Det är bara små saker, i mångas ögon triviala saker, men som jag och många av mina medmänniskor minns. När jag nämner detta för min mamma, så säger hon bara: ”Äsch, så du pratar. Det var väl inte så märkvärdigt.” Men äkthet och att göra saker i det tysta, det är märkvärdigt. Det är stort.

På Karolinska sjukhuset i Solna mötte vi många människor. Jag minns många av dem än idag. Några av barnen på avdelningen dog under tiden vi var där. Några åkte hem och vi sågs aldrig mer. Päivi är en av dem som jag inte har träffat igen, men som jag ofta tänker på och undrar vart hon har tagit vägen. Päivi var en liten finsk flicka i rödrutig bomullshängselklänning med vit långärmad tröja under. Päivi pratade på finlandssvenska och jag kommer ihåg att jag tyckte det lät precis som taget ur Mumintrollen. Päivi hade två små blonda hårtofsar, uppsatta med gummiband över vardera örat och med en rak bena mitt bak på huvudet.

Päivi satt i rullstol och hon kom åkandes runt på avdelningen, ibland hasandes med fötterna i backen. Hon hade inga tofflor eller skor på sig. Bara ett par vita kalasbyxor, vars undersida på fötterna var alldeles gråsvarta efter en dags rullstolsrally på avdelningen. Päivi fick sällan besök. Vi tyckte synd om henne. En ensam liten flicka på ett stort sjukhus. Så vi delade vår tillvaro med Päivi. Hon fick av mitt godis när jag fick paket till sjukhuset. Hon fick låna mina böcker och vi gjorde sällskap till lekterapin. Mamma hade under dessa sjukhusvistelser två flickor att ta hand om. Päivi och mig.

Ibland hände det att mamma frågade personalen om Päivis situation. Det kändes konstigt att Päivi var där ensam och så sällan hade någon som besökte henne. Det var mystiskt på något vis. Kanske tyckte personalen att det var mystiskt också att Päivi varje morgon hade rena kalasbyxor på sig. De hängde där på tork och luktade gott. Jag bär fortfarande på hemligheten hur det kom sig att dessa svarta fötter varje kväll kunde vara rena och vita följande morgon. När Päivi gått och lagt sig och somnat, så tog mamma hand om hennes kalasbyxor och tvättade upp dem i handfatet med lite tvättmedel och sköljmedel, så att det skulle lukta gott.

Jag kan se hennes ryggtavla framför mig fortfarande och jag minns hur hon gned och gnuggade strumpfötterna för att få dem rena. Hon sa aldrig något speciellt om det. Hon beklagade sig aldrig för personalen att ingen annan tvättade Päivis strumpor. Hon gjorde det i det tysta. I skenet från en svag nattbelysning i sjukhussalen. Det skulle vara enkelt att som barn känna att mamma gav för mycket tid åt någon annan. Jag behövde aldrig känna så. Mamma gav mig all den tid jag behövde och hon visade också sin styrka att kunna tänka på andra mitt i sin egen oro och vånda.

Det du vill att andra ska göra mot dig, ska du göra mot dem. Jag har nog aldrig hört mamma säga de orden. Jag vet att hon har läst dem många gånger, men hon har aldrig sagt dem till mig. Hon har däremot visat mig dem i verkligheten så många gånger att jag kan omöjligt räkna dem alla. Det är något Jesuslikt över mamma och hennes handlande. Det vet många barn, flyktingar, äldre, ensamma, sörjande, sjuka, fattiga och andra människor som av någon anledning inte står stadigt på jorden. Vi som har mött henne vet och vi är tacksamma. Du som inte tror på änglar, du har inte mött min mamma. På återseende med ett leende!

PS. Idag efter jobbet så köpte jag en orkidé. Jag föll pladask för en Zygopetalum med ett vackert grönt spretigt bladverk och en raktuppväxande stängel med spräckliga blommor i grönt och rostbrunt och med en lila och vit tunga eller krage. Den är så otroligt vacker att det finns inte ord för att beskriva dess skönhet. Därför blir det premiär för bildbloggande. Det blev möjligt genom Mr T. Hade inte han ryckt in hade det inte blivit premiär för mitt bildbloggande idag. Jag behöver en kurs till i bildöverföring från mobil till dator. För vilken gång i ordningen? Sscchh! Blir det fler stänglar kan det bli fler bloggbilder. Du är värd en orkidé, Mr T. Mamma också!