Idag var det dags för att serva bilen. Vi hade bokat tid på verkstaden. Det föll på min lott att lämna in den på morgonen. Jag hängde på min cykel på cykelstället och tänkte på så sätt förflytta mig från verkstaden till jobbet. Det visade sig bli en cykeltur i ösregn. Inte den bästa tänkbara kureringen av den pågående förkylningen, att cykla i kallt oktoberösregn. Jag tog mig dock till jobbet och där väntade kaffeautomaten med hela kaffemenyn.
Det är en hel vetenskap vad den kan åstadkomma. Ett knapptryck och styrkan på kaffet ändras. Ett tryck på en annan knapp och mängden ändras. Socker eller utan socker. Kaffe, cappuccino, café au lait, espresso, macchiato med flera. Det är bara att välja. En möjlighet är att göra ett kaffedrickarschema. Vanligt kaffe på måndagar, espresso på tisdagar och så vidare. Jag unnar mig lyxen att välja för stunden vad jag är sugen på. Kaffemaskinen klarar även av varm choklad med eller utan mjölk och hör och häpna, även varmt vatten. Till alla teälskare.
Efter lunchen tog jag en dubbel espresso. En liten mängd starkt och fylligt kaffe. Dubblar man dosen i automaten är mängden fortfarande liten. Kaffet är täckt av ett fast skum, som består av cellulosa och fetter, som kallas crema. Creman som fastnar på kanten, är godast av alltihop. Hemma i sin ensamhet kan man dra med fingret och samla upp hela creman. På jobbet kan detta uppfattas som ohyfsat och jag låter bli. Vill inte bli ihågkommen som ohyfsad och okultiverad. Kaffet ska pressas under högt tryck, optimalt är 9 bar. Jag tror inte kaffeautomaten är optimal. Men det låter vardagslyxigt att trycka fram en espresso efter måndagslunchen.
Det ringde ett telefonsamtal under min lunch och det samtalet kostade mig tretusentvåhundra kronor. Det var verkstaden som ringde och berättade att bromsbeläggen och skivorna bak behövde bytas. Okej, förutom sextusen för själva servicen av bilen, så fladdrade det till lite extra i pengahanteringen. Jag kände mig manad att låta mitt småländska påbrå träda fram och jag förhandlade lite i telefonen. Verkstadskillen verkade utvilad och på gott humör och sa att han skulle titta på det. Kanske blev han förvånad över att träffa på en prutande smålänning? Hur som helst, det gav resultat. Han hade dragit av tio procent på hela notan.
Det hade slutat regna när jag hämtade bilen, men det var fortfarande en tung och grå dag. Att lämna in bilen på verkstad och hämta ut den är ungefär som när vi människor går till tandläkaren. Man behöver bara närma sig lokalerna så kostar minsta lilla undersökning. Ibland blir det extra otrevliga överraskningar som rotfyllningar i tänderna eller som idag, byte av bromsbelägg och skivor bak. På bilen.
Ikväll gav mig min Herre en motvikt till allt detta som jag räknar som vardag och som jag ibland målar upp som problem. Jag fick förmånen att träffa två män från Zimbabwe. Att höra deras berättelse om deras liv och om alla aktuella händelser runt omkring dem i deras hemland, gav mig nya infallsvinklar. För dem handlar det om att ha mat och vatten för dagen. För dem och deras lands befolkning är medellivslängden 27-35 år på grund av sjukdomar som sprider sig, inte minst HIV och aids. För dem töms skolorna på lärare och sjukhusen på läkare, för att all välutbildad personal flyr landet. För dem handlar det många dagar bara om att överleva.
Mina vardagsproblem ter sig väldigt ynkliga då jag jämför mitt och deras liv. Inte bara materiellt, utan även andligt. Deras vittnesbörd om deras tro på Gud får mig att gråta. Inte för att jag tycker synd om dem eller för att jag tycker att de är två stackars män från Zimbabwe. Nej, tvärtom. De bär på en sådan fantastisk rikedom som vi här i Sverige håller på att förlora. Tack gode Gud för dessa två män från Zimbabwe som jag tror är hitsända för att evangelisera om sin tro och sin styrka i Gud. De vet till vem de ska vända sig. Till vem, om inte till Gud? De vet att Gud kommer att hjälpa dem igenom dessa svårigheter. De vet att det kommer att sluta väl. De vet att Gud redan har segrat. Det är inte segern i världen som räknas, utan segern över världen.
Jag gråter över min egen svaghet. Över min svaga tro på Gud. Förlåt mig Herre. Jag klagar över regn, för att jag blir blöt. När det finns människor i Zimbabwe som är beroende av regnet för att få skörd på sina magra jordar. Jag åker bil till verkstaden och klagar för att det blir för dyrt. Mina svenska pengar har fortfarande ett värde. I Zimbabwe är ekonomin totalt raserad. Jag ojar mig över tandläkare, där jag kan få hjälp att hålla min kropp hel och frisk. I Zimbabwe finns det bara ett fåtal läkarutbildade människor kvar. Jag väljer och vrakar bland alla kaffemöjligheter på jobbet och ibland klagar vi på att det blir några kaffestänk i tevattnet, medan många människor i Zimbabwe inte har tillgång till rent vatten. Jag bloggar om en förkylning, då människor dör varje timme i aids och andra sjukdomar.
Jag låter det börja med mig. Vill sedan sända utmaningen vidare till dig. Utmaningen att se Gud och evigheten mitt i vår vardag. Utmaningen att tänka att allt inte kretsar kring svårigheter, nöd, problem, fattigdom i materiella värden. Det finns något som är mycket viktigare, vårt liv. Det liv som vi har fått av vår Skapare. Det liv som vi just nu håller på att förstöra för oss själva genom girighet, avundsjuka, lättja, frosseri, storhetsvansinne. Listan kan göras lång. En lista som inte borde göra någon stolt. Ändå är det detta som vi ägnar oss åt. Istället för att bry oss om varandra.
Det är en hel vetenskap vad den kan åstadkomma. Ett knapptryck och styrkan på kaffet ändras. Ett tryck på en annan knapp och mängden ändras. Socker eller utan socker. Kaffe, cappuccino, café au lait, espresso, macchiato med flera. Det är bara att välja. En möjlighet är att göra ett kaffedrickarschema. Vanligt kaffe på måndagar, espresso på tisdagar och så vidare. Jag unnar mig lyxen att välja för stunden vad jag är sugen på. Kaffemaskinen klarar även av varm choklad med eller utan mjölk och hör och häpna, även varmt vatten. Till alla teälskare.
Efter lunchen tog jag en dubbel espresso. En liten mängd starkt och fylligt kaffe. Dubblar man dosen i automaten är mängden fortfarande liten. Kaffet är täckt av ett fast skum, som består av cellulosa och fetter, som kallas crema. Creman som fastnar på kanten, är godast av alltihop. Hemma i sin ensamhet kan man dra med fingret och samla upp hela creman. På jobbet kan detta uppfattas som ohyfsat och jag låter bli. Vill inte bli ihågkommen som ohyfsad och okultiverad. Kaffet ska pressas under högt tryck, optimalt är 9 bar. Jag tror inte kaffeautomaten är optimal. Men det låter vardagslyxigt att trycka fram en espresso efter måndagslunchen.
Det ringde ett telefonsamtal under min lunch och det samtalet kostade mig tretusentvåhundra kronor. Det var verkstaden som ringde och berättade att bromsbeläggen och skivorna bak behövde bytas. Okej, förutom sextusen för själva servicen av bilen, så fladdrade det till lite extra i pengahanteringen. Jag kände mig manad att låta mitt småländska påbrå träda fram och jag förhandlade lite i telefonen. Verkstadskillen verkade utvilad och på gott humör och sa att han skulle titta på det. Kanske blev han förvånad över att träffa på en prutande smålänning? Hur som helst, det gav resultat. Han hade dragit av tio procent på hela notan.
Det hade slutat regna när jag hämtade bilen, men det var fortfarande en tung och grå dag. Att lämna in bilen på verkstad och hämta ut den är ungefär som när vi människor går till tandläkaren. Man behöver bara närma sig lokalerna så kostar minsta lilla undersökning. Ibland blir det extra otrevliga överraskningar som rotfyllningar i tänderna eller som idag, byte av bromsbelägg och skivor bak. På bilen.
Ikväll gav mig min Herre en motvikt till allt detta som jag räknar som vardag och som jag ibland målar upp som problem. Jag fick förmånen att träffa två män från Zimbabwe. Att höra deras berättelse om deras liv och om alla aktuella händelser runt omkring dem i deras hemland, gav mig nya infallsvinklar. För dem handlar det om att ha mat och vatten för dagen. För dem och deras lands befolkning är medellivslängden 27-35 år på grund av sjukdomar som sprider sig, inte minst HIV och aids. För dem töms skolorna på lärare och sjukhusen på läkare, för att all välutbildad personal flyr landet. För dem handlar det många dagar bara om att överleva.
Mina vardagsproblem ter sig väldigt ynkliga då jag jämför mitt och deras liv. Inte bara materiellt, utan även andligt. Deras vittnesbörd om deras tro på Gud får mig att gråta. Inte för att jag tycker synd om dem eller för att jag tycker att de är två stackars män från Zimbabwe. Nej, tvärtom. De bär på en sådan fantastisk rikedom som vi här i Sverige håller på att förlora. Tack gode Gud för dessa två män från Zimbabwe som jag tror är hitsända för att evangelisera om sin tro och sin styrka i Gud. De vet till vem de ska vända sig. Till vem, om inte till Gud? De vet att Gud kommer att hjälpa dem igenom dessa svårigheter. De vet att det kommer att sluta väl. De vet att Gud redan har segrat. Det är inte segern i världen som räknas, utan segern över världen.
Jag gråter över min egen svaghet. Över min svaga tro på Gud. Förlåt mig Herre. Jag klagar över regn, för att jag blir blöt. När det finns människor i Zimbabwe som är beroende av regnet för att få skörd på sina magra jordar. Jag åker bil till verkstaden och klagar för att det blir för dyrt. Mina svenska pengar har fortfarande ett värde. I Zimbabwe är ekonomin totalt raserad. Jag ojar mig över tandläkare, där jag kan få hjälp att hålla min kropp hel och frisk. I Zimbabwe finns det bara ett fåtal läkarutbildade människor kvar. Jag väljer och vrakar bland alla kaffemöjligheter på jobbet och ibland klagar vi på att det blir några kaffestänk i tevattnet, medan många människor i Zimbabwe inte har tillgång till rent vatten. Jag bloggar om en förkylning, då människor dör varje timme i aids och andra sjukdomar.
Jag låter det börja med mig. Vill sedan sända utmaningen vidare till dig. Utmaningen att se Gud och evigheten mitt i vår vardag. Utmaningen att tänka att allt inte kretsar kring svårigheter, nöd, problem, fattigdom i materiella värden. Det finns något som är mycket viktigare, vårt liv. Det liv som vi har fått av vår Skapare. Det liv som vi just nu håller på att förstöra för oss själva genom girighet, avundsjuka, lättja, frosseri, storhetsvansinne. Listan kan göras lång. En lista som inte borde göra någon stolt. Ändå är det detta som vi ägnar oss åt. Istället för att bry oss om varandra.
Männen från Zimbabwe berättade om hur det är att vara i en het ugn. De sa att vi är också i samma ugn om vi säger att vi bryr oss om dem. Du och jag befinner oss i en het ugn och där är det svårt att överleva. Så småningom tar syret slut. Utmaningen ligger i att stå upp för dem som lider. Jag låter det börja med mig. Vill du slå följe? Ensam är inte stark. Det är en myt. Något vi har hört och levt efter i lång tid. Alltför lång tid. Ensam är inte stark. Vi blir som svagt kaffe. Sådant som man bjuds på i England och i USA. Blaskigt och svårdefinierbart. Lätt att ta miste på. Är det kaffe eller te? Vi kan inte fortsätta att gå omkring och vara som en kopp kaffeblask. Visa lite mer crema. Tack!
PS. Det märktes att bilen var nyservad. Den gled fint igenom stan, som en spinnande katt. På återseende med ett leende!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar