Adventstid är tid för julmarknader, julmässor, julförsäljningar och tillställningar av olika slag. Bord efter bord, stånd efter stånd står uppdukade med hembakat bröd, tombolor, tomtar och annat julpynt. För det mesta går det till välgörande ändamål. Ibland är det hantverkare som ställer ut och säljer sina alster.
Jag har fått min beskärda del av julmarknad i år också. Mitt behov är inte så stort, så det går ganska snabbt att tillfredsställa. Det finns många sidor av dessa tillställningar. Rätt tröttsamt att se att allt möjligt krimskrams får komma fram och förvandlas till vinster i tombolor och lottringar.
Visst är jag villig att stödja behjärtansvärda ändamål, men det känns trist att tänka: ”Måtte jag inte vinna något av dessa alster”. Saker som jag inte ens kan tänka mig att skänka vidare till någon annan försäljning. Saker som direkt får gå till återvinning eller smygas in på någon loppmarknad.
Jag har aldrig haft tur i lottdragningar. Så jag kan ganska riskfritt ta lotter och befria dem som står där och försöker truga ut lott efter lott med ett enda mål att lottringen ska bli tömd eller att tombolan ska sluta snurra. Jag sitter rätt avslappnad och hör lottnummer efter lottnummer ropas upp. Jag är till etthundra procent säker på att jag inte vinner.
Jag behövde inte bära hem någon virkad grytlapp i grönt och rosa. Jag behövde inte bära hem några stickade tofflor i all världens hemska färger. Jag behövde inte bära hem någon julbock i trä, med ett litet smalt stearinljus som aldrig kommer att tändas. Tack och lov. Jag är inte otacksam. Jag har bara fått mitt behov tillgodosett och skåpen är fulla och överfulla av grytlappar, förkläden och prydnadssaker.
Jag har fyllt banankartong efter banankartong, pappkasse efter pappkasse med saker som aldrig används här hemma. Grejor som formligen väller över oss och som väller ut när dörrar och förråd öppnas. Vi har inte saknat en enda pryl som lämnat vårt hem. Det märks inte ens att någon pryl har lämnat detta hus. Vi skulle kunna fylla fler kartonger och vi skulle ha ett bra liv ändå. Förhoppningsvis säljs de vidare på någon loppmarknad som kan förvalta sina medel så att de kommer andra till hjälp och stöd.
Då är det enklare att lägga en slant direkt eller än bättre att konkret stödja någon som har det svårt. Varför måste pengarna som jag tar av mitt överflöd ta en omväg kring julmarknaden? Varför har vi så svårt att räcka ut en hand direkt till någon som behöver vår hjälp. Jag får inte mitt samvete renare för att skänka stora summor till faddergalorna på TV. Jag mår bättre av att möta människan direkt och få se förändringen direkt. Med egna händer, med egna ögon.
Jag tycker inte att vi behöver skylta med välgörenheten. Artister och andra kända människor stoltserar med sitt fadderbarn. Visst är det underbart att de stödjer ett barn som har det svårt i världen. Men får barnet det bättre för att artisten talar om det i media? Eller går det att hjälpa ändå? Kanske kunde artisten har råd med tio fadderbarn eller hundra? En hel skolklass? Eller en hel skola?
Bistånd och stöd får inte bli av enbart för att vi ska stilla våra samveten och berättiga oss att njuta av ännu mer överflöd denna jul. I samma veva som pengar samlas in till behövande för att få en dräglig jul, vilket jag verkligen önskar dem, så slår julklappshandeln nya rekord. Vi vet vad det betyder. Skuldsatta människor efter jul. Vad är det vi vill bevisa? Att vi är dumma i huvudet? För det är ju just det vi är!
Julen har en helt annan innebörd än glitter och glamour och trendiga svarta adventsstjärnor i fönstren. Julen erbjuder ljus och värme, frid och harmoni. En kärlek som övergår vårt förstånd. En gåva erbjuds utan att du behöver sätta din personliga ekonomi i konkurs. Du erbjuds evigt liv i form av ett litet barn som ska födas i Betlehem. Hans namn ska vara Jesus. Känner du honom redan? Om inte, passa på nu i advent och förbered dig. Han kommer till dig. Mitt i julmarknadskommersen. På återseende med ett leende!
PS. Heder åt alla de handarbetande damer och säkert även herrar, som har sytt och broderat de mest fantastiska dukar och vepor. När jag vänder på prislappen, så konstaterar jag snabbt att det är nästan inte materialkostnad på dessa alster. Hardangersömnad och korsstygn och inte ett öre betalt för arbetet. Många timmars slit som skänks för att inbringa medel för att hjälpa andra. Då blir vi plötsligt snåla och tycker det är dyrt. Synd att detta genuina hantverk inte uppskattas i den nya heminredningstrenden. När trenden vänder är julmarknaderna rena fyndställena. Lägg det på minnet!
Jag har fått min beskärda del av julmarknad i år också. Mitt behov är inte så stort, så det går ganska snabbt att tillfredsställa. Det finns många sidor av dessa tillställningar. Rätt tröttsamt att se att allt möjligt krimskrams får komma fram och förvandlas till vinster i tombolor och lottringar.
Visst är jag villig att stödja behjärtansvärda ändamål, men det känns trist att tänka: ”Måtte jag inte vinna något av dessa alster”. Saker som jag inte ens kan tänka mig att skänka vidare till någon annan försäljning. Saker som direkt får gå till återvinning eller smygas in på någon loppmarknad.
Jag har aldrig haft tur i lottdragningar. Så jag kan ganska riskfritt ta lotter och befria dem som står där och försöker truga ut lott efter lott med ett enda mål att lottringen ska bli tömd eller att tombolan ska sluta snurra. Jag sitter rätt avslappnad och hör lottnummer efter lottnummer ropas upp. Jag är till etthundra procent säker på att jag inte vinner.
Jag behövde inte bära hem någon virkad grytlapp i grönt och rosa. Jag behövde inte bära hem några stickade tofflor i all världens hemska färger. Jag behövde inte bära hem någon julbock i trä, med ett litet smalt stearinljus som aldrig kommer att tändas. Tack och lov. Jag är inte otacksam. Jag har bara fått mitt behov tillgodosett och skåpen är fulla och överfulla av grytlappar, förkläden och prydnadssaker.
Jag har fyllt banankartong efter banankartong, pappkasse efter pappkasse med saker som aldrig används här hemma. Grejor som formligen väller över oss och som väller ut när dörrar och förråd öppnas. Vi har inte saknat en enda pryl som lämnat vårt hem. Det märks inte ens att någon pryl har lämnat detta hus. Vi skulle kunna fylla fler kartonger och vi skulle ha ett bra liv ändå. Förhoppningsvis säljs de vidare på någon loppmarknad som kan förvalta sina medel så att de kommer andra till hjälp och stöd.
Då är det enklare att lägga en slant direkt eller än bättre att konkret stödja någon som har det svårt. Varför måste pengarna som jag tar av mitt överflöd ta en omväg kring julmarknaden? Varför har vi så svårt att räcka ut en hand direkt till någon som behöver vår hjälp. Jag får inte mitt samvete renare för att skänka stora summor till faddergalorna på TV. Jag mår bättre av att möta människan direkt och få se förändringen direkt. Med egna händer, med egna ögon.
Jag tycker inte att vi behöver skylta med välgörenheten. Artister och andra kända människor stoltserar med sitt fadderbarn. Visst är det underbart att de stödjer ett barn som har det svårt i världen. Men får barnet det bättre för att artisten talar om det i media? Eller går det att hjälpa ändå? Kanske kunde artisten har råd med tio fadderbarn eller hundra? En hel skolklass? Eller en hel skola?
Bistånd och stöd får inte bli av enbart för att vi ska stilla våra samveten och berättiga oss att njuta av ännu mer överflöd denna jul. I samma veva som pengar samlas in till behövande för att få en dräglig jul, vilket jag verkligen önskar dem, så slår julklappshandeln nya rekord. Vi vet vad det betyder. Skuldsatta människor efter jul. Vad är det vi vill bevisa? Att vi är dumma i huvudet? För det är ju just det vi är!
Julen har en helt annan innebörd än glitter och glamour och trendiga svarta adventsstjärnor i fönstren. Julen erbjuder ljus och värme, frid och harmoni. En kärlek som övergår vårt förstånd. En gåva erbjuds utan att du behöver sätta din personliga ekonomi i konkurs. Du erbjuds evigt liv i form av ett litet barn som ska födas i Betlehem. Hans namn ska vara Jesus. Känner du honom redan? Om inte, passa på nu i advent och förbered dig. Han kommer till dig. Mitt i julmarknadskommersen. På återseende med ett leende!
PS. Heder åt alla de handarbetande damer och säkert även herrar, som har sytt och broderat de mest fantastiska dukar och vepor. När jag vänder på prislappen, så konstaterar jag snabbt att det är nästan inte materialkostnad på dessa alster. Hardangersömnad och korsstygn och inte ett öre betalt för arbetet. Många timmars slit som skänks för att inbringa medel för att hjälpa andra. Då blir vi plötsligt snåla och tycker det är dyrt. Synd att detta genuina hantverk inte uppskattas i den nya heminredningstrenden. När trenden vänder är julmarknaderna rena fyndställena. Lägg det på minnet!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar