Idag är det en av min morfars födelsedagar. Han skulle ha fyllt 109 år om han hade levt. Det hade inte varit en omöjlighet. I maj fyllde en dam i Småland 112 år. Det ska kanske vara en smålänning till det. Sveriges äldsta människa bor i Holsbybrunn. Min morfar var smålänning, men han dog innan han hunnit fylla 81 år. Eller så kan vi vänta med att fira morfars födelsedag imorgon. Då skulle han också ha fyllt 109 år nämligen. Det är ingen som riktigt vet när han var född. 27 oktober eller 28 oktober 1898. Därom tvistar både de lärde och de olärde.
Prästen skrev den 28 oktober i kyrkboken. Morfars mamma skrev den 27 oktober. Morfars syskon valde att lita på mammans anteckningar och det som stod inne i pärmen på familjebibeln. Därför kom de alltid på besök för födelsedagsfirande den 27 oktober. Morfar däremot, han tog fasta på prästens anteckningar i födelseboken och firade den 28 oktober. På så sätt firade morfar alltid födelsedag två dagar i rad. År efter år. Det ligger nästan något kungligt över detta. Fira flera dagar i rad. Ändå var min morfar så långt ifrån kunglig glans och yta som man kan tänka sig.
Morfar föddes alltså någon av dagarna 27 eller 28, i oktober 1898. Han står som barn nr 61 i födelseboken och prästen håller sig till den 28 oktober. Föräldrarna var hemmansägare Frans Oskar Karlsson och hans hustru Emma Sofia Andersdotter. Familjen bodde, när morfar föddes, på torpet Massamåla i Ässhult i Virserums socken. Emma Sofia hade fött 5 barn före det att min morfar föddes. En liten gosse, med nästan samma namn som min morfar fick, hade dock dött endast ett halvår gammal, fem år före det att min morfar föddes. Emma Sofia skulle komma att föda ytterligare 2 gossebarn.
Familjen flyttade så småningom till Västerarp och bodde där en tid innan de köpte ett lantbruk i Blackelid 1913. Då var morfar 15 år och konfirmerad och redan ute i arbetslivet. Han tjänade som dräng i många år innan han lärde sig till murare 1923. Då hade han redan gift sig med mormor 1922 och de hade nu en dotter. Morfar och mormor fick sex barn, 5 flickor och en son. Sonen och hans tvillingsyster är yngsta barnen.
Morfar blev änkeman när han var 58 år gammal. Chockartat tidigt och oväntat. Något som tog honom mycket hårt. Han levde sedan ensam. Det var ingen som ens fick chansen att ersätta mormors plats. Även om det var många som så önskade. Det enda han skaffade sig som damsällskap var aktuell bloggare. Morfar var barnvakt åt mig och det var ett äventyr. Det var aldrig några ledsamma dagar. Roligare barnvakt får man leta efter och jag är inte säker på att vi hittar någon. Morfar var ett föredöme för mig och trots att det är många år sedan han dog, så lever han i allra högsta grad i mitt hjärta och i mina tankar.
Han var en tydlig och rak människa. Ärlig som få. Han hade åsikter och klarade dessutom av att stå för dem. Han hade en stor famn som räckte för alla. När jag skriver alla, så menar jag alla. Till morfar kom människor från alla samhällsskikt. Det fanns alltid en plats. Ett helt samhälle sörjde då han dog. Det blev tomt. Morfars lilla grebba var då 14 år. Inne i tonåren och död, sorg och begravning var något som jag inte var van vid. Minns att jag tyckte det var sämsta tänkbara val av Gud att plocka upp morfar. Jag hade gärna velat ha kvar honom ett tag till.
Jag tror att han hade varit intresserad av mitt och därmed även hans släktforskande. Jag är säker på att han skulle ha älskat att åka runt i byarna och titta på torp och gårdar. Han skulle ha pekat och berättat och jag kan faktiskt fortfarande höra hans småländska dialekt och hans skratt. Fikakorgen skulle vi ha avnjutit sittandes på varsin skogssten och så skulle vi diskutera livets stora frågor. Även de små. Nu är det inte så, men diskussionen och gemenskapen med morfar bär jag ändå med mig och jag tror att han håller kontakten uppe från himlen också. Han har nog koll på jäntan. Undrar vad han skulle tycka om bloggandet? Är det kanske en nymodighet han inte skulle lägga så mycket krut på? Eller är det just det han skulle? Lite svårt att veta med morfar. Han var lite av en överraskningarnas man.
Han gick till exempel till fotografen när han skulle fylla 80 år. Iklädd kostym, skjorta, slips och välansat skägg. Oj, vad många tjatade på honom om att raka av sig skägget. Alla hans fem döttrar var på honom. Men det skulle inte rakas bort. Alltid retar det någon, sa morfar och det hade han så rätt i. Alla fem döttrarna var uppretade. Fotografen knäppte kort på en leende morfar och det blev så fint att fotografen satte ut det mitt i skyltfönstret. Där satt sedan morfar och log mot alla som gick förbi och som stannade till. Han ler fortfarande uppe på vårt ekskåp. Även ögonen ler! Det är så vackert! På återseende med ett leende!
PS. Grattis på födelsedagen, morfar! Kanske har du hela syskonskaran samlad. De brukade ju komma den här dagen. Du sitter väl som bäst och festar loss på himmelska konditorns tårta. Här nere på jorden glappade det i löständerna när du åt och pratade. Jag antar att det är fixat hos den himmelska tandläkaren. Festa vidare, så återkommer jag med gratulationerna imorgon. På den riktiga födelsedagen! Du om någon är värd att firas med dubbla födelsedagar. Det var nog någon mening med detta felskrivande i böckerna.
Prästen skrev den 28 oktober i kyrkboken. Morfars mamma skrev den 27 oktober. Morfars syskon valde att lita på mammans anteckningar och det som stod inne i pärmen på familjebibeln. Därför kom de alltid på besök för födelsedagsfirande den 27 oktober. Morfar däremot, han tog fasta på prästens anteckningar i födelseboken och firade den 28 oktober. På så sätt firade morfar alltid födelsedag två dagar i rad. År efter år. Det ligger nästan något kungligt över detta. Fira flera dagar i rad. Ändå var min morfar så långt ifrån kunglig glans och yta som man kan tänka sig.
Morfar föddes alltså någon av dagarna 27 eller 28, i oktober 1898. Han står som barn nr 61 i födelseboken och prästen håller sig till den 28 oktober. Föräldrarna var hemmansägare Frans Oskar Karlsson och hans hustru Emma Sofia Andersdotter. Familjen bodde, när morfar föddes, på torpet Massamåla i Ässhult i Virserums socken. Emma Sofia hade fött 5 barn före det att min morfar föddes. En liten gosse, med nästan samma namn som min morfar fick, hade dock dött endast ett halvår gammal, fem år före det att min morfar föddes. Emma Sofia skulle komma att föda ytterligare 2 gossebarn.
Familjen flyttade så småningom till Västerarp och bodde där en tid innan de köpte ett lantbruk i Blackelid 1913. Då var morfar 15 år och konfirmerad och redan ute i arbetslivet. Han tjänade som dräng i många år innan han lärde sig till murare 1923. Då hade han redan gift sig med mormor 1922 och de hade nu en dotter. Morfar och mormor fick sex barn, 5 flickor och en son. Sonen och hans tvillingsyster är yngsta barnen.
Morfar blev änkeman när han var 58 år gammal. Chockartat tidigt och oväntat. Något som tog honom mycket hårt. Han levde sedan ensam. Det var ingen som ens fick chansen att ersätta mormors plats. Även om det var många som så önskade. Det enda han skaffade sig som damsällskap var aktuell bloggare. Morfar var barnvakt åt mig och det var ett äventyr. Det var aldrig några ledsamma dagar. Roligare barnvakt får man leta efter och jag är inte säker på att vi hittar någon. Morfar var ett föredöme för mig och trots att det är många år sedan han dog, så lever han i allra högsta grad i mitt hjärta och i mina tankar.
Han var en tydlig och rak människa. Ärlig som få. Han hade åsikter och klarade dessutom av att stå för dem. Han hade en stor famn som räckte för alla. När jag skriver alla, så menar jag alla. Till morfar kom människor från alla samhällsskikt. Det fanns alltid en plats. Ett helt samhälle sörjde då han dog. Det blev tomt. Morfars lilla grebba var då 14 år. Inne i tonåren och död, sorg och begravning var något som jag inte var van vid. Minns att jag tyckte det var sämsta tänkbara val av Gud att plocka upp morfar. Jag hade gärna velat ha kvar honom ett tag till.
Jag tror att han hade varit intresserad av mitt och därmed även hans släktforskande. Jag är säker på att han skulle ha älskat att åka runt i byarna och titta på torp och gårdar. Han skulle ha pekat och berättat och jag kan faktiskt fortfarande höra hans småländska dialekt och hans skratt. Fikakorgen skulle vi ha avnjutit sittandes på varsin skogssten och så skulle vi diskutera livets stora frågor. Även de små. Nu är det inte så, men diskussionen och gemenskapen med morfar bär jag ändå med mig och jag tror att han håller kontakten uppe från himlen också. Han har nog koll på jäntan. Undrar vad han skulle tycka om bloggandet? Är det kanske en nymodighet han inte skulle lägga så mycket krut på? Eller är det just det han skulle? Lite svårt att veta med morfar. Han var lite av en överraskningarnas man.
Han gick till exempel till fotografen när han skulle fylla 80 år. Iklädd kostym, skjorta, slips och välansat skägg. Oj, vad många tjatade på honom om att raka av sig skägget. Alla hans fem döttrar var på honom. Men det skulle inte rakas bort. Alltid retar det någon, sa morfar och det hade han så rätt i. Alla fem döttrarna var uppretade. Fotografen knäppte kort på en leende morfar och det blev så fint att fotografen satte ut det mitt i skyltfönstret. Där satt sedan morfar och log mot alla som gick förbi och som stannade till. Han ler fortfarande uppe på vårt ekskåp. Även ögonen ler! Det är så vackert! På återseende med ett leende!
PS. Grattis på födelsedagen, morfar! Kanske har du hela syskonskaran samlad. De brukade ju komma den här dagen. Du sitter väl som bäst och festar loss på himmelska konditorns tårta. Här nere på jorden glappade det i löständerna när du åt och pratade. Jag antar att det är fixat hos den himmelska tandläkaren. Festa vidare, så återkommer jag med gratulationerna imorgon. På den riktiga födelsedagen! Du om någon är värd att firas med dubbla födelsedagar. Det var nog någon mening med detta felskrivande i böckerna.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar