Höstlov. Smaka på den blogginledningen. Lägger sig som en mjuk marshmallow i gommen. Om någon undrar hur det känns sista dagen före ett höstlov, så är det bara att ställa frågan. Jag sitter inne med svaret. Jag har glidit med den känslan hela dagen. Sista dagen före höstlovet. Väl hemma i slapparsoffan, så kan jag intyga att ett höstlov aldrig kommer olägligt. Det är en blandad känsla av öken och fri-ute-på-havet. Alltså ytterligheternas perspektiv på tillvaron. Jag håller som bäst på att damma av mig ökensanden och byta om till något mer passande för att slänga mig ut i ledighetens svalkande vågor.
På tal om öken, så var det en liknande värme på jobbet idag. Inneklimattermostatens sensor måste sitta placerad på utsidan av byggnaden. På någon kall, skuggig och dragig plats. Därifrån gick larmet in till alla värmepannor och element: Varning! Kyla i antågande, var beredda, kyla i antågande. Lystring! Kyla i antågande. Allt verkar ha gått igång samtidigt. Det var hett som i en ugn. Kvalmigt. Eller var det bara min längtan efter höstlov som spelade mig ett spratt? Gick resten av lärarkåren runt och frös?
Solen låg på mot de stora fönstren i vårt arbetsrum och att kliva in i det rummet var som att sitta på en inglasad balkong mitt i stekheta sommaren. Har aldrig förstått det där med inglasad altan eller balkong. När sommaren kommer och vi bleka svenskar längtar ut, då ska vi väl vara ute? Många argumenterar för hur bra det är med ett extra rum, men varför köper man inte större lägenhet eller hus redan från början? Om det är ett extra rum man vill ha alltså. Jag kan återkomma till bloggämnet under sommaren 2008. Idag är det faktiskt starten på ett nytt oskrivet blad, höstlovsbladet.
Kroppen och huvudet är inställda på höstlov. Den processen börjar redan vid sommarlovets slut. Det gäller att ta sig levande fram till höstlovet. Återhämta krafter och sedan ta nya rejäla tag fram till jullovet. Detta är en rytm som gäller både elever och personal. Det handlar om överlevnadsstrategi. Det har ingenting att göra med om man tycker det är kul med skolan eller inte. Då och då behöver man bryta de vanliga rutinerna och skaka loss lite. Tänka på något annat.
Jag tillhör den kategori av lärare som tycker om mitt jobb. Jag är ganska säker på att det finns fler kategorier. Jag ser det som en förmån att få stiga in i ett klassrum och möta ungdomar. De som har det närmre till förskolan än till ålderdomshemmet. För många av oss lärare är det tvärtom. Förskolan ligger så långt bakom oss i tiden att den är knappt skönjbar. Ålderdomshemmet ligger dock inom räckhåll. Ett klassrum utan elever är ingenting. Ett klassrum med elever är en enda stor möjlighet. En möjlighet att förändra världen och göra den bättre än vad den var stunden innan.
Idag gjorde ett politiskt ungdomsparti ett besök på skolan. Partiets vuxenavdelning har stämma i stadens Konserthus och ungdomsavdelningen gav sig ut på missionsuppdrag eller medlemsrekrytering. Jag vet inte riktigt vad de kallar det. Det enda som gjorde mig uppmärksam på att de var där, var att en vit bergsprängare, ungefär en meter bred, gav ifrån sig skrällande ljud. Det förvånade mig lite att skolledningen inte ryckte ut och bad dem sänka ljudet eller till och med stänga av det. I denna sten- och betongbeklädda ljusgård ekade det något våldsamt. Det hördes in till klassrummen, det hördes in till arbetsrummen och eleverna som besökte matsalen under lunchen, satt mitt i ljudvågornas centrum.
I vanliga fall får man knappt släppa en nål i detta utrymme eller på något sätt föra oväsen runt omkring sig. Idag var det skränigt och ihåligt disco. Vad var ungdomspartiets budskap? Gör- så-mycket-hallaballoo-som-du-kan-för-det-är-ändå-ingen-som-vill-lyssna-på-vad-du-har-att-säga-budskapet. Eller var det kanske att: här-finns-ingen-ledning-som-sätter-gränser-för-vad-vi-får-göra-så-vi-kör-den-balla-stilen-och-verkar-coola-budskapet. Hur som helst, vad de egentligen gjorde där är det säkert ingen som vet. Hur ska ett budskap nå fram när man redan innan har sett till att det överröstas av en bergsprängare i kolossalformat? Var de medvetna om att budskapet inte skulle hålla måttet och förväntningarna, så att de dolde det med rassligt oljud? Det är just sådana saker som gör att höstloven måste finnas. Give me a break, man!
När nu höstlovet ligger helt oanvänt framför mig, så infinner sig stillheten. Friheten i att själv få bestämma över sin tid. Även om höstlovet ska användas till att rätta skrivningar, så ligger det en frihet i att få bestämma när rättandet ska göras. Jag tror att det kan bli när höstmörkret har sänkt sig och ljuslyktorna är tända. Lite soft musik i musikspelaren och något gott i glaset. Det enda som jag önskar av lovet är att jag ska kunna avsluta det utan förkylning i kroppen. Är det för mycket begärt? Ja, kanske det. Det är väl under höstlovet som alla förkylningar eskalerar och däckar alla elever och skolpersonal? Sjukdom och lov är ett så tätt sammanslingrat fenomen att det är omöjligt att blogga bort. Vi får trösta oss med att snart är höstlovet över och vi är tillbaka och får kämpa oss igenom höstkrämporna tillsammans.
PS. Idag diskuterade jag blogg med en kollega. Jag konstaterade att våra bloggbehov såg lite olika ut. Rätt intressant egentligen. Ska med glädje följa kollegans framtida blogginsatser. Bra också att veta att det finns någon därute som har koll på mig och mitt bloggande. Lite blogg-feedback kan aldrig skada. Då vill det till att jag är bloggskärpt. Vill inte komma tillbaka efter höstlovet och bli totalt bloggsågad. Då blir det en tuff räcka fram till jullovet. Nu när jag ändå har loggat in, så undrar jag om det går bra att skicka en hälsning? Vad bra. I så fall vill jag blogg-hälsa till skrivbordsgrannen. Jag önskar dig ett skönt höstlov! På återseende med ett leende!
På tal om öken, så var det en liknande värme på jobbet idag. Inneklimattermostatens sensor måste sitta placerad på utsidan av byggnaden. På någon kall, skuggig och dragig plats. Därifrån gick larmet in till alla värmepannor och element: Varning! Kyla i antågande, var beredda, kyla i antågande. Lystring! Kyla i antågande. Allt verkar ha gått igång samtidigt. Det var hett som i en ugn. Kvalmigt. Eller var det bara min längtan efter höstlov som spelade mig ett spratt? Gick resten av lärarkåren runt och frös?
Solen låg på mot de stora fönstren i vårt arbetsrum och att kliva in i det rummet var som att sitta på en inglasad balkong mitt i stekheta sommaren. Har aldrig förstått det där med inglasad altan eller balkong. När sommaren kommer och vi bleka svenskar längtar ut, då ska vi väl vara ute? Många argumenterar för hur bra det är med ett extra rum, men varför köper man inte större lägenhet eller hus redan från början? Om det är ett extra rum man vill ha alltså. Jag kan återkomma till bloggämnet under sommaren 2008. Idag är det faktiskt starten på ett nytt oskrivet blad, höstlovsbladet.
Kroppen och huvudet är inställda på höstlov. Den processen börjar redan vid sommarlovets slut. Det gäller att ta sig levande fram till höstlovet. Återhämta krafter och sedan ta nya rejäla tag fram till jullovet. Detta är en rytm som gäller både elever och personal. Det handlar om överlevnadsstrategi. Det har ingenting att göra med om man tycker det är kul med skolan eller inte. Då och då behöver man bryta de vanliga rutinerna och skaka loss lite. Tänka på något annat.
Jag tillhör den kategori av lärare som tycker om mitt jobb. Jag är ganska säker på att det finns fler kategorier. Jag ser det som en förmån att få stiga in i ett klassrum och möta ungdomar. De som har det närmre till förskolan än till ålderdomshemmet. För många av oss lärare är det tvärtom. Förskolan ligger så långt bakom oss i tiden att den är knappt skönjbar. Ålderdomshemmet ligger dock inom räckhåll. Ett klassrum utan elever är ingenting. Ett klassrum med elever är en enda stor möjlighet. En möjlighet att förändra världen och göra den bättre än vad den var stunden innan.
Idag gjorde ett politiskt ungdomsparti ett besök på skolan. Partiets vuxenavdelning har stämma i stadens Konserthus och ungdomsavdelningen gav sig ut på missionsuppdrag eller medlemsrekrytering. Jag vet inte riktigt vad de kallar det. Det enda som gjorde mig uppmärksam på att de var där, var att en vit bergsprängare, ungefär en meter bred, gav ifrån sig skrällande ljud. Det förvånade mig lite att skolledningen inte ryckte ut och bad dem sänka ljudet eller till och med stänga av det. I denna sten- och betongbeklädda ljusgård ekade det något våldsamt. Det hördes in till klassrummen, det hördes in till arbetsrummen och eleverna som besökte matsalen under lunchen, satt mitt i ljudvågornas centrum.
I vanliga fall får man knappt släppa en nål i detta utrymme eller på något sätt föra oväsen runt omkring sig. Idag var det skränigt och ihåligt disco. Vad var ungdomspartiets budskap? Gör- så-mycket-hallaballoo-som-du-kan-för-det-är-ändå-ingen-som-vill-lyssna-på-vad-du-har-att-säga-budskapet. Eller var det kanske att: här-finns-ingen-ledning-som-sätter-gränser-för-vad-vi-får-göra-så-vi-kör-den-balla-stilen-och-verkar-coola-budskapet. Hur som helst, vad de egentligen gjorde där är det säkert ingen som vet. Hur ska ett budskap nå fram när man redan innan har sett till att det överröstas av en bergsprängare i kolossalformat? Var de medvetna om att budskapet inte skulle hålla måttet och förväntningarna, så att de dolde det med rassligt oljud? Det är just sådana saker som gör att höstloven måste finnas. Give me a break, man!
När nu höstlovet ligger helt oanvänt framför mig, så infinner sig stillheten. Friheten i att själv få bestämma över sin tid. Även om höstlovet ska användas till att rätta skrivningar, så ligger det en frihet i att få bestämma när rättandet ska göras. Jag tror att det kan bli när höstmörkret har sänkt sig och ljuslyktorna är tända. Lite soft musik i musikspelaren och något gott i glaset. Det enda som jag önskar av lovet är att jag ska kunna avsluta det utan förkylning i kroppen. Är det för mycket begärt? Ja, kanske det. Det är väl under höstlovet som alla förkylningar eskalerar och däckar alla elever och skolpersonal? Sjukdom och lov är ett så tätt sammanslingrat fenomen att det är omöjligt att blogga bort. Vi får trösta oss med att snart är höstlovet över och vi är tillbaka och får kämpa oss igenom höstkrämporna tillsammans.
PS. Idag diskuterade jag blogg med en kollega. Jag konstaterade att våra bloggbehov såg lite olika ut. Rätt intressant egentligen. Ska med glädje följa kollegans framtida blogginsatser. Bra också att veta att det finns någon därute som har koll på mig och mitt bloggande. Lite blogg-feedback kan aldrig skada. Då vill det till att jag är bloggskärpt. Vill inte komma tillbaka efter höstlovet och bli totalt bloggsågad. Då blir det en tuff räcka fram till jullovet. Nu när jag ändå har loggat in, så undrar jag om det går bra att skicka en hälsning? Vad bra. I så fall vill jag blogg-hälsa till skrivbordsgrannen. Jag önskar dig ett skönt höstlov! På återseende med ett leende!
1 kommentar:
Ja, poängen med bergsprängaren är svår att förstå. Kanske gjorde man ett valhänt försök att arrangera ett eftermiddagsdisco, ungefär som gamla tiders tedans? Uppenbarligen hade också eleverna svårt att förstå idén med besöket för – så vitt jag kunde se – var det just ingen som besökte bordet.
Trevig hemsida för övrigt!
Kollegan
Skicka en kommentar