IFK Göteborg blev igår svenska mästare i fotboll. Det är värt ett omnämnande i bloggen. En gratulation till Göteborg, till laget, till ledningen, till föreningen, till alla fans och till alla sponsorer. Inför 41 471 åskådare gjorde laget det som behövdes och klockan 16.53 ljöd slutsignalen och fotbollsplanen invaderades av glädje och segeryra. En förstaplats innebär att få stå i solen ett tag. I media, på alla löpsedlar och så noteras det i sportens alla årsböcker. Ett guld glänser och glädjen är stor. En liten tid av njutning, innan segern läggs till handlingarna och en ny kamp börjar. Fokus på nästa säsong. Försvarandet av SM-guldet. Träningar, petningar, avbytarbänk, målgörandet, segrar och förluster.
Östers IF åkte förra året ur Allsvenskan. Det kändes hårt. Det har varit fotbollslaget i mitt hjärta sedan i mitten på 1970-talet. Oavsett om jag har bott 8 mil, 25 mil eller 60 mil ifrån Växjö, så har lojaliteten funnits kvar. Jag har småhejat på lokala fotbollsklubbar vid sidan om, men det har alltid varit ett andrahandsalternativ. Mest för att stötta familjens tonåringar och inte verka alltför avvikande i största allmänhet. Hjärtat klappar för Östers IF. Som gammal göteborgsbo, kan jag glädjas med IFK Göteborg. Men hjärtat gråter kalla isande tårar eftersom Östers IF trillar ur Superettan.
Sådant är tungt. Inte en enda solstråle letar sig fram och belyser sådana resultat. Helt nyligen fick Leif Boork lämna hockeyarenans rampljus. Brynäs IF sa tack och adjö. Eller så sa de inte ens det. Det har inte gått så lång tid sedan Boorken ansågs vara en hockeyspelets frälsare och han skulle kunna uträtta stordåd med Brynäslaget. Därefter kom förlusterna. Inte ett par, utan många. Strålkastarna riktades mot tränaren. Han stod stadigt kvar i sina åsikter. Han stod stadigt kvar i sina beslut. Han tänkte inte lämna spelarna i sticket. Han menade att de bäst behövde en tydlig ledare i svårigheternas stund.
Hade Boork fått sista ordet i denna turbulens, så hade han säkert fortfarande stått och coachat laget. Både till segrar och till förluster. Det fanns dock en annan sida, om det är spelarna eller Brynäsledningen eller vilka det är, kan jag inte uttala mig om, men den andra sidan såg till att Leif Boork var färdig med Brynäs. Det är fantastiskt vad flaggor eller kappor kan vända med vinden. Det behövs inte mycket vind förrän åsikter och beslut ändras. Ena dagen en hjälte och frälsare, den andra dagen en förlorare och utsparkad stackare. Det har kommit ett par segrar efteråt. Utan Boorken. Självklart samlar truppen ihop sig och bevisar att de kan vinna. De har fått något att stå upp för. Det har även blivit förlust. Utan Boork. Vad beror det på?
Detta är sportens små marginaler. Det finns inte mycket utrymme och acceptans för nedgång och motstånd. Det ska hela tiden presteras och uppvisas plusstatistik. Annars börjar jakten på syndabockarna. Detta är inte specifikt för sportens värld. Denna tanke har planterat sig på de flesta områden. Långsiktiga visioner och att göra något med bestående värde har inte någon guldglans över sig. Det snabba, föränderliga och pengagivande paketet premieras.
Ansvar. Sex bokstäver som bildar ett ord. Ansvar är ett ord som ligger många av de riktigt stora ledarna närmast hjärtat. Att se sitt ansvar i det hela. Att ge ansvar till andra människor runt omkring sig. Att ta ansvar då det bara visar minus, motgång, förluster och negativa trender. Att stå upp och säga rakt och tydligt: jag tar detta på mitt ansvar. Det är en verklig ledare. Tyvärr finns det för få sådana ledare idag. Politiker, företagsledare, församlingsledare, skolledare, sportledare och andra typer av ledare försvinner ofta i sin otydlighet och lägger tydligheten i skulden hos andra.
Ansvar är inte längre något hedersord. Vi börjar se resultatet av oansvariga ledare. Rikta blicken mot politikens arenor. Är du nöjd? Rikta blicken mot företagens hantering av anställda? Är du nöjd? Rikta blicken mot våra kyrkor och frikyrkor? Är du nöjd? Rikta blicken mot skolvärlden. Är du nöjd? Rikta blicken mot sportarenorna. Är du nöjd? Se dig omkring och gör en sökning på ordet ansvar. Hur många träffar får du?
OK, vi kan göra det lätt för oss och precis som på sportens område vara åskådare och från läktarhåll stå och skrika ut vår vrede mot spelare, tränare och domare. Om vi är 250, 7000 eller 40 000 i publiken spelar ingen roll. Vi har alla bättre kunskap, än alla de som har tränat i åratal, på det som vi bara har tittat på. Vi kan gå med plakat i protestmarscher och skrika: Anders Borg vår stora sorg! Visst, det rimmar käckt, men förändrar det något? Vi kan stå i foajén i våra kyrkor och oja oss över både det ena och det andra med orden: så har vi alltid gjort eller så har vi aldrig gjort. Hjälper det oss att nå himlen? Förändrar det något?
Är det bara ledare som ska ha ansvar? Eller är det så att ansvaret ligger nedlagt hos oss var och en? När vi vet att något är fel, när något är orättvist, när någon blir felbehandlad, kan vi då bara ställa oss platt mot en vägg? Göra allt vi kan för att hålla i oss när vinden börjar ryta och försöka rädda det som räddas kan av oss själva? Är det ansvar? Eller är det feghet?
Jag har sett dåligt ledarskap på nära håll. Det kunde bara sluta på ett sätt. Enkel biljett åt helvete. Det fanns inte tillstymmelse till ansvar. Det hade vinden för längesedan blåst bort. Regeln kvinnor och barn först, när skeppet höll på att gå under gällde inte, utan ledarna tog alla livbåtar som fanns att tillgå. Detta är ynklighet. Det jag bevisar genom denna blogg är att det går att överleva dåligt ledarskap. Det går att överleva oansvariga och otydliga ledare. Även om det är hett och djävligt i helvetet. Se bara till att hoppa av tåget innan det når slutdestinationen.
Den ansvarsfulla avskedshälsningen från den inkompetente ledaren var: vilken fin halsduk du har förresten! Ja, faktiskt. Jättefin! Med den fina halsduken knuten om halsen stod jag kvar en stund på perrongen och hörde tåget köra vidare. Själv började jag axla det tunga ansvaret att vandra tillbaka. Till solskenet. Till segerarenan. Till guldmedaljsutdelningen. Till visioner och till de sex bokstäverna: ANSVAR! Då och då har jag slängt ett öga i backspegeln, bara för att konstatera att jag varken har hört eller sett en skymt av den inkompetente ledaren. Ledaren som inte hade stake nog att säga tack och adjö. Boork, bra att du klev av tåget. Gå tillbaka. Till den du vill vara!
Östers IF åkte förra året ur Allsvenskan. Det kändes hårt. Det har varit fotbollslaget i mitt hjärta sedan i mitten på 1970-talet. Oavsett om jag har bott 8 mil, 25 mil eller 60 mil ifrån Växjö, så har lojaliteten funnits kvar. Jag har småhejat på lokala fotbollsklubbar vid sidan om, men det har alltid varit ett andrahandsalternativ. Mest för att stötta familjens tonåringar och inte verka alltför avvikande i största allmänhet. Hjärtat klappar för Östers IF. Som gammal göteborgsbo, kan jag glädjas med IFK Göteborg. Men hjärtat gråter kalla isande tårar eftersom Östers IF trillar ur Superettan.
Sådant är tungt. Inte en enda solstråle letar sig fram och belyser sådana resultat. Helt nyligen fick Leif Boork lämna hockeyarenans rampljus. Brynäs IF sa tack och adjö. Eller så sa de inte ens det. Det har inte gått så lång tid sedan Boorken ansågs vara en hockeyspelets frälsare och han skulle kunna uträtta stordåd med Brynäslaget. Därefter kom förlusterna. Inte ett par, utan många. Strålkastarna riktades mot tränaren. Han stod stadigt kvar i sina åsikter. Han stod stadigt kvar i sina beslut. Han tänkte inte lämna spelarna i sticket. Han menade att de bäst behövde en tydlig ledare i svårigheternas stund.
Hade Boork fått sista ordet i denna turbulens, så hade han säkert fortfarande stått och coachat laget. Både till segrar och till förluster. Det fanns dock en annan sida, om det är spelarna eller Brynäsledningen eller vilka det är, kan jag inte uttala mig om, men den andra sidan såg till att Leif Boork var färdig med Brynäs. Det är fantastiskt vad flaggor eller kappor kan vända med vinden. Det behövs inte mycket vind förrän åsikter och beslut ändras. Ena dagen en hjälte och frälsare, den andra dagen en förlorare och utsparkad stackare. Det har kommit ett par segrar efteråt. Utan Boorken. Självklart samlar truppen ihop sig och bevisar att de kan vinna. De har fått något att stå upp för. Det har även blivit förlust. Utan Boork. Vad beror det på?
Detta är sportens små marginaler. Det finns inte mycket utrymme och acceptans för nedgång och motstånd. Det ska hela tiden presteras och uppvisas plusstatistik. Annars börjar jakten på syndabockarna. Detta är inte specifikt för sportens värld. Denna tanke har planterat sig på de flesta områden. Långsiktiga visioner och att göra något med bestående värde har inte någon guldglans över sig. Det snabba, föränderliga och pengagivande paketet premieras.
Ansvar. Sex bokstäver som bildar ett ord. Ansvar är ett ord som ligger många av de riktigt stora ledarna närmast hjärtat. Att se sitt ansvar i det hela. Att ge ansvar till andra människor runt omkring sig. Att ta ansvar då det bara visar minus, motgång, förluster och negativa trender. Att stå upp och säga rakt och tydligt: jag tar detta på mitt ansvar. Det är en verklig ledare. Tyvärr finns det för få sådana ledare idag. Politiker, företagsledare, församlingsledare, skolledare, sportledare och andra typer av ledare försvinner ofta i sin otydlighet och lägger tydligheten i skulden hos andra.
Ansvar är inte längre något hedersord. Vi börjar se resultatet av oansvariga ledare. Rikta blicken mot politikens arenor. Är du nöjd? Rikta blicken mot företagens hantering av anställda? Är du nöjd? Rikta blicken mot våra kyrkor och frikyrkor? Är du nöjd? Rikta blicken mot skolvärlden. Är du nöjd? Rikta blicken mot sportarenorna. Är du nöjd? Se dig omkring och gör en sökning på ordet ansvar. Hur många träffar får du?
OK, vi kan göra det lätt för oss och precis som på sportens område vara åskådare och från läktarhåll stå och skrika ut vår vrede mot spelare, tränare och domare. Om vi är 250, 7000 eller 40 000 i publiken spelar ingen roll. Vi har alla bättre kunskap, än alla de som har tränat i åratal, på det som vi bara har tittat på. Vi kan gå med plakat i protestmarscher och skrika: Anders Borg vår stora sorg! Visst, det rimmar käckt, men förändrar det något? Vi kan stå i foajén i våra kyrkor och oja oss över både det ena och det andra med orden: så har vi alltid gjort eller så har vi aldrig gjort. Hjälper det oss att nå himlen? Förändrar det något?
Är det bara ledare som ska ha ansvar? Eller är det så att ansvaret ligger nedlagt hos oss var och en? När vi vet att något är fel, när något är orättvist, när någon blir felbehandlad, kan vi då bara ställa oss platt mot en vägg? Göra allt vi kan för att hålla i oss när vinden börjar ryta och försöka rädda det som räddas kan av oss själva? Är det ansvar? Eller är det feghet?
Jag har sett dåligt ledarskap på nära håll. Det kunde bara sluta på ett sätt. Enkel biljett åt helvete. Det fanns inte tillstymmelse till ansvar. Det hade vinden för längesedan blåst bort. Regeln kvinnor och barn först, när skeppet höll på att gå under gällde inte, utan ledarna tog alla livbåtar som fanns att tillgå. Detta är ynklighet. Det jag bevisar genom denna blogg är att det går att överleva dåligt ledarskap. Det går att överleva oansvariga och otydliga ledare. Även om det är hett och djävligt i helvetet. Se bara till att hoppa av tåget innan det når slutdestinationen.
Den ansvarsfulla avskedshälsningen från den inkompetente ledaren var: vilken fin halsduk du har förresten! Ja, faktiskt. Jättefin! Med den fina halsduken knuten om halsen stod jag kvar en stund på perrongen och hörde tåget köra vidare. Själv började jag axla det tunga ansvaret att vandra tillbaka. Till solskenet. Till segerarenan. Till guldmedaljsutdelningen. Till visioner och till de sex bokstäverna: ANSVAR! Då och då har jag slängt ett öga i backspegeln, bara för att konstatera att jag varken har hört eller sett en skymt av den inkompetente ledaren. Ledaren som inte hade stake nog att säga tack och adjö. Boork, bra att du klev av tåget. Gå tillbaka. Till den du vill vara!
PS. Första dagen på det riktiga höstlovet är grå, grå, grå. I huset luktar det nybakat bröd, tre olika sorter. Tvätten är struken och middagen förberedd. Återstår lite handling och tonårstaxirörelse. Vi har alla våra olika ansvarsområden. På återseende med ett leende!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar