Det är något visst med levande teater. Även med levande musik. Allt som sker direkt på plats är mer fascinerande än att sitta och se det på en TV-skärm eller dataskärm. Detta gäller även idrotten. Att få befinna sig mitt i händelsen, där den händer här och nu, det tilltalar mig.
Jag är en van konsertbesökare. Jag bloggade nyligen om depåstopp och konserter är ett riktigt depåstopp för mig. Jag kan före konserten vara så trött att min enda känsla inombords kan vara att hur ska jag orka gå på konsert i det här skicket? Tänk att bara få slappa i TV-soffan. Förädiska tankar.
Väl där är min enda tanke att hur skulle jag orka leva utan det här? Musiken tränger sig in genom tröttheten och smeker mitt innersta. Jag blir rörd, berörd och det som hade sinat och gått på tomgång i några dagar fylls återigen på. När jag lämnar depåstoppet, det vill säga konserten, så är jag fit for fight för ett nytt race. Jag är med på banan igen.
Det finns så mycket vacker musik. Det finns även sådant som jag inte tycker riktigt lika mycket om. Ibland står det en störande dirigent och stör min upplevelse. För överarbetade rörelser och förstörande min visuella upplevelse av helheten, musiken och scenariot. Då brukar jag sluta mina ögon och musiken får endast ta sig in öronvägen och därifrån snirkla sig in i mina djupaste gömmor.
Även om musiken inte tilltalar mig direkt så kittlar den ändå mina sinnen. Att ta ställning och tycka till och konstatera att det här tycker jag inte om är en upplevelse i sig. Jag tillhör inte den grupp av människor som står upp och applåderar på grund av att det är en speciell dirigent eller ett speciellt högtidligt tillfälle. Jag ger stående ovationer då jag verkligen har upplevt dessa svindlande höjder som vissa musikaliska upplevelser tar med människorna till.
Däremot kan jag applådera för det slit som ändå ligger bakom alla framföranden. Övningarna, uthålligheten, prestationen och för att det för det mesta är på en mycket professionell nivå. Ibland är orkestern värd en extra applåd för att den fortsätter spela trots skitmusik och överreklamerade dirigenter. De gånger orkestern ler och verkar tycka om att bjuda på levande musik är också applåderingsvärt.
I fredags kväll var jag och Mr T kulturella och frotterade oss i levande teater. Bara miljön är värd en applåd. Gamla gasklockor som har fixats till och blivit scen för levande föreställningar. Med enkel scenografi så framfördes Dracula, ett otäckt skådespel. Trots ett gammalt välbekant manus, så var psykologin skrämmande aktuell. Genusperspektivet gick som en röd tråd genom första och andra akten.
I pausen tog jag och Mr T en kylig promenad ner till Briggen Gerda, där hon låg vid kajen, upplyst och grann. Vilken mäktig skapelse. Inifrån Briggen hördes skrammel med tallrikar, så antagligen var det servering ombord. Julgranar och marschaller på kajen. Så mysigt att hon finns där, vackra Gerda. Tillbaka till Gasklockan och andra akten.
Innan andra akten börjar så frågar bekanta runt omkring, vad tycker du? Om första akten alltså. I det läget har jag svårt för att ge någon djupare analys. Jag är fortfarande uppfylld av den positiva lusten att vara ut i den kulturella svängen med Mr T. Levande teater. Att sitta mitt i andetagen från skådespelarna. Att med alla mina sinnen vara en liten kugge. Jag inbillar mig att jag är viktig för skådespelarna. Kan inte vara lika kul att spela för tomma stolar.
Jag vill gärna suga lite på karamellen och se om den håller lika god smak till sista suget. Se om manuset håller till sista ordet. I fallet Dracula gör det inte det. Helt plötsligt är det slut. Precis som om skådespelarna har gett varandra någon hemlig signal att nu bryter vi här och går hem. Nästan som på roliga timmen i skolan, då det var svårt att avgöra om skämtet var färdigt och det var dags att skratta och applådera.
Jag önskar att någon på teatern hade sagt att nu var det slut. Det kändes så avhugget, nästan som om de hade en manussida kvar. Kom den bort? Eller var det den kreativa friheten i skapandet som satte punkt, punkt, punkt ut i intet? Hade varit häftigt med ett utropstecken istället. Marschallerna lyste fortfarande när vi gick mot bilen. Lite snopet kändes det. De ville kanske bevara myten om Dracula. I så fall lyckades de. På återseende med ett leende!
PS. Mr T och jag varvade ner med inspelat premiärprogram av jubilerande På spåret. Jag höll mig vaken till sista frågan som dessutom gällde vår hemstad. Det handlade om Tomas di Leva. Ett sömnpiller så gott som något. Viss kultur ska avnjutas live, annars kan det kvitta. Än så länge har jag inte somnat ute på kulturella eskapader. Något ska jag ha kvar att uppleva.
Jag är en van konsertbesökare. Jag bloggade nyligen om depåstopp och konserter är ett riktigt depåstopp för mig. Jag kan före konserten vara så trött att min enda känsla inombords kan vara att hur ska jag orka gå på konsert i det här skicket? Tänk att bara få slappa i TV-soffan. Förädiska tankar.
Väl där är min enda tanke att hur skulle jag orka leva utan det här? Musiken tränger sig in genom tröttheten och smeker mitt innersta. Jag blir rörd, berörd och det som hade sinat och gått på tomgång i några dagar fylls återigen på. När jag lämnar depåstoppet, det vill säga konserten, så är jag fit for fight för ett nytt race. Jag är med på banan igen.
Det finns så mycket vacker musik. Det finns även sådant som jag inte tycker riktigt lika mycket om. Ibland står det en störande dirigent och stör min upplevelse. För överarbetade rörelser och förstörande min visuella upplevelse av helheten, musiken och scenariot. Då brukar jag sluta mina ögon och musiken får endast ta sig in öronvägen och därifrån snirkla sig in i mina djupaste gömmor.
Även om musiken inte tilltalar mig direkt så kittlar den ändå mina sinnen. Att ta ställning och tycka till och konstatera att det här tycker jag inte om är en upplevelse i sig. Jag tillhör inte den grupp av människor som står upp och applåderar på grund av att det är en speciell dirigent eller ett speciellt högtidligt tillfälle. Jag ger stående ovationer då jag verkligen har upplevt dessa svindlande höjder som vissa musikaliska upplevelser tar med människorna till.
Däremot kan jag applådera för det slit som ändå ligger bakom alla framföranden. Övningarna, uthålligheten, prestationen och för att det för det mesta är på en mycket professionell nivå. Ibland är orkestern värd en extra applåd för att den fortsätter spela trots skitmusik och överreklamerade dirigenter. De gånger orkestern ler och verkar tycka om att bjuda på levande musik är också applåderingsvärt.
I fredags kväll var jag och Mr T kulturella och frotterade oss i levande teater. Bara miljön är värd en applåd. Gamla gasklockor som har fixats till och blivit scen för levande föreställningar. Med enkel scenografi så framfördes Dracula, ett otäckt skådespel. Trots ett gammalt välbekant manus, så var psykologin skrämmande aktuell. Genusperspektivet gick som en röd tråd genom första och andra akten.
I pausen tog jag och Mr T en kylig promenad ner till Briggen Gerda, där hon låg vid kajen, upplyst och grann. Vilken mäktig skapelse. Inifrån Briggen hördes skrammel med tallrikar, så antagligen var det servering ombord. Julgranar och marschaller på kajen. Så mysigt att hon finns där, vackra Gerda. Tillbaka till Gasklockan och andra akten.
Innan andra akten börjar så frågar bekanta runt omkring, vad tycker du? Om första akten alltså. I det läget har jag svårt för att ge någon djupare analys. Jag är fortfarande uppfylld av den positiva lusten att vara ut i den kulturella svängen med Mr T. Levande teater. Att sitta mitt i andetagen från skådespelarna. Att med alla mina sinnen vara en liten kugge. Jag inbillar mig att jag är viktig för skådespelarna. Kan inte vara lika kul att spela för tomma stolar.
Jag vill gärna suga lite på karamellen och se om den håller lika god smak till sista suget. Se om manuset håller till sista ordet. I fallet Dracula gör det inte det. Helt plötsligt är det slut. Precis som om skådespelarna har gett varandra någon hemlig signal att nu bryter vi här och går hem. Nästan som på roliga timmen i skolan, då det var svårt att avgöra om skämtet var färdigt och det var dags att skratta och applådera.
Jag önskar att någon på teatern hade sagt att nu var det slut. Det kändes så avhugget, nästan som om de hade en manussida kvar. Kom den bort? Eller var det den kreativa friheten i skapandet som satte punkt, punkt, punkt ut i intet? Hade varit häftigt med ett utropstecken istället. Marschallerna lyste fortfarande när vi gick mot bilen. Lite snopet kändes det. De ville kanske bevara myten om Dracula. I så fall lyckades de. På återseende med ett leende!
PS. Mr T och jag varvade ner med inspelat premiärprogram av jubilerande På spåret. Jag höll mig vaken till sista frågan som dessutom gällde vår hemstad. Det handlade om Tomas di Leva. Ett sömnpiller så gott som något. Viss kultur ska avnjutas live, annars kan det kvitta. Än så länge har jag inte somnat ute på kulturella eskapader. Något ska jag ha kvar att uppleva.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar