Jag får fortsätta förundras över mig själv. Vaknade före klockan 06.00 och kände mig pigg. Varför inträffar detta inte en vanlig vardag, på en arbetsdag? Väckarklockan var programmerad på 07.55 för att gå igång med radio och därefter med signal 07.59. Jag somnade tydligen om, för jag reagerade varken på radio eller signal före 08.00, utan vaknade 08.14 till någons önskelåt på "Ring så spelar vi". Just detta ögonblick är ett välsignat ögonblick på dygnet. Jag har ingen räkning på hur många mornar som jag har vaknat bredvid Mr T under vårt 21 år långa äktenskap, men varenda en av dem tar jag emot med tacksamhet. Att känna hans hand i min eller att få lägga min hand i hans och höra och själv säga orden: Jag älskar dig! Det är en rikedom. Jag älskar och jag är älskad.
För övrigt så kände jag mig tröttare när klockan närmade sig halv 9, än vad jag kände mig strax före klockan 6. Vem kan förklara den ekvationen? Jag sitter inne med en förklaring, som jag i detta nu vill delge världen. För ungefär en vecka sedan damp, eller rättare sagt, singlade det ner ett A4-papper i vår brevlåda. Högst upp på sidan höstlöv i färgtryck. En hurtfrisk rubrik: DAGS FÖR HÖSTENS STÄDDAG! Det hurtfriska fortsätter: Nu är det dags igen för en av höstens "höjdpunkter". Jag hade haft det på känn och redan samma morgon påpekat att det snart borde vara dags för städdag i kvarteret. Mycket riktigt, lappen låg i lådan när vi kom hem efter slutad arbetsdag. Jag är inte synsk, utan det är bara att följa med livets gilla gång. Ju mer höst det blir, ju närmare kommer höststädningsdagen. Klockan 6 var det fyra timmar kvar av tidsfristen. Nu är det bara en och en halv. Inte undra på att jag blev tröttare och tröttare.
Jag kan berätta att allt var sig likt. Alla hushåll gick inte man ur huse för att hjälpas åt med de gemensamma ytorna ute och inne i kvarteret. Varför skulle det hända just idag, lördagen den 13 oktober 2007, när det inte har hänt på alla de 15 år vi har bott här? Det är en omöjlighet att det ska passa alla människor samtidigt. Några arbetar. Detta frånvaroskäl stämmer in på Mr T. Han har genrep idag på förmiddagen. Några är sjuka. Det stämmer också in på Mr T, men han hade nog pallrat sig ut en liten stund, för att putsa till något hörn av kvarteret. Några är bortresta. Det finns faktiskt ett liv utanför detta kvarter och födelsedagar måste firas och ärenden måste uträttas. Några har egna trädgårdar, speciellt baksidor, som måste skötas. Det är precis som Tomas Ledin säger: Gilla läget!
Mer intressant är det att koncentrera sig på oss som var där. Några har redan innan bestämt sig för att gå igång direkt och är utrustade med krattor och andra verktyg. Fönsterputshinkar och trasor. Stegar och glödlampor i kartonger. Fikabröd och kaffe. Några andra gör små grupperingar och ventilerar livet. Det finns en hel del att diskutera, till exempel detta fenomen att naturen tar hand om alla löv, så krattning är helt onödigt. Ämnena glider sedan över till mer privata intresseområden och när grupperingarna skingras, påbörjas sökandet efter arbetsuppgifter.
Så snopet det måste kännas att i detta läge konstatera att allt är klart. Det är bara några lövhögar kvar att samla ihop och lite material som ska ställas in i redskapsboden och det känns fånigt att ta arbetsuppgifterna ifrån någon som har hållit på hela tiden. Grupperingarna flyttar sig då till utskänkningsstället för fikat. Fikat är inte riktigt klart och gruppen står där och fryser. Efter en stund sällar sig de som har arbetat sig varma. Svettiga, rödblommiga och sugna på korv med bröd och fikabröd. Det smakar som vanligt gott med fika utomhus. Alla verkar nöjda. Alla verkar ha mycket att prata om. Jag träffar en granne som jag nästan bara träffar på årets två städdagar och på kvartersfesten i augusti. Hon är verkligen trevlig och på sätt och vis är det tur att dessa dagar finns. Pratstunden med henne är värd att gå ut i kylan för. Så visst är det en höjdpunkt.
Jag tycker synd om Mr T att han missar denna höjdpunkt. En fin tradition på höstens städdag är nämligen att farthindren ute på gatan plockas bort och tas in för vinterförvaring. Jag vill bara påpeka att det är inte vilka farthinder som helst. Det är bastanta svarta gummimarkeringar, med måtten ca 1 meter gånger 30 centimeter, som ligger utlagda 3 i bredd alternativt 4 i bredd. Som om inte detta räckte, så finns det också två stycken rejäla kvadratiska blomstertunnor, där det planteras sommarplantor, som ingen direkt känner ansvar för under sommarmånaderna. Det är inte svårt att tänka sig hur den sommarprakten ser ut efter några torra alternativt regniga veckor.
Detta är en stor dag! Vi borde ha haft en sjurätters bankett, istället för korv med bröd, för att fira detta högtidliga tillfälle! Farthindren är borttagna!!! Vilka hjältar det bor i kvarteret som lyfte bort dem. Jag vet varför farthindren finns. Det är för att inte bilister ska köra för fort genom vårt kvarter. För att skydda barnen. Tanken är sååå fin! Självklart ska vi skydda barnen. De är det bästa vi har. Tyvärr måste jag få påpeka att farthindren är bara en falsk säkerhet. Hormonstinna mopedister tar sig enkelt förbi hindren och kommer upp i hastigheter, som en bilist inte har en tanke på att köra i, genom ett bebyggt område. Cyklister har inte heller några problem med att passera farthindren. Inte ens när de kommer i klungor. Farthindren är till och med för många av cyklisterna häftiga gupp, som de gärna kör med full fart över.
Farthindren har blivit en falsk, men kanske för många föräldrar en bekväm säkerhet. Vad sägs om att vi föräldrar ser till att lära våra barn att gatan genom kvarteret inte är en lekplats? Vad sägs om att vi föräldrar ser till att våra barn inte är ute på gatan och springer? Vad sägs om att vi föräldrar börjar aktivera oss och kanske till och med orkar vara ute med våra barn då och då? Barnen är det finaste och viktigaste vi har! Varför låter vi fula, svarta, hårda gummimarkeringar vakta dem, när vi finns? Vackra, levande, mjuka föräldrar!
Jag undrar hur det ska gå med alla kvarterets barn nu under vinterhalvåret när det inte finns några farthinder, när fler och fler av oss som bor här, använder bilen istället för cykeln till jobbet, när det dessutom börjar bli halt? Varför överlever barnen lättare på vintern, då de drar ut målburar, klubbor, puckar och bandybollar på gatan och spelar landhockey i skenet av gatljuset? Varför kan inte vuxna människor iaktta försiktighet i sin bilkörning oavsett sommar eller vinter? Varför kan inte föräldrar hålla koll på sina barn? Alla dessa varför... Den som kan ge mig ett därför och förklara detta så att jag förstår är värd att uppmärksammas med ett Nobelpris. I brist på detta pris bjuder jag på ett överblivet wienerbröd från igår. Smakar dödsskönt i kistan. På återseende med ett leende!
PS. Idag har alla "Beritar" namnsdag! Så även min mamma som har förärats med 4 namn och alla finns dessutom med i almanackan. Hon hade "riktig" namnsdag för fyra dagar sedan, då det var Inger. Jag skickade blommor då! Jag ringde idag på morgonen och kollade om de fortfarande levde och var fina (blommorna alltså) eller om jag skulle skicka nya idag. De var fortfarande fina, så det fick bli ett grattis över telefonen och med tillönskan om en fin dag. Det är konstigt med mammor, de blir lika glada för en stor, fin och påkostad blombukett, som ett enkelt, nästan helt gratis telefonsamtal. Vilken finurlig och intelligent Skapare vi har, som ordnat det så!
Tack Gud och tack alla mammor!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar