Alla dessa otäcka påsar

Jag är inte rädd för att dö. Jag känner å andra sidan en stor tacksamhet för att jag inte behövde dö på Karolinska sjukhuset i oktober 1975. Jag minns inte så mycket från onsdagen den 1 oktober. Minns att mamma var hos mig när jag vaknade. På den tiden fick föräldrar inte bo i samma rum som sina sjuka barn, utan hänvisades till ett speciellt våningsplan. Det såg ungefär ut som en vårdavdelning, med flera sängar på samma sal, en samlingssal med TV och ett litet pentry.

Det var inte så ofta som jag åkte upp till tionde våningen där mamma hade sin säng under tiden jag låg på Karolinska. Mamma tyckte nog att det kunde vara skönt för andra föräldrar att få vara i lugn och ro. Kanske hade de genomlidit en vaknatt nere på en vårdavdelning, kanske hade deras barn dött, kanske låg deras barn på operationsbordet, det fanns kanske fler anledningar till att jag inte var däruppe så ofta. Vissa dagar orkade jag nog inte med så mycket mer än alla undersökningar. Andra dagar när det fanns tid och krafter över, så fanns det säkert roligare saker att förströ sig med.

Hur som helst så var det en enorm trygghet att veta att mamma fanns nära mig hela tiden. En klar förbättring mot sjukhuset hemma i Småland, där föräldrarna inte fick tillåtelse att stanna kvar över natten. Vi hade tolv mil till närmsta och aktuellt sjukhus och det var en fruktansvärd upplevelse att bli lämnad ensam, utan mamma eller pappa. Det måste ha känts hemskt för föräldrarna också, att släppa taget om ett gråtande barn.

Den 1 oktober 1975 fanns mamma vid min sida. Efter avklarat vattenlavemang var det skönt att få krypa ner under täcket i sjukhussängen igen. Konstigt att det kan bli en vana för en tioåring att ta vattenlavemang. Att ännu en gång tömma en redan tom mage, att försöka knipa ihop ändan, när innehållet i den avlånga påsen med blå markeringar runnit in bakifrån i kroppen. Den kylan och den obehagliga uppsvällningen som gjorde att jag ville gråta, men det är nästan omöjligt att storgråta och samtidigt knipa igen ändan.

Jag fick ligga på en brits i tvättrummet. Det var kalt och kallt. Vitt kakel på väggarna. Rostfria bänkar med rostfria hyllor, med rostfria bäcken. En doft av urin, avföring och rengöringsmedel. Det är lätt att känna sig ynklig. Jag hade gjort det så ofta under mina tio levnadsår att jag blivit van. Så tillåtelsen av sköterskan att stiga upp och rusa in på toa och bara låta det forsa. Ingen fast massa, utan smutsigt vatten. Att det kan göra så ont. Det slet i hela kroppen. Jag kände mig nästan illamående och därinne, med stängd olåst dörr, kom tårarna. Tysta tårar.

Tillbaka i sängen så fick jag något lugnande medel. Både en spruta och en tablett. Kände mig sömnig igen. Konstig känsla efter att ha sovit hela natten. Så började sängen rulla och jag visste att min mamma följde med mig och sköterskorna. Till hissarna, in i hissen, i hissen och ut ur hissen. Visste inte riktigt vart vi var. Visste förstås att jag skulle opereras och var fortfarande bekymrad för det här med naglarna.

Hörde mamma säga att jag liknade en ängel, med nykammat hår liggande på kudden. Vit sjukhusrock, vita sängkläder. Nere vid fotändan låg en A4-skiva av hård kartong med journalanteckningar. Anteckningar om temperatur, blodtryck och puls från undersökningen på morgonen. Säkert också hur mycket medicin jag hade fått. Där låg också några påsar blod. Vinröda påsar mot allt det vita. De skulle komma att behövas och fler därtill. Mamma var tvungen att göra sitt avsked utanför dörrarna och jag var så pass omtöcknad att jag inte såg hennes tårar. Jag vet bara att de fanns där. En sköterska fångade upp henne innan hon föll i golvet. Jag förstår att världen vacklar en sådan gång.

Operationen drog ut på tiden. Den tog hela dagen och jag minns självklart nästan ingenting från uppvaket. Hade någon informerat mig om hur de kommande veckorna skulle bli, så hade jag haft något annat att oroa mig för än naglarna. Fem påsar hängde vi sidan av sängen. Från påsarna gick slangar och de slangarna gick in i min kropp. De första dagarna efter operationen hade jag inte någon som helst koll på hur det såg ut eller hur doktorn hade löst virrvarret med slangarna och påsarna. Såren skulle läggas om varje dag och slangarna skulle spolas igenom och det var en fruktansvärd process. Obehagligt att känna kyla komma in i och gå ut från kroppen och under tiden spänna och göra ont.

Det fanns en vilja att bara tag i alla slangar och påsar och befria mig från alltihop, men jag orkade inte det. Efter några dagar kunde jag lyfta huvudet och titta på sängkanten och se de fem påsarna, de flesta fyllda med blod. Det spände och värkte nere i magen. Jag fick smärtstillande. Det var en lång och utdragen trötthet och hela tiden gjorde det ont, men på olika sätt. Ingen sa något om naglarna och det var skönt. Det räckte så väl med det som var.

När jag fick lämna sjukhuset efter operationen, så hade sommaren definitivt släppt greppet och det var höst. Träden var inte längre gröna utan skiftade i gult, orange, rött, beige och brunt. Dagen då jag lämnade sjukhuset sken solen från en klarblå himmel. Luften var kylig. Jag kunde inte röra mig så snabbt, utan var tvungen att ta små korta steg och fick stanna och göra en del pauser. Allt kändes så nytt. Jag hade fått en ny kort täckjacka. Brun med resår i midjan och kring handlederna. Bruna fiskbensmönstrade byxor, en vit flätstickad luvtröja med fickor och dragkedja. Nya promenadskor. Årstiden var ny.

För några veckor sedan, då jag senast var ute, höll sommaren kvar sitt grepp, men nu var det nya färger på träden. Men det mest markanta som kändes nytt var min kropp. Det betedde sig annorlunda och jag hade blivit av med den gamla tröttheten. Nu var jag bara trött av operationen och sjukhusmiljön. Jag längtade tillbaka till skolan, till alla kompisar. Jag längtade hem, till mitt rum. Jag längtade efter pappa och min storebror. Jag längtade efter att få mumsa på allt det godis som snälla människor skickat till mig under min sjukhusvistelse. Det var en fin omtanke. Ett kort och lite godis. Mamma hade stoppat undan det i lådorna i nattduksbordet på sjukhussalen. Gelébåtar, punschpraliner, Ahlgrens bilar, engelsk lakritskonfekt, ett öres kolor. Den som spar den har och nu hade jag allt godis samlat i en påse. Säkert flera kilo karameller. Det skulle bli någonting att visa upp därhemma. Detta var en stund, så långt ifrån död och sorg. Dessutom hade jag fått nya naglar. Med vita ränder längst ut. Tänk vad en sjukhusvistelse kan åstadkomma.

Based on a true story brukar det stå i eftertexten i slutet på filmen. Så även i denna blogg. Baserat på en sann historia. Det har gått lite drygt 32 år. Jag är fortfarande tacksam för livet. Denna fantastiska gåva, som vi varje dag får förvalta. En del filmer slutar lyckligt och andra slutar olyckligt. Så är det i verkligheten också. Ibland får episoder lyckliga slut och ibland inte. Vi förstår inte alltid varför saker och ting sker. Speciellt inte när vi är mitt i ett pågående drama. Det kanske först är när vi står med hela resultatet i handen, som vi kan se helheten och vårt varför klarnar. En del saker som händer tror jag inte vi får svar på medan vi lever här på jorden. Resultatet finns kanske klart först när vi når himlen. Där uppe kommer det säkert att rätas ut en hel mängd med frågetecken. Frågan är bara om det är det första vi kommer att ha behov av då? Jag vill påminna mig om att säga tack. Tack för allt!

PS. Imorgon är det två månader kvar till julafton. Idag är det två månader kvar till drottningens födelsedag. Om jag inte är helt felunderrättad så fyller hon då 64 år. Ett år kvar till pension med andra ord. Hur blir det med det? Går kungligheter i pension? Har de möjlighet att få uppleva gemenskapen i PRO, åka på utflykter, spela boule, gå gemensamma promenader och sedan slinka in på ett fik, släktforska och allt annat som de inte har haft tid till förut under det yrkesverksamma livet? Självklart måste de få gå i pension. Vi lever på 2000-talet. Någonstans har vi väl kommit i jämställdhetsfrågan? På återseende med ett leende!