Nu har tankarna och funderingarna börjat komma. Det känns som om någon har gjort en snitslad tipspromenad uppe i min hjärna och det skulle vara skönt att ha tillgång till facit. Jag skulle gärna vilja tjuvkika lite. Kanske är det bloggandet som ställer till det för mig och stör min nattro? Idag på morgonen vaknade jag med en enda fråga: vart tog natten vägen? Huvudet kändes tungt och snurrigt. Sängen kändes omslutande och skön. Ingen bra kombination med klockradio som gick på med radions kanal P4 och en stund senare med alarm. Budskapet var tydligt: dags att kliva upp!
Lite motsträvigt mötte jag den nya dagen och trots att solen har skinit från klarblå himmel och naturen bara har exploderat ut i de mest fantastiska färgfyrverkerier, så gläds jag åt att dagen går mot kväll. Det var en välsignelse att komma hem från jobbet, även om jag återigen har haft en trevlig arbetsdag. Stunden från det att jag sätter nyckel i dörren, tills jag har fått på mig hemmamyskläder, är den bästa stunden på dagen för mig. I dessa ögonblick känner jag mig fri. Det spelar ingen roll att det en stund senare finns matlagning, dukning, diskning, tvättning, strykning, dammsugning och en massa andra sluta-på-ning-saker att göra. Denna lilla stund hinner jag känna frihet.
I denna frihetsstund hann jag tänka på bloggandet. Vad ska jag blogga om idag? Hur ofta ska jag blogga egentligen? Hur långa ska mina bloggar vara? Är det normalt att känna ett sådant behov av att blogga? Kommer någon att någonsin ägna en tanke åt mina bloggar? Det skulle underlätta med några svarsalternativ. Det brukar finnas på tipspromenader. Jag har redan nu en känsla av att detta kommer med säkerhet inte bli en av mina bästa bloggar hittills. Jämförelsematerialet är inte svindlande stort, detta blir i ordningen min sjätte blogg. Min intuition säger mig att om förutsättningarna hade varit optimala, så hade jag kanske kunnat ta upp konkurrensen med de övriga fem. Nu får jag stilla min häftiga blogg-själ och nöja mig med att det blir en blogg.
Ämnet för dagen verkar bli själva bloggandet. Hittills har jag bloggat en gång om dagen och det känns för närvarande helt rätt. Har inte lagt in om någon bloggsemester ännu. Vem tar emot den ansökan och beviljar eller avslår? Längden på mina bloggar påverkas av att jag tycker det är så roligt att skriva. Jag tror inte att jag har utvecklat någon bloggomani, men jag har full förståelse för dem som gör det. Det har tydligen blivit ett begrepp. Av många olika manier att välja på, så tycker jag nog att bloggomani verkar vara en ganska bra sådan. Eller varför inte ha bloggofrenesi? Det låter underbart, tänk att blogga med stor iver och med stor handlingskraft. Fast vissa dagar vill jag nog hellre ha bloggoterapi. Idag är en sådan viss dag.
Jag sitter med handen på hjärtat och erkänner att jag har längtat efter bloggen idag. På väg hem från jobbet till exempel. Vid en bro över en å, så är ena halvan av vägbanan avstängd för reparation. Jag har en gång för länge sedan fått lära mig att den förare som har hindret på sin sida ska stanna och släppa fram dem som inte har hindret på sin sida. Detta gäller vid vägarbeten, parkerade bilar, cyklister och annat eller andra som hindrar framfart. Så idag på vägen hem så kör jag bakom en lastbil. Mitt på bron så möter lastbilen en bil och givetvis måste lastbilen vänta och släppa fram den.
Därefter följer en strid ström av bilar, alla med hindret på sin sida, som bara fortsätter att köra som om lastbilen är helt osynlig. Det fanns hur många möjligheter som helst att vänta på andra sidan. Då lägger jag mig på signalhornet. Först en liten enkel läggning, som betyder till framförvarande lastbilschaufför: det är du som ska köra nu. När inget händer, mer än att det kommer en strid ström av bilar från andra sidan, fortfarande med hindret på sin sida, så gör jag en något längre läggning på signalhornet. Den signalen betydde: men för tusan kör nu då! Jag vet att man endast ska använda signalhornet vid nödvändiga situationer. Inte hjälpte det heller, utan alla egoister från andra hållet fortsatte att köra, precis som om det regnade mitt i det strålande solskenet!
Jag gav signalhornet ytterligare en chans och min förhoppning var väl att ljudet skulle tränga sig över bron och nå någon vettig bilförare på andra sidan. Den som reagerade var lastbilschauffören framför mig. Intressant scenario följer. Vips, där skapas ett bloggämne! Så här i efterhand så kan jag medge att jag var inte något lysande praktexempel för min övningskörande dotter. Jag tror dock att hon kommer ihåg den viktiga regeln att den som har hindret på sin sida stannar för mötande trafik. Mr T satt i baksätet och jag tror att han drog på mungiporna åt sin exalterade hustru. Jag tror ändå att det roar honom att det ännu finns krut kvar i hans, i vanliga fall, så väna och timida livskamrat.
En fråga är fortfarande obesvarad. Kommer någon att ägna en tanke åt mina bloggar? Jag fick alldeles nyss en förfrågan från Mr T en trappa ner, där han sitter vid sin dator och ägnar sig åt så viktiga saker som intranät och musikarrangering. Så länge han efterfrågar min bloggar är det värt att hålla på. Han läser dem och uppmuntrar mig. Han förkastar några av mina galnaste bloggidéer och ber ödmjukt om lite privat area. Någon bloggare blir han nog aldrig, Mr T alltså. Inte om jag ska tro honom på hans ord och det brukar jag göra. Det är en vana jag har sedan 21 år tillbaka. Jag undrar när mitt bloggande blir en vana och om den är lika hållbar? Bloggar vi om 21 år? Den som lever får se. På återseende med ett leende!
PS. Ikväll blir det fotboll på TV, Sverige-Nordirland. För ett år sedan idag opererades vår yngsta tonåring för ett, i en fotbollsmatch, söndertrasat knä. Skulle sitta fint med en seger ikväll och så lovar jag att i fortsättningen lägga min överskottsenergi på att heja fram idrotten istället för att jaga livet ur lastbilschaufförer med signalhornet. Det var dumt, så förlåt! Kör försiktigt i trafiken! Om det är någon som tutar ilsket, så är det inte jag!
Lite motsträvigt mötte jag den nya dagen och trots att solen har skinit från klarblå himmel och naturen bara har exploderat ut i de mest fantastiska färgfyrverkerier, så gläds jag åt att dagen går mot kväll. Det var en välsignelse att komma hem från jobbet, även om jag återigen har haft en trevlig arbetsdag. Stunden från det att jag sätter nyckel i dörren, tills jag har fått på mig hemmamyskläder, är den bästa stunden på dagen för mig. I dessa ögonblick känner jag mig fri. Det spelar ingen roll att det en stund senare finns matlagning, dukning, diskning, tvättning, strykning, dammsugning och en massa andra sluta-på-ning-saker att göra. Denna lilla stund hinner jag känna frihet.
I denna frihetsstund hann jag tänka på bloggandet. Vad ska jag blogga om idag? Hur ofta ska jag blogga egentligen? Hur långa ska mina bloggar vara? Är det normalt att känna ett sådant behov av att blogga? Kommer någon att någonsin ägna en tanke åt mina bloggar? Det skulle underlätta med några svarsalternativ. Det brukar finnas på tipspromenader. Jag har redan nu en känsla av att detta kommer med säkerhet inte bli en av mina bästa bloggar hittills. Jämförelsematerialet är inte svindlande stort, detta blir i ordningen min sjätte blogg. Min intuition säger mig att om förutsättningarna hade varit optimala, så hade jag kanske kunnat ta upp konkurrensen med de övriga fem. Nu får jag stilla min häftiga blogg-själ och nöja mig med att det blir en blogg.
Ämnet för dagen verkar bli själva bloggandet. Hittills har jag bloggat en gång om dagen och det känns för närvarande helt rätt. Har inte lagt in om någon bloggsemester ännu. Vem tar emot den ansökan och beviljar eller avslår? Längden på mina bloggar påverkas av att jag tycker det är så roligt att skriva. Jag tror inte att jag har utvecklat någon bloggomani, men jag har full förståelse för dem som gör det. Det har tydligen blivit ett begrepp. Av många olika manier att välja på, så tycker jag nog att bloggomani verkar vara en ganska bra sådan. Eller varför inte ha bloggofrenesi? Det låter underbart, tänk att blogga med stor iver och med stor handlingskraft. Fast vissa dagar vill jag nog hellre ha bloggoterapi. Idag är en sådan viss dag.
Jag sitter med handen på hjärtat och erkänner att jag har längtat efter bloggen idag. På väg hem från jobbet till exempel. Vid en bro över en å, så är ena halvan av vägbanan avstängd för reparation. Jag har en gång för länge sedan fått lära mig att den förare som har hindret på sin sida ska stanna och släppa fram dem som inte har hindret på sin sida. Detta gäller vid vägarbeten, parkerade bilar, cyklister och annat eller andra som hindrar framfart. Så idag på vägen hem så kör jag bakom en lastbil. Mitt på bron så möter lastbilen en bil och givetvis måste lastbilen vänta och släppa fram den.
Därefter följer en strid ström av bilar, alla med hindret på sin sida, som bara fortsätter att köra som om lastbilen är helt osynlig. Det fanns hur många möjligheter som helst att vänta på andra sidan. Då lägger jag mig på signalhornet. Först en liten enkel läggning, som betyder till framförvarande lastbilschaufför: det är du som ska köra nu. När inget händer, mer än att det kommer en strid ström av bilar från andra sidan, fortfarande med hindret på sin sida, så gör jag en något längre läggning på signalhornet. Den signalen betydde: men för tusan kör nu då! Jag vet att man endast ska använda signalhornet vid nödvändiga situationer. Inte hjälpte det heller, utan alla egoister från andra hållet fortsatte att köra, precis som om det regnade mitt i det strålande solskenet!
Jag gav signalhornet ytterligare en chans och min förhoppning var väl att ljudet skulle tränga sig över bron och nå någon vettig bilförare på andra sidan. Den som reagerade var lastbilschauffören framför mig. Intressant scenario följer. Vips, där skapas ett bloggämne! Så här i efterhand så kan jag medge att jag var inte något lysande praktexempel för min övningskörande dotter. Jag tror dock att hon kommer ihåg den viktiga regeln att den som har hindret på sin sida stannar för mötande trafik. Mr T satt i baksätet och jag tror att han drog på mungiporna åt sin exalterade hustru. Jag tror ändå att det roar honom att det ännu finns krut kvar i hans, i vanliga fall, så väna och timida livskamrat.
En fråga är fortfarande obesvarad. Kommer någon att ägna en tanke åt mina bloggar? Jag fick alldeles nyss en förfrågan från Mr T en trappa ner, där han sitter vid sin dator och ägnar sig åt så viktiga saker som intranät och musikarrangering. Så länge han efterfrågar min bloggar är det värt att hålla på. Han läser dem och uppmuntrar mig. Han förkastar några av mina galnaste bloggidéer och ber ödmjukt om lite privat area. Någon bloggare blir han nog aldrig, Mr T alltså. Inte om jag ska tro honom på hans ord och det brukar jag göra. Det är en vana jag har sedan 21 år tillbaka. Jag undrar när mitt bloggande blir en vana och om den är lika hållbar? Bloggar vi om 21 år? Den som lever får se. På återseende med ett leende!
PS. Ikväll blir det fotboll på TV, Sverige-Nordirland. För ett år sedan idag opererades vår yngsta tonåring för ett, i en fotbollsmatch, söndertrasat knä. Skulle sitta fint med en seger ikväll och så lovar jag att i fortsättningen lägga min överskottsenergi på att heja fram idrotten istället för att jaga livet ur lastbilschaufförer med signalhornet. Det var dumt, så förlåt! Kör försiktigt i trafiken! Om det är någon som tutar ilsket, så är det inte jag!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar