Medan dammtrasan dansade igår, så lyssnade jag på radion. Friidrottstränaren Yannick Tregaro var gäst i studion. Hela programidén gick ut på att sätta upp löften för det nya året och göra bokslut på det gamla. Jag var inne på temat en liten sväng i min blogg igår. När jag sedan lyssnade på Yannick Tregaro så for en tanke igenom mitt hjärnarkiv. Eller snarare en fråga. Har den mannen någon gång varit sommarpratare i P1 på radion? Något svar på den frågan fanns inte att hämta uppe i detta hjärnarkiv. Det kom bara ett automatsvar tillbaka: Stängt för jul- och nyårsfirande. Öppnar åter måndagen den 7 januari 2008. Det sista skrev jag bara ifall chefen bloggläser. Måndagen den 7 januari börjar jag nämligen jobba igen. Då är det att föredra ifall hjärnan har slagit igång maskineriet igen. Till dess är det alltså stängt för stora ärenden och förfrågningar.
Internet är en gåva till långtidslediga hjärnarkiv. Lätt som en plätt kollar jag upp att jovisst, Yannick Tregaro sommarpratade för första gången den 27 juni innevarande år. Han pratade om ledarskap. Det där hade jag säkert på känn någonstans i mitt undermedvetna. Förhoppningsvis blir det fler gånger. Det låg något behagligt och lärorikt i att lyssna på hans röst och det han ville förmedla. Han talade om att vi hela tiden måste göra val. Ibland väljer vi fel. Då får vi möjlighet till ett nytt val. Vi får en chans att bättra på och göra annorlunda. Om vi inte väljer att stanna kvar i felaktigheten och vältra oss i den och bara se alla fel om och om igen. Det lät hoppfullt att det hela tiden finns nya val. Nya möjligheter. Men det visste jag i och för sig redan. Det har jag lärt mig av egen erfarenhet.
En annan skön röst i sommarpratarprogrammen är Tomas Sjödin. Han har sommarpratat två gånger om jag kan tyda internet-informationen rätt. 2004 och 2006. Jag minns inte programmet från 2004, men 2006 minns jag som om det var igår. Jag har det till och med inspelat, vilket är totalt onödigt, eftersom det numera går att ladda hem till MP3. Det var ett känsloladdat program. Jag skrattade och grät ute på altanen. Jag lyssnade på inspelningen. Jag skrattade och grät i sängen. Tänk, så många fantastiska kvinnor och män det finns som bara vill berika våra liv. Tomas Sjödin är en sådan människa. Har läst hans böcker och hört en del av hans föreläsningar. Har även sett honom i olika TV-sammanhang och så sommarprogrammet som sagt.
På tal om val, så finns det även val när det gäller vår beundran för andra människor. Vi kan tycka att andra är mycket duktiga och att de har fått fantastiska gåvor. Steget är inte långt till att den beundran övergår till avundsjuka. Ingen ska tro sig vara förmer eller bättre än någon annan. Jag håller helt och hållet med om budskapet i dessa ord. Därför att ingen är förmer eller bättre än någon annan. Fast duktigheten och gåvorna hos en annan människa finns likväl kvar och de finns där för att användas. Ofta händer det att människors avundsjuka tar överhanden och slår ner frimodigheten. Vad finns då kvar? De avundsjuka människorna hittar nya duktiga människor att slå ner på och de nerslagna är nerslagna och ledsna. Om detta får fortgå, vad får vi då för värld att leva i?
Det finns ett annat alternativ. Det finns det alltid. Vad händer om vi tar till oss de duktiga människorna och deras gåvor? Vad händer om vi ger av oss själva och använder våra gåvor? Vi kan inte allt, men vi alla kan något. Vad händer om vi använder vår uppmuntrande sida och talar om för människor runt omkring oss att de talar otroligt bra eller att de spelar fantastiskt vackert? Det finns kanske någon i din närhet som kokar fantastiskt god risgrynsgröt, men som aldrig har fått beröm för det? Någon annan kanske bakar ljuvliga bullar och de blir säkert ännu ljuvligare nästa gång om de penslas med uppmuntran. Varför ska det vara så svårt att se medmänniskor som tillgångar istället för hinder för sin egen framfart? Varför ska det vara så svårt att uppmuntra och berömma, när vi alla har fått denna gåva lagd inom oss?
Jag har en bekant som så gärna skulle vilja bli sommarpratare. Jag tror att hon har hela programidén klar med prat och musik. Jag är helt övertygad om att hon skulle göra ett riktigt lyssnarvänligt program. Dels för att hon har en behaglig röst och dels för att hon har så mycket kloka tankar. Allt detta ligger inpackat i en hel del erfarenhet, så det skulle inte bli något ytligt tidsfördrivssnack. Jag vet att det skulle bli i klass med Tomas Sjödin och Yannick Tregaro. Så någon gång hoppas jag att Sveriges Radio gör en allmänhetens inbjudan eller att bekantingen blir så pass känd att hon rankas in på grund av kändisskapet. Till dess ska jag försöka göra rätt val och uppmuntra henne att fila vidare på sommarpratet och hålla lågan uppe. Jag bloggannonserar när det är dags! På återseende med ett leende!
PS. Söndag. Helgdag. Holiday. Hel laxsida på grovsalt, pressad potatis, romsås och sallad. Fruktsallad och hemgjord glass. Inget att klaga på. Mr T knegade halva dagen. Vår bil har stigit i värde sedan både Gefle IF:s forwardsstjärna och Birgit Nilssons efterträdare på operascenerna har suttit i den och även skjutsats omkring i staden. Det finns Hall of Fame, Wall of Fame och Walk of Fame, men det världen inte vet är att det numera finns en Saab of Fame också. Fast egentligen bryr jag mig mer om att bagageluckan är fixad. Jag har heller inte gett upp drömmen om en Volvo P1800 och en Mini Cooper. Den inställningen tror jag Yannick Tregaro skulle gilla. På tal om Holiday, så har du inte sett filmen The Holiday, så gör det genast. Juligare och gulligare julfilm får man leta efter. Med ett mycket lyckligt slut och kloka val. Helt i Yannick Tregaros anda!
Internet är en gåva till långtidslediga hjärnarkiv. Lätt som en plätt kollar jag upp att jovisst, Yannick Tregaro sommarpratade för första gången den 27 juni innevarande år. Han pratade om ledarskap. Det där hade jag säkert på känn någonstans i mitt undermedvetna. Förhoppningsvis blir det fler gånger. Det låg något behagligt och lärorikt i att lyssna på hans röst och det han ville förmedla. Han talade om att vi hela tiden måste göra val. Ibland väljer vi fel. Då får vi möjlighet till ett nytt val. Vi får en chans att bättra på och göra annorlunda. Om vi inte väljer att stanna kvar i felaktigheten och vältra oss i den och bara se alla fel om och om igen. Det lät hoppfullt att det hela tiden finns nya val. Nya möjligheter. Men det visste jag i och för sig redan. Det har jag lärt mig av egen erfarenhet.
En annan skön röst i sommarpratarprogrammen är Tomas Sjödin. Han har sommarpratat två gånger om jag kan tyda internet-informationen rätt. 2004 och 2006. Jag minns inte programmet från 2004, men 2006 minns jag som om det var igår. Jag har det till och med inspelat, vilket är totalt onödigt, eftersom det numera går att ladda hem till MP3. Det var ett känsloladdat program. Jag skrattade och grät ute på altanen. Jag lyssnade på inspelningen. Jag skrattade och grät i sängen. Tänk, så många fantastiska kvinnor och män det finns som bara vill berika våra liv. Tomas Sjödin är en sådan människa. Har läst hans böcker och hört en del av hans föreläsningar. Har även sett honom i olika TV-sammanhang och så sommarprogrammet som sagt.
På tal om val, så finns det även val när det gäller vår beundran för andra människor. Vi kan tycka att andra är mycket duktiga och att de har fått fantastiska gåvor. Steget är inte långt till att den beundran övergår till avundsjuka. Ingen ska tro sig vara förmer eller bättre än någon annan. Jag håller helt och hållet med om budskapet i dessa ord. Därför att ingen är förmer eller bättre än någon annan. Fast duktigheten och gåvorna hos en annan människa finns likväl kvar och de finns där för att användas. Ofta händer det att människors avundsjuka tar överhanden och slår ner frimodigheten. Vad finns då kvar? De avundsjuka människorna hittar nya duktiga människor att slå ner på och de nerslagna är nerslagna och ledsna. Om detta får fortgå, vad får vi då för värld att leva i?
Det finns ett annat alternativ. Det finns det alltid. Vad händer om vi tar till oss de duktiga människorna och deras gåvor? Vad händer om vi ger av oss själva och använder våra gåvor? Vi kan inte allt, men vi alla kan något. Vad händer om vi använder vår uppmuntrande sida och talar om för människor runt omkring oss att de talar otroligt bra eller att de spelar fantastiskt vackert? Det finns kanske någon i din närhet som kokar fantastiskt god risgrynsgröt, men som aldrig har fått beröm för det? Någon annan kanske bakar ljuvliga bullar och de blir säkert ännu ljuvligare nästa gång om de penslas med uppmuntran. Varför ska det vara så svårt att se medmänniskor som tillgångar istället för hinder för sin egen framfart? Varför ska det vara så svårt att uppmuntra och berömma, när vi alla har fått denna gåva lagd inom oss?
Jag har en bekant som så gärna skulle vilja bli sommarpratare. Jag tror att hon har hela programidén klar med prat och musik. Jag är helt övertygad om att hon skulle göra ett riktigt lyssnarvänligt program. Dels för att hon har en behaglig röst och dels för att hon har så mycket kloka tankar. Allt detta ligger inpackat i en hel del erfarenhet, så det skulle inte bli något ytligt tidsfördrivssnack. Jag vet att det skulle bli i klass med Tomas Sjödin och Yannick Tregaro. Så någon gång hoppas jag att Sveriges Radio gör en allmänhetens inbjudan eller att bekantingen blir så pass känd att hon rankas in på grund av kändisskapet. Till dess ska jag försöka göra rätt val och uppmuntra henne att fila vidare på sommarpratet och hålla lågan uppe. Jag bloggannonserar när det är dags! På återseende med ett leende!
PS. Söndag. Helgdag. Holiday. Hel laxsida på grovsalt, pressad potatis, romsås och sallad. Fruktsallad och hemgjord glass. Inget att klaga på. Mr T knegade halva dagen. Vår bil har stigit i värde sedan både Gefle IF:s forwardsstjärna och Birgit Nilssons efterträdare på operascenerna har suttit i den och även skjutsats omkring i staden. Det finns Hall of Fame, Wall of Fame och Walk of Fame, men det världen inte vet är att det numera finns en Saab of Fame också. Fast egentligen bryr jag mig mer om att bagageluckan är fixad. Jag har heller inte gett upp drömmen om en Volvo P1800 och en Mini Cooper. Den inställningen tror jag Yannick Tregaro skulle gilla. På tal om Holiday, så har du inte sett filmen The Holiday, så gör det genast. Juligare och gulligare julfilm får man leta efter. Med ett mycket lyckligt slut och kloka val. Helt i Yannick Tregaros anda!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar