Sorg. På teckenspråk visas det tecknet som en knuten hand som förs i cirkel mot bröstet. Det ser nästan ut som en sten som maler inombords. Sorg. En knuten hand som visar att det är tungt och krampaktigt. Sorg som med ansiktets mimik förstärks och ger det djup och allvar som sorgen verkligen innebär.
Sorgen kommer så oväntat. Sorgen känns plötslig och ofattbar. Livet före sorgen ser olika ut för var och en av oss. Det som har orsakat vår sorg kan också te sig väldigt annorlunda för oss människor. Vi reagerar olika i beskedets stund. Tiden efter beskedet genomlever vi på olika sätt. Bearbetningsfaserna kommer vid olika tidpunkter, olika intensivt och på många olika sätt.
Sorgligt nog så reagerar omgivningen mycket olika på sorgearbete. En del drar sig undan och håller sig på sin kant. Kanske är de rädda för att störa, kanske är de rädda för att göra fel. En del blir överdrivet måna om den sörjande och ska närgånget och intensivt trösta med orden: jag vet precis hur du har det. Kan någon verkligen nå så långt in i en annan människas inre att det går att veta precis hur den sörjande människan har det?
Jag kan använda min egen erfarenhet av sorg och komma ihåg hur jag har haft det och hur jag har känt det i min sorg. Det är dock omöjligt att kopiera det och bara klistra in det i någon annans liv. Sorgen är individuell. Sorgen finns och sorgen är idag en verklighet för många av våra medmänniskor.
Bloggsorg är något nytt för mig. Jag har tänkt använda min blogg till att skriva om livet. Om smått och om stort. Jag kommer inte undan sorgen. Även om sorgen alltid finns med som en bit av livet, så kan den verka mycket långt borta en underbart vacker höstdag. En dag då träden gnistrar som guld i det bleka, men mycket intensiva solskenet. En dag då luften är hög och klar, då molnen svävar som lätta bomullstussar på en klarblå himmel. Då är sorgen avlägsen.
Då, mitt i allt det fantastiskt vackra och gnistrande, så kommer beskedet och vetskapen, som ersätter allt det vackra med ett stort tomrum. Innan var man en del av livet, men så slår allting runt och plötsligt befinner man sig utanför livet. Allt existerar men det känns konstigt att det fortfarande kan existera. Hur är det möjligt att livet fortsätter då det har stannat? Hur kan klockan slå, då inget slår längre? Hur kan livet andas in och ut höstluft, när det känns som om luften har tagit slut?
I sorg finns inte några svar. Ibland inte ens några frågor. Ändå ringer världens alla klockor ut ett stort varför? Sorg över en förlorad livskamrat. Sorg över ett förlorat arbete. Sorg över en otrohet. Sorg över en relation som har gått snett. Sorg i olika skepnader. Vem känner och förstår den innersta sorgen?
Så kom budet om en människas död. Eller som man vackert kan uttrycka det: Befordrad till härligheten. Ingen hade tänkt tanken, för det kom oväntat och utan förvarning. En människa som jag enbart förknippar med en stor famn, men en skön humor och samtidigt en stark vilja och önskan om att förbättra världen. Precis som vanligt när en människa tas ifrån oss, så blir platsen tom. Sorg och tomhet.
Det var inte så länge sedan som vi mötte varandra vid frukt- och grönsaksdisken i livsmedelsaffären. När vi såg varandra så släppte vi plastpåsarna, din innehöll tomater och min vindruvor. Vi öppnade famnen för varandra och gav varandra en innerlig kram. Vi konstaterade att det var trevligt att ses. Vi småpratade en stund. Så avslutade vi det hela med att hälsa hem till varandras familjer och vi skiljdes åt med det förhoppningsfulla orden: vi måste ses snart.
Snart har inte kommit ännu och snart kommer inte att komma. Det är för sent för snart. Livet har gett mig en ny påminnelse om att gör inte saker snart eller sedan. När du får tid. Det du gärna vill göra, gör det nu medan du har möjlighet. Det som har någon betydelse, vänta inte med det. Det som känns viktigt, skjut det inte på framtiden. Snart, plötsligt, när som helst, så kan livet vara slut. Vi vet inte när eller hur.
Min dag och min blogg har sorgkant idag. En känsla av tomhet och saknad har konstigt nog fyllt mitt inre. Hur nu tomhet och saknad kan fylla något? Ändå finns det en stor rikedom i mitt inre. Jag har förmånen att få känna en stor tacksamhet och lycka för mitt liv. Mr T kom med en liten vardaglig kärleksförklaring idag. Förutom orden jag älskar dig, så hade han slunkit in på biblioteket och lånat ett litet gult häfte med titeln En första blogg för den orädda nybörjaren av Olle Vejde och Björn Gustafsson.
Sorgen kommer så oväntat. Sorgen känns plötslig och ofattbar. Livet före sorgen ser olika ut för var och en av oss. Det som har orsakat vår sorg kan också te sig väldigt annorlunda för oss människor. Vi reagerar olika i beskedets stund. Tiden efter beskedet genomlever vi på olika sätt. Bearbetningsfaserna kommer vid olika tidpunkter, olika intensivt och på många olika sätt.
Sorgligt nog så reagerar omgivningen mycket olika på sorgearbete. En del drar sig undan och håller sig på sin kant. Kanske är de rädda för att störa, kanske är de rädda för att göra fel. En del blir överdrivet måna om den sörjande och ska närgånget och intensivt trösta med orden: jag vet precis hur du har det. Kan någon verkligen nå så långt in i en annan människas inre att det går att veta precis hur den sörjande människan har det?
Jag kan använda min egen erfarenhet av sorg och komma ihåg hur jag har haft det och hur jag har känt det i min sorg. Det är dock omöjligt att kopiera det och bara klistra in det i någon annans liv. Sorgen är individuell. Sorgen finns och sorgen är idag en verklighet för många av våra medmänniskor.
Bloggsorg är något nytt för mig. Jag har tänkt använda min blogg till att skriva om livet. Om smått och om stort. Jag kommer inte undan sorgen. Även om sorgen alltid finns med som en bit av livet, så kan den verka mycket långt borta en underbart vacker höstdag. En dag då träden gnistrar som guld i det bleka, men mycket intensiva solskenet. En dag då luften är hög och klar, då molnen svävar som lätta bomullstussar på en klarblå himmel. Då är sorgen avlägsen.
Då, mitt i allt det fantastiskt vackra och gnistrande, så kommer beskedet och vetskapen, som ersätter allt det vackra med ett stort tomrum. Innan var man en del av livet, men så slår allting runt och plötsligt befinner man sig utanför livet. Allt existerar men det känns konstigt att det fortfarande kan existera. Hur är det möjligt att livet fortsätter då det har stannat? Hur kan klockan slå, då inget slår längre? Hur kan livet andas in och ut höstluft, när det känns som om luften har tagit slut?
I sorg finns inte några svar. Ibland inte ens några frågor. Ändå ringer världens alla klockor ut ett stort varför? Sorg över en förlorad livskamrat. Sorg över ett förlorat arbete. Sorg över en otrohet. Sorg över en relation som har gått snett. Sorg i olika skepnader. Vem känner och förstår den innersta sorgen?
Så kom budet om en människas död. Eller som man vackert kan uttrycka det: Befordrad till härligheten. Ingen hade tänkt tanken, för det kom oväntat och utan förvarning. En människa som jag enbart förknippar med en stor famn, men en skön humor och samtidigt en stark vilja och önskan om att förbättra världen. Precis som vanligt när en människa tas ifrån oss, så blir platsen tom. Sorg och tomhet.
Det var inte så länge sedan som vi mötte varandra vid frukt- och grönsaksdisken i livsmedelsaffären. När vi såg varandra så släppte vi plastpåsarna, din innehöll tomater och min vindruvor. Vi öppnade famnen för varandra och gav varandra en innerlig kram. Vi konstaterade att det var trevligt att ses. Vi småpratade en stund. Så avslutade vi det hela med att hälsa hem till varandras familjer och vi skiljdes åt med det förhoppningsfulla orden: vi måste ses snart.
Snart har inte kommit ännu och snart kommer inte att komma. Det är för sent för snart. Livet har gett mig en ny påminnelse om att gör inte saker snart eller sedan. När du får tid. Det du gärna vill göra, gör det nu medan du har möjlighet. Det som har någon betydelse, vänta inte med det. Det som känns viktigt, skjut det inte på framtiden. Snart, plötsligt, när som helst, så kan livet vara slut. Vi vet inte när eller hur.
Min dag och min blogg har sorgkant idag. En känsla av tomhet och saknad har konstigt nog fyllt mitt inre. Hur nu tomhet och saknad kan fylla något? Ändå finns det en stor rikedom i mitt inre. Jag har förmånen att få känna en stor tacksamhet och lycka för mitt liv. Mr T kom med en liten vardaglig kärleksförklaring idag. Förutom orden jag älskar dig, så hade han slunkit in på biblioteket och lånat ett litet gult häfte med titeln En första blogg för den orädda nybörjaren av Olle Vejde och Björn Gustafsson.
Det måste betyda att han verkligen bryr sig om mitt nyvunna intresse och tycker att jag ska lära mig mer. Hans förhoppning är också att jag ska lära mig lite HTML-kod. Vad är det? Hur Tänker Man Litegrann - kod? Får kolla i gula häftet. Eller så gör jag som vanligt… frågar Mr T. Det ordnar sig säkert. Jag är inte säker på att det går lika enkelt och lättvindigt med sorgen som breder ut sig över dataskärm, tangentbord och resten av tillvaron.
Med tiden kommer säkert den knutna handen i teckenspråket öppnas. Med hela handen i cirkelrörelse över bröstet formas tecknet för ledsen. Det kommer att fortsätta att mala inombords, men nu också med en mjukare rörelse. Så småningom kommer säkert handen ändras till tecknet för glad och för glädje. Jag önskar verkligen att människor som har drabbats av sorg av något slag ska få uppleva att livet förändras och får en guldkant på tillvaron. Det är ni värda allihop. Till dess får vi hjälpas åt. Så möter du en människa idag utan ett leende, så låt henne få ditt! Det känns svårt att skriva på återseende med ett leende, men jag gör ett försök. På återseende med ett leende!
PS. HTML är en förkortning av Hyper Text Markup Language. Sidan 32 i Mr T: s lånebok.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar